RENT HYPOTETISKT ALLTSÅ

Ponera att det finns folk som har mobiltelefoner som de inte använder på adekvat sätt. De utnyttjar inte sociala medier och en del har inte ens smartphone utan använder sin mobil till att skicka meddelanden och, ve och fasa, ringa. Lite grann som min mamma.

Det här ska dock inte handla om min mamma (även om delar av nedan beskrivna hypotetiska sällskap rent åldersmässigt skulle kunna vara det). Kanske ska det istället handla om att någon på ett kontor får telefon precis när han och hans kollegor ska gå på lunch. Samtalet ifråga pågår längre än vad som är brukligt och när det väl är slut ger ett snabbt överslag av tid för handen att det med största sannolikhet inte är någon idé att ansluta till sällskapet för lunchsällskapets skull, enär själva sällskapet förmodligen redan skulle ha inmundigat lunchen och han skulle få sitta där på lunchrestaurangen mol allena. Rent hypotetiskt skulle man kunna tänka sig att nämnda kollegor skulle vara behjälpta av att bli informerade om sakernas tillstånd. Bland annat till följd av hans oförmåga att teleportera sig själv väljer han då att ringa sina lunchkompisar. Med sin smartphone.

Han börjar då med att ringa till den ena av de två som kvistat iväg för att inta dagens första lagade mål. Till en början kan han tycka att det var ju en väldig sinkadus att det börjar ringa i kollegans handväska som ligger på arbetsplatsen bredvid. I nästa moment kan han tycka att det var ju inte så begåvat att ha telefonen i väskan när väskan inte är med på lunch. Inte för att väskan eller telefonen är hungrig eller så men kanske för att det hade varit lämpligt pga teleporteringsoförmågan. Till protokollet ska dock först och främst föras att den här personen i vanliga fall är synnerligen begåvad, men när det gäller just att ta med sig sin smartphone på lunch kan det föreligga en viss begåvningslucka (Det är ingen som påstår att det är på det här viset, men rent hypotetiskt kan det finnas en möjlighet). Men, nu är ju problemet enkelt löst eftersom sällskap nr 2 (OBS! Ingen inbördes ordning, de är lika begåvade och hela den biten, men bara så vi kan skilja på de här hypotetiska personerna) också finns med på promenaden till lunchstället och även hon är innehavare av en mobiltelefon (OBS! Ej smartphone, så oddsen ter sig större att hon de facto svarar, ety det finns inte många andra funktioner på just hennes mobil). Sinkadus nr 2: Det ringer i en annan handväska på en annan arbetsplats i närheten.

Nu kanske man kan tänka sig att människor som går på lunch utan att ta med sig mobil apparatur som man kan telefonera med gör det av en anledning. Att slippa prata i telefon. Gott så. Då får den här hypotetiske mannen som inte orkar vänta på att teleportering blir nästa stora grej näst efter smartphonen och som inte kan nå sina lunchkompisar och som en direkt följd av detta inser att det är en bättre idé att gå och hämta bilen som står på verkstan och väntar på att bli hämtad bara göra just så. Simple as that. På vägen dit kan hända att han stannar till för att äta lunch. Eftersom han inte äger någon handväska har han med sin smartphone. Om det nu faktiskt skulle ringa från nån handväska på en arbetplats nära hans eller så.

Eventuella likheter mellan ovanstående hypotetiska figurer och i verkligheten existerande personer är givetvis en ren sinkadus (nr 3).

SKRIVKLÅDA

En lördag med övertrevligt sexårskalas i grannbyn med kepsförsedd grillmaestro (eller min kompis Fredrik som jag brukar kalla honom här) och en skattjakt från framtiden. Dessvärre kunde vi inte ha med den ögoninflammationsförsedde Lilla Sektionen vilket fick dålig inverkan på födelsedagsbarnets lillebror. Samt nämnda Lilla Sektion. Det avlöpte dock utan större incidenter. Lilla Sektionens sjukdomstillstånd fick dessvärre även till följd att förmodat mycket trevlig middag på annan plats fick ställas in.

Söndag är vilodag och då räknas inte vedstapling, garagestädning och biltvätt. Eftersom det är så pass lite att rapportera klämmer Popskolan helt omotiverat in tre aktuella skivtips, trots författarens närmast obefintliga koll på dagens populärkultur. Ostrukturerat, spretigt och osammanhängande kan bli nya ledord här på bloggen. Hur som helst:

Of Monsters And Men - My Head Is An Animal

Isländsk pop med folkinslag. Förbannat trevligt. Björk är det inte, knappast heller alm eller tall. Lyssna och bli hänförd.

Redd Kross - Researching The Blues

Bandet med albumklassikerna Phaseshifter och Show World på sin meritlista har gjort comeback. Utan att tala om det för mig. Så pass bra koll har jag alltså på aktuella skivsläpp. Alla plattor recenseras inte i Sonic om man säger så. Om Of Monsters And Men är pop med folkinslag är det här folk som lirar powerpop av finaste märke.

Dum Dum Girls - Only In Dreams

Det här är inte så dumt som det kanske låter. Jag var nära att sätta en månadslön att de tagit bandnamnet från Talk Talks gamla slagdänga med samma namn. Generalfel visar det sig. De har plockat det från Vaselines album Dum Dum och Iggys låt Dum Dum Boys (för det har jag läst på Spotify). Observera dock att albumet är från 2011 och att jag egentligen bara lyssnat ihjäl mig på en låt, men eftersom det dröjt innan det poppat upp på Spotify har även jag dröjt med att lyssna på det. Men med en låt som Bedroom Eyes kan ju inte plattan vara kass. Det går ju bara inte.

Slut på konstigt blogginlägg.

ANY GIVEN FRIDAY

Vad är väl en fredag? Arbetsveckans sista dag, kanske en VAB-dag, en dag att gå till frisören, en dag att lämna in bilen på verkstan eller en dag att åka och kolla på hockey. Ibland kanske allt på samma fredag.

Det börjar inte riktigt som det var tänkt. Lilla Sektionen har smet i de rödfärgade ögonen och måste tas hand om. En liten lucka mitt på dan får farföräldrarna rycka in medan hårmanen och bilen båda lämnas in för uppfräschning. Årets mest överraskande välkomnande hos vikariefrisören:

- Ta av dig kläderna så kör vi igång.

Hon verkar jobba lite annorlunda än min ordinarie frisör. Men alla har vi ju våra egna metoder. Från klipperi till verkstad med den svarta bilen som behöver lite kärlek och vård. Tillbaka hem till småsektionerna och leka, spela kort och softa i största allmänhet med dem innan kvällens begivenhet med Leksand och Djurgården i huvudrollerna tar vid. Upphämtning i hemmet för att tillsammans med åtta övriga styra kosan mot Dalarnas hockeymecka. Dagen till ära står en känd revisionsfirma för fiolerna och det är ju alltid trevligt att bli representerad. I minibussen bjuds det - som sig bör - på öl. Och inte vilket öl som helst utan Falcons julöl. Lite tidigt, lite sent eller nåt sånt. Lite fel i tid hur som helst, men icke desto mindre gott. Efter några kringelikrokar lyckas vi komma fram till Leksand en man kort då kistan på en av snubbarna i sätet längst bak ballat ur big time vid kisstoppet på Preem-macken i Falun. Dålig start.

Inne i logen engagerar min gamle kursare Mr Revisor halva personalen i att hitta en korkskruv för att få upp ett par pavor vin till maten. Det hade varit till fromma för både honom och servitörerna/servitriserna om han hade uppmärksammat skruvkorken från första början istället. Enkel vinregel: finns det skruvkork behövs ingen korkskruv. Man får vara bra korkad för att inte fatta den enkla. Efter mat och trevligt snack blir det så en fartfylld hockeymatch som Leksand håller i taktpinnen för. Dessvärre kommer de ur takt och misslyckas med att bärga de tre poäng de borde ha kammat hem. Istället blir det en tvåpoängare efter vinst i sudden. Tyvärr får några oklyftiga människor med sympatier hos laget från Stockholm för sig att det vore en bra idé att bege sig in bland sittplatspubliken på minst två olika läktare för att köra en högerjabb eller två. Såna neandertalare får mig alltid att tänka på en särskild chokladdryck som på pricken etiketterar de här snubbekompisarna. Och jag tänker inte på Oboy. Men man ska inte ha för höga krav på ett gäng som har som paradnummer att sjunga "En jävla massa bönder" från läktaren. Fyndigt värre.

Efter avslutad match rör vi oss söderut igen och diskussion uppstår med Mr Revisor, Riko och Pontiac om huruvida vi ska gå ut och framför allt var. Mr Revisor ska ha hela släkten på besök efterföljande förmiddag och väljer att fortsätta hemåt medan jag slår följe med Riko och Pontiac till Borlänge för att undersöka utelivet en fredagkväll i oktober. Vi börjar med att glida in på S1 på Stationsgatan, en trappa ner från legendariska Bolanche (en gång i tiden refererat till som Brage eller Hotell Brage där mina paranteser i slutet av 60-talet träffades för första gången. För mer info om just den händelsen hänvisas till andra källor, jag har inget mer att tillägga om det lämpliga /olämpliga i att träffas på ett sånt ställe. På 60-talet.) Här träffar vi på en koncerncontroller som också råkat vara toastmadame tillsammans med mig på ett bröllop förra året (jag var toastmaster kanske är bäst att tillägga). Hon har många meter humor i kroppen den kvinnan. Hennes man är också en rolig figur. Fast med armen i gips (vilket i sig är lite roligt beroende på vem man är och hur man ser på hela grejen) till följd av en enduroolycka. Jag tycker det verkar bekant det där med gips som ett resultat av att ha utövat enduro varpå hans fru påminner mig om att han bröt benet i vintras. När han körde enduro. Jag är faktiskt böjd att hålla med henne om att 45-åringar inte borde hålla på med dylika aktiviteter. Men han måste ju komma på det själv, som hon säger. Absolut, säger jag. Men frågar du mig verkar det mer sannolikt att han kommer bli endurons svar på Posa Serenius. Hon har varit på after work och gipsmannen har hand om barnen. Med tanke på att klockan är elva kan det vara en av historiens längsta AW, såvida det inte var en väldigt lång arbetsdag vill säga. Med informationen om att den gipsade har ansvaret för kidsen känns det en smula överraskande att hon pekar in mot ett annat rum och säger att där inne i gubbrummet sitter han. Kul för honom liksom, men avkommorna då? Hon verkar lite osäker på hela arrangemanget där, men verkar ha tillräckligt förtroende för att han har ordnat det på något vis. Jag undrar lite försynt om han kanske har dem i gipset? Det har han ju inte förstås, dum fråga. Det skulle klia nåt alldeles vansinnigt med två ungar under gipset.

Kvällen catch phrase: Tjänna! Bartjejen har uppenbarligen också kollat på Partaj och stämmer in i tjännandet. När vi har skojat ur oss under en kvart kliver en äldre herre iklädd Leksandströja och kör öppningsreplik (utan ironi eller sarkasm utan bara gammal vanligt hederligt bonnigt dalmål): Tjänna! Tjejen i baren ropar i vår riktning: Hörde ni??? Jo, vi hörde. Fast även om vi är en smula berusade har vi tillräckligt med skam i kroppen för att inte driva med en stackars genuin leksing. Tjänna!

Innan det är dags att dra vidare till nästa ställe står en bekant till controllern och säger till mig att jag ser bekant ut. Det beror ju på, säger jag, om vi är bekanta för du ser banne mig också bekant ut. Det är som bekant förvirrande när nån säger att man ser bekant ut och man själv tycker att denne någon också ser bekant ut. Det visar sig att vi inte är bekanta, men att han faktiskt varit hemma hos oss för ett antal år sen. När han köpte min Suzuki Baleno. Han berättar att han var sjukt nervös. Konstigt, det har jag inget minne av faktiskt. Balenon har för övrigt lämnat jordelivet, till synes följande något mindre lämpligt ingrepp från ovan nämnde bekant till controllern. Det låter som om han är den direkta orsaken till att Balenon vikt in kepan. Men innan dess gjorde den jobbet, försäkrar han.

När S1 stänger går man tydligen till ett ställe som heter Liljan, så det är precis vad vi gör. Intressant plejs. 150 spänn för att ens komma in (pga dåligt rockband som visat upp sin retropudliga hårdrock i melodifestivalen) och sen är det bara att beställa in starka drycker. Det är oerhört trevligt där inne, men strax efter två bestämmer vi att det är nog. Mot hemmen. Riko hoppar på en buss medan jag och Pontiac haffar varsin taxi. Det är ju sånt man gör any given Friday liksom. 02.34 släpps jag av i Stråtenbo. Any given Friday var det va?

ÖPPET BREV TILL FRÖKEN SALLY

Kära Sally,

På Bystugan där Lilla Sektionen håller till om dagarna finns en regel om att man måste kunna klättra både upp och ner för den grej man bestämt sig för att klättra upp för/i/genom/på. Vi kör samma grej här i Stråtenbo för enkelhetens skull.

Med detta sagt är vi överväldigande glada att du inte bara klättrade upp 10 meter i en tall i Lilla Skogen (Systersektionens benämning, reds anm) utan till sist tog ditt kattförnuft till fånga och klättrade ner igen. Systersektionen kommer förmodligen krama dig i en timme imorgon bitti. Så du är beredd liksom. När jag har skrivit klart det här ska jag också gosa med dig i en timme eller två. Bara för att jag gillar dig så mycket. Kompis.

Din tillgivne husse

DET ÄR LITE SÅ VI JOBBAR

Om man någon gång vistas i vårt hus kan man kanske undra vad det är som försiggår. Det kan förstås vara ett antal olika aktiviteter, men hade man kikat in just idag hade man måhända till exempel undrat varför Lilla Sektionens skratt ekade från bortre delen av huset. Hade man (eller heter det men? Jag ska skicka en fråga till DN:s korrläsare) då lokaliserat flabbet hade svaret blivit att man hittat honom sittandes framför tvättmaskinen och kollat in sina två snuttisar fara runt där inne. Vansinnigt roligt tydligen. Smittande skratt så till den grad att han lyckades locka till sig Systersektionen som tog ett tillfälligt break från endorfinkicken hon precis erhöll i Aspeboda gympasal (eller idrottshall som det ju står på byggnaden. Det är ungefär som när de skriver att det är 3 minuter till nästa Max-restaurang fast det tar en kvart innan man är framme. Det är kvalificerat ljug.)

Fattigmans-TV

Själv har jag köttat igenom en gul plastpåse med en 12-kilos köttfärsklump som hämtats av min mor idag hos min gamle kompis och numera köttbonde Ola. Som sällskap har jag haft Fröken Sally som envist trotsat både mina förmaningar, nerlyftningar samt blomsprutesprutningar. Hon var nyfiken på köttet kan man säga. Vad gäller den här klumpen med köttfärs förhåller det sig alltså på det viset att vi är lite gammaldags (inte riktigt insaltning av kött som förvaras i jordkälllare, men ändå) i det här avseendet och portionerar upp härligheten i halvkilosransoner som förpackas i röda plastpåsar som man kan införskaffa på ett välkänt möbelvaruhus med dåligt genusrenommé. Sen lägger man in dem i frysen och avnjuter när andan faller på.

Vad Fru Nygårds tyckte om allt det här är jag inte riktigt säker på förutom att hon bjöd på sitt patenterade leende och skratt när hon förstod att det inte var katten som var ursprung till Lilla Sektionens muntration. Det är lite så här vi jobbar en helt vanlig vardag i Stråtenbo. Då vet ni.

MÅLBILD KATT - UPPDATERING

En gång i tiden för inte så länge sedan, närmare bestämt i augusti, jobbade jag och Fröken Sally fram en målbild. Mest var det kanske jag, men hon fick förstås en rejäl genomgång om vad jag hade kommit fram till. Det var inga direkta invändningar vad jag kan minnas och nu har det första beviset kommit på att hon var uppmärksam på detaljerna.

Det kan vara så att jag såg hela incidenten och det kan vara så att jag valde att inte ingripa. Jag påstår inte att det var så, men för en utomstående betraktare kan det mycket väl ha verkat som om det var fallet. Denne utomstående betraktare skulle mycket väl kunna bli nyckelvittne i ett mordfall där jag står åtalad för medhjälp till mord av näbbmus. Men där står ju ord mot ord och frågar man Fröken Sally har hon ingen aning om min inblandning i det hela och hon lär stolt ta på sig hela dådet. Det må vara hur det vill med den saken, det viktiga är ju att vi kan pricka av ett av de uppställda målen redan i oktober. Att näbbmusen bars in i huset sätter vi upp på listan för nybörjarmisstag. Det var klart och tydligt uttryckt i instruktionerna att katt ombesörjer begravningsceremoni utomhus.

Du får skylla dig själv när du är så näbbig

Vad övriga mål anbelangar kan jag tycka att hårfällargrejen funkar förhållandevis väl. Inga hårbollar i omlopp så långt. Tungslickning på husses hud är en efter omständigheterna tämligen sällsynt företeelse och där bockar vi också i rutan för väl utförd dressyr. På ett område råder dock alltjämt fullständigt tumult och det är den för katten så nödvändiga klösningen. Inte tu tal om att det är bra klös i katten, det är tvivelsutan ett furiöst klös i missen. Till samtliga i hushållet varandes soffors stora förtret. Fortsätter det på det här viset kan det mycket väl bli så att den där tältsemestern som Fröken Sally verkade förbereda tidigare i höstas kan bli verklighet. En fin och stilla boning att verka i och jobba vidare på den där målbilden.

TIVOLI FÖR KATTER

En katt är lite som en guldfisk fast den inte kan simma lika bra. Plus att den kanske är grå eller svart till skillnad mot guldfisken som man lätt kan tro håller på Holland i fotboll. Katten som djurart ter sig även vara väldigt lättroad. Om man säger så.

Ponera att katter skulle ha sin egen nöjespark, typ Gröna Lund, Tivoli eller Liseberg. Take a pick. Sannolikheten att man skulle hitta traditionella karuseller och lustiga hus får man nog bedöma vara förhållandevis liten. Större chans då att pälsdjuren införskaffar åkband till följande attraktioner:

* Toaletthuset. Eller offentliga toaletter som det heter på människospråket. Katten a) råstirrar på folk från människobyn som uträttar sina behov, b) slickar på toaborsten eller c) slentrianrullar pälsen i tvättstället. Ursäkta för eventuellt framkallade inre bilder, men det är lite så de jobbar faktiskt.

* Slottet fullt av bord. Fullt tillåtet att vistas på alla bord 24/7.

* Klöshuset. Ett helt hus med soffor, människoben och tvättlinor med kläder hängandes i lagom klöshöjd. Max ett besök per katt och dag.

* Sovtunneln. Hårbollar hoppar i båtarna i par och slaggar sig igenom den fyra timmar långa färden. För ett tillägg om tjugo spänn får man ligga på en husse/matte och för ytterligare en tjuga utgår bonus i form av fri klösattack på människofötter.

Förutom de förträffliga attraktionerna ovan kan missarna självklart få sig en bit mat och en liten stänkare på Myntahyllan eller Whiskasbaren. Alternativt kan de nyckfulla varelserna spela en slant på Torrfoderhjulet och gå hem med en tiokilossäck i släptåg. Eller så tjackar man bara en strut med friterade guldfiskar från en av kioskerna (visualisera inte, det blir inte bra). Allt för kattens rekreation förstås.