EN HELG ATT MINNAS - DEL 2

Den här grejen att vakna upp med en mild baksmälla men med en desto omildare halsåkomma som gör att det inte går att prata. Den här grejen med att tappa rösten och inte hitta den. Det är ju en jättedålig grej när man ska närvara på en av sina bästa vänners 40-årsfest och försöka vara trevlig och social samt även planerat och förberett ett tal.

Det hände redan igår faktiskt, precis när de tre trubadurerna skulle köra igång. Bit för bit försvann rösten och vips var den puts väck. Vi går en trappa ner för att inta en välförtjänt frukost (om man dricker minst två öl kvällen före är man förtjänt av ägg och bacon, en balja te och möjligtvis en skiva ost eller två). Mitt i ostlassningen kommer Örjansson ner till frukost och undrar om det blev sent igår. Fan. Här öppnar han för lite kallprat och det enda jag kan göra är att väsa tillbaka att jag tappat rösten. Han skrattar och tar det som intäkt för att det blev ganska sent. Vilket han i och för sig har rätt i. Denne man, myt (eller, alltså, han står ju där så någon myt är han ju inte egentligen men det lät bra, ok?) och levande legend är den artist som träffat mitt hjärta hårdast de senaste 10 åren med sin musik. Det är märkligt men också ett fint kvitto på att det går att hitta artister som kan få ens hjärta att bulta de där extra slagen som i stort sett bara är förbehållet artister som man upptäckte innan 25 års ålder. Men jag äter väl min ost och nöjer mig med det.

Vi stannar till i Avesta centrum och inhandlar grattiskort, halstabletter och rullar vidare mot Stockholm för fest. Eller närmare bestämt Nacka och Järlagården. Ett megaaber i det här läget är att min röst inte förmår att bära sig för fem öre. De bedövande halstabletterna hjälper inte särskilt mycket heller, men jag har bestämt mig för att försöka vara tyst så mycket som möjligt så att det finns en liten chans för rösten att göra comeback till kvällen och möjliggöra att talet kan hållas. Det går sådär, men väl framme på hotellet i Nacka kör jag igenom födelsedagshyllningen (beror på vem frågar. Alla kanske inte skulle referera till det som en hyllning, men om man känner till födelsedagsbarnets och min relation så förstår man att det är mycket kärlek nedlagt i de där orden) några gånger så att det ska sitta om rösten skulle kraxa igång. Är man inte förberedd så får man jobbigt att leverera ett vettigt längre tal, det är min erfarenhet. Träna in det så pass bra att det sitter som handsken. Brodera sen ut det live, men bara med ytterst små medel. Låt stödorden ta dig framåt. Det är lite så jag jobbar. Andra som gör sånt här på mer frekvent basis kan säkert delge bättre tips.

Medan Fru Nygårds tar en eftermiddagslur passar jag på att göra klart rekvisitan till talet samtidigt som det följs fotboll och hockey på sociala medier. Multitasking at its finest. En stund senare står vi klara och likaså gör Pongo med fru samt Oilers. Party time. James Bond-fest minsann. Fina stassar på och fullt ställ till Järlagården.

Jävla rolig fest. Många bra grejer:

1. Många flugor. Jag den enda med prickig dito.

2. Smaskigt käk. Så mycket salami har inte intagits sen jag köpte salami på metervara från Salamikungen.

3. Bar med inhyrd bartender. De drinkarna går inte av för hackor. Bara Fräuleins för petit moi: Strawberry Daquiri, Cosmopolitan och Screaming Orgasm. Endast i medicinskt syfte förstås.

4. En till kille med tappad röst! Helt otroligt, vad är oddsen för det? Vi bestämmer att vi kommunicerar med tumme upp, tumme vågrät och tumme ner.

5. Rösten kraxas igång. Ingen idé att försöka vara tyst längre. Talet går att hålla och det sitter precis som önskat. Bra respons och födelsedagsgrisen verkar tycka att det var schysst. Trots att det förmedlade några av hans alias av de mer ofördelaktiga slagen.

6. Dansgolv och discokula. Proffsgrejer.

7. Whisky. Syfte, se punkt 3.

8. Den här släcka och låsa-grejen. Det växer man tydligen aldrig ifrån. Stockholmarna hade dragit hem för längesen.

9. Sinnesnärvaron att inte dricka den där drinken som bursdagsmannen kokade ihop vid pass kvart i tre.

10. Att träffa järngänget är en ynnest varje gång. Att folk fyller jämt en masse för med sig bra grejer. Fester och presenter. Next up blir förmodligen att så många av oss som möjligt hänger med på en whiskyhelg i Gästrikland.

Bra jobbat av paret Bjerring/Andersson. Festfixare de luxe. Nu ska jag sova i en vecka.

Äsch, det är bara en fluga.

                                 

EN HELG ATT MINNAS - DEL 1

Systersektionen är säker på att Fru Nygårds kommer ha det bra på sin hemliga resa.

- Mamma, du kommer få jätteroligt.

När jag säger adjö till henne och Lilla Sektionen försöker hon rekapitulera vad det hemliga består i. Hon kommer ihåg att hennes far och mor ska äta middag tillsammans. Gott så.

Efter att ha droppat av Fröken Sally hos farfadern, farmodern och småsektionerna styrs kosan mot Borlänge för upphämtning av Fru Nygårds för vidare befordran mot Bjurfors Hotell & Konferens.

Det är dags att ställa förra fredagens debacle till rätta. Det är en ny chans att avnjuta Johan Örjansson, Joe Nolan och Chet O’Keefe. Fru Nygårds vet inte vart vi ska och chillar i passagerarsätet med en kyld bärsa. Ser soft ut. När vi anländer Bjurfors och går upp mot receptionsbyggnaden hör vi en bekant röst och sång från puben som ligger 50 meter till vänster om oss. Polletten trillar ner hos Fru Nygårds och vi är vid det här laget två förväntansfulla Nygårds. Resten av kvällen blir som en dröm:

Middag på tu man hand med carpaccio på polkabets till förrätt, en filé av oxe till varmrätt och därpå apple crumble med glass till Fru Nygårds samt en ostbricka till den gänglige äkta mannen. En passande flaska rödvin fulländar middagen. Vi tar det piano. Fru Nygårds har fått försäkran från Örjansson att de inte går på innan kl 22. Känns ju bra att få en sån uppgift direkt från källan (jmfr lex Bolanche).

Inne i den lilla mysiga puben finns ett imponerande urval ale, lokala öl och lite av varje att dricka. En Belhaven St Andrews ser ut som ett bra val och vi intar våra platser vid ett litet bord med barstolar varpå magi vidtar.

JOHAN ÖRJANSSON: Det har sagts 40 000 miljarder gånger på olika sociala medier som jag bevistar, men det tåls att tjatas vidare om: Han är löjligt begåvad. Hans gitarrplock, låtskrivande och röst är lysande som individuella element och en monumental kioskvältare i kombination med varandra. Han får Fru Nygårds att gråta så fint han sjunger. Det är banne mig magiskt. Inte blir det sämre av att de tre har blivit samspelta under den vecka som gått sedan vi såg ett kvarts set av dem förra fredagen. Vi är 25 st inne på den lilla puben och samtliga jublar så taket håller på att lyfta när JÖ avslutat en sång. You had to be there, I guess.

JOE NOLAN: Charmar brallorna av hela den massiva publikuppslutningen. Hans uttryck är minst sagt unikt. Den 22-årige kanadensaren är på sin första turné i Europa, tjänar nada på det men är ändå överlycklig för att han får göra det han älskar allra mest. Ikväll låter vi Örjansson löpa (han har sin tjej med sig för övrigt) och konverserar lite med Nolan och O’Keefe istället. Joe (eller Yo som han presenteras som på svenska) gillar inte Norge för där regnar det jämt, men Sverige är bättre (knappast vädermässigt, reds anm).

CHET O’KEEFE: Eller Sheet Ou Kiif som det blir på svengelska. Långt skägg, klassisk americana-man med gitarrplock och underfundiga texter (bl a en med titeln Swedish Men). Han övertygar också, även om hans uttryck inte är så särskiljande som de övriga två.

Allra bäst är när de alla tre stämmer upp i samma låt. Efter närmare två timmar med en paus i mitten så ger de sig för kvällen och efter att vi fått oss en pratstund med amerikanen och kanadensaren samt köpt skivor av dem så går vi lyckliga till kojs. De två americana-älskande bröderna som driver plejset borde få nåt kulturpris tilldelade sig. Som vanligt är det synd att inte fler får upp ögonen för vad de gör, men förhoppningsvis kommer det en tid för det också. Vi kommer med all säkerhet komma tillbaka till Bjurfors för fler konserter. Systersektionen hade rätt i att Fru Nygårds skulle få jätteroligt. Hon har koll den där lilla smarta tjejen vi har.

VI HAR EN HEMLIGHET

När man är nästan sex år gammal kan det vara det roligaste som finns att ha en hemlighet ihop med någon. Det tycks oväsentligt om denne någon är ens pappa, en klasskompis eller familjens katt. Att ha en väl förborgad hemlighet är smaken för dagen.

 

Kanske kan tänkas att sekretessen avser en hemlig resa som ovan nämnda pappa har ordnat för den snart sexåriga flickans mamma. Mamman, eller Fru Nygårds som vi brukar kalla henne här, har fått veta att det blir upphämtning utanför jobbet på fredag efter stängning. Därefter vidtar den hemliga resan. Mer än så går givetvis inte att avslöja här och nu, det skulle liksom förta hela den hemliga delen av den hemliga resan.

 

Om det nu är så viktigt att hålla den hemliga delen av resan i det fördolda för Fru Nygårds, varför har då delar av planen läckt ut till Systersektionen frågar sig vän av sekretess. Hon ville gärna veta och hon garanterade vid tidpunkten för avslöjandet att det inte skulle föras vidare på något vis. Självsäkerheten i utfästelsen att inte röja planerna grundas i den enkla och geniala meningen här nedanför.

 

- Pappa, det gör inget om du berättar hemligheten för mig eftersom jag i alla fall kommer att glömma bort den snart.

SYSTERSEKTIONEN SPECIAL

I rättvisans namn får vi ju ha en uppdatering på Systersektionen för att hålla balansen på bloggen. Några signifikanta företeelser för den äldre sektionen just nu:

Klippa papper. Hon har talang för det här, inget snack om saken. Halsband i papper till Fröken Sally (katten borde i ärlighetens namn visa mer uppskattning för såna fina presenter), medaljer (övriga familjen kanske skulle uppbåda ett större erkännande för finliret med saxen) och inte minst en båt som man kan sitta i om man är under 1.50 lång. Hade det inte varit så kreativitetsfrämjande hade jag yrkat på ett prompt saxförbud i hushållet. I alla fall om man är under 1.50 lång.

Tejpa tejp. Hade det inte varit så kreativitetsfrämjande hade jag infört tejpförbud för småsektionerna redan igår.

Fundera i största allmänhet. Det finns mycket att fundera på när man är inne på sitt sjätte levnadsår. Till exempel om arternas uppkomst och då människans i synnerhet. Borde de inte vara äldre när man ska svara på sånt? Hon verkade i alla fall köpa förklaringen innehållandes både ägg och sekunda frukt.

Spela kort. Vändtia och Uno. Pappan och farfadern klappar händerna som sälar på cirkus.

Ofta förekommer de fyra i olika kombinationer med varandra. Som målande exempel kan nämnas att klippa en båt i kartong, tejpa ihop kabyssen, fundera lite på livet i en båt och sen bjuda in fadern på en vändtia. Fadern har sen att välja på att bli akterseglad eller kölhalad. Med eller utan tejp.

LILLA SEKTIONEN SPECIAL

Det är nåt speciellt med att vakna upp bredvid en vitlöksdoftande sängkamrat som ligger som ett plåster på en halva natten. Han är härlig Lilla Sektionen.

Många grejer på gång i hans liv just nu. Några bra/läskiga/blöta prylar i en topplista:

1. Viasat Motor. Sublista: 1a. Formel 1. 1b. Sebastian Vettel. 1c. Speedway. 1d. Nascar. 1e. Moto GP.

2. Prata om hur rädd han är för den ena dagbarnvårdarens man (som för övrigt är en väldigt snäll och rolig man. Fast till protokollet bör föras att han är dubbelt så bred som jag, har fem gånger så långt hår och tre oktaver djupare röst). För att lindra situationen och rädslan har jag dragit historien om min barndomskompis Joel som var fasligt rädd för min far (således Lilla Sektionens farfar).

- Va? Vaj han jädd föj fajjfajj? Han äj ju inge fali! Han äj ju baja tokig!

3. Tvätta bilen. Spelar ingen roll om det är den vita eller den svarta. Det är lika roligt oavsett vilken bil det är. För bästa rolighetsgrad ska Lilla Sektionen vara blötare än själva bilen när tvättandet är klart. Samt ska han ha haft operationellt ansvar för högtryckstvätten under minst två tillfällen där han håller inne avtryckarfingret och skrattar skräckfilmsskrattet samtidigt. Om dagbarnvårdarens man hade sett det kan jag lova att det var han av de två som hade darrat mest i sina ben.

ATT VARA ETT SKATTEFORMULÄR

Möjligen antyddes att marknadsföringen för Triple Troubadours var aningen undermålig i ett tidigare inlägg här på Popskolan genom att märka den som sugandes en ankas genitalier. Det hade varit mer rättvisande att etikettera själva stället med den titeln. Med den skillnaden att det suger elefantpung.

Det är bäst att kolla så att saker är som de verkar vara. Då kan man till exempel ringa en älskvärd dam och fråga hur det var med den där saken när trippeltrubadurerna skulle kliva på. Samtal i sammandrag:

- De börjar spela nån gång efter kl 22. Förmodligen vid halv elva eller så.

För att ytterligare förstärka vissheten om starttid hör sig E (från E&E om någon minns från P&L) och även hennes man M för genom att både maila och ringa. Mailsvar innehåller information om att man kan gå på after work. De har tydligen en policy om att man inte kan boka bord. Däremot kan man betala 60 pix och för den lilla pengen äta tacos och dricka en öl. Ytterligare info talar om att de som ska spela går på efter kl 22 nån gång. E:s telefonsamtal med ytterligare något stjärnskott på stället ifråga leder fram till att yttermera underbygga starttiden till efter 22.

Vi, jag och Fru Nygårds, samt E&Ms sällskap (inklusive E2) har sett fram emot den här konserten ganska länge. Då vill man inte gärna missa något av den. Det vore ju synd om informationen som vi fått (i tre olika tappningar men med samma grundläggande tidsangivelse) inte skulle stämma. Ankomst vid 21.30 och en stängd dörr på stället. Låst närmare bestämt. Öppnar 22 informerar två herrar på en parkbänk mittemot. Går och tar en öl och en Ramlösa på systerstället downstairs. As you do. Får mess kl 22.03 från E&M om att de (trubadurerna) redan är igång och spelar. Klockan är förvisso efter 22, men det här verkar minst sagt mysko.

Ni vet besvikelsen när man missar nåt man sett fram emot länge? Kanske någon har haft mardrömmen om när man kommer till en spelning eller en fotbollsmatch och den redan har börjat eller kanske till och med avslutats. Läskig dröm. I verkligheten blir det en oerhörd känsla av besvikelse. Lite info från personalen i entrén (som vi för övrigt skeppade över 140 spänn till för att komma in):

- Alltså, det är några som har spelat på after worken. Men dem ni ska lyssna på börjar nog lite senare.

I retrospekt synnerligen märkliga ord. Låt oss återkomma till det.

När vi kommer upp till gänget håller de tre mycket riktigt på att spela för fullt. Det visar sig att de spelat sedan kl 21 och uppenbarligen kommer från nån annan tidszon. Den besvikelsen. Och den där älskvärda damen. Inte så älskvärd längre.

Vi hinner se två låtar var av Johan Örjansson (som är orsaken till att vi är där) och Joe Nolan medan Chet O’Keefe drar av fem-sex stycken. Arrangören, som inte har nåt med själva stället att göra, förklarar deras upplägg och det finns inget dåligt att säga om att man börjar tidigt för att inte bli så sena på vardagar, men det finns en hel del mindre bra omdömen att frigöra vad gäller att förmedla det till den potentiella publiken. Att ha ett event i sina lokaler och inte ha någon som kan tala om den korrekta starttiden är ju bara löjligt inkompetent. E&M med sällskap dra hem igen och vi kan väl lämna debaclet med detta och gå vidare till hur Fru Nygårds till viss del reparerade skadan.

Vingklippt och skadeskjuten pratar hon med Johan Örjansson några gånger och tar sista gången modet till sig att be honom hänga hos oss en stund i utbyte mot en drink. Han går ut och tar en cigg med Nolan först, men kommer tillbaka, slår sig ner hos mig och Fru Nygårds och ber ytterst ödmjukt om en liten amerikansk virrepinne. Han med den, Fru N med en öl och jag med ett glas vatten. En väldigt fin avslutning på kvällen med ett ytterst trevligt samtal med en utomordentligt ödmjuk man. Mer än så blir inte redogjort för här. Det tar vi med oss i våra hjärtan, Fru Nygårds och jag. Till nästa gång vi ser honom nån gång i framtiden.

Avslutningsvis en ursäkt för de fula orden med djuranknytning i inledningen av texten, men de var nödvändiga för att på något vis beskriva den totala kompetensbrist inom informationsområdet som det där stället sitter på för tillfället. Och de där som vi ville se enligt tjommen i insläppet, vad hände med dem? Tja, inte kom det några fler och spelade senare. Men tjommen stod kvar i insläppet när vi gick därifrån strax efter midnatt. Han står nog kvar där fortfarande om ingen sagt åt honom att gå hem. Möjligen ackompanjerad av den före detta älskvärda damen.

ATT RINGA TILL BORLÄNGE

Ett litet telefonsamtal till ett ställe som ligger i en närliggande stad:

- Hej, jag heter Niklas. Jag undrar lite om imorgon kväll vad som gäller med inträde, när de kör igång och lite så där (lite vag avslutning, men jag lämnar öppet för mer info än jag frågar efter).

- Häj (borlängemål in writing om ni undrar). Duuu, jag vet inte faktiskt (svårt att få fram i skrift, men den meningen samt efterföljande från den som svarade i telefonen på andra sidan bör också läsas på borlängemål för bästa effekt).

- Ja, alltså jag har ju försökt att få fram information på er hemsida men den är en smula under konstruktion kan man säga. Det enda som står där är att det börjar 20 och håller på till 24, stämmer det tro?

- Jo, från 20 är det inträde. After work börjar kl 16, men det går inte att boka bord så det är först till kvarn som gäller (eller gällä som man säger i Borlänge).

- Jaha, men när går trubadurerna på då? (så dåligt att fråga efter trubadurer som om det vore några lägereldscasanovor som är på turné, men kallar man turnén för Triple Troubadours så blir det lätt så).

- Dä vet jag intä. Om det är nån trubadur så börjar han väl nån gång, tja, mellan fyra och åtta kanske.

- Nej, alltså de som ska spela är tre stycken som är ute på gemensam turné. Vet du när de går på och vad det kostar?

- Nä, men after worken är ju väldigt populär så det går inte att boka bord till den (vänligen notera att det inte går att boka bord till after worken).

Nu kanske det verkar som om damen ifråga inte faller mig i smaken på något vis, men hon verkar högst älskvärd. Vill bara skjuta in det. Däremot verkar hon lika påfallande dåligt informerad som uteställets hemsida.

- Ok, men finns det någon man kan maila till eller prata med som har lite mer information kanske?

- Nä. Men jag kan ju ta reda på lite mer tills imorgon så kan du ringa tillbaka på förmiddan.

- Det låter bra, jag slår en pling imorgon.

Sen lägger vi på och jag måste medge att jag är en aning beklämd över att tre lysande akter (eller två i Chet O’Keefe och Johan Örjansson. Joe Nolan har jag för dålig koll på, men utgår från att han håller hög klass) stoppas undan så att ingen kommer dyka upp på det där stället i en stad nära där jag bor imorgon kväll. Det är inte bara brister i utskänkningslokalens marknadsföring utan de här tre snubbarnas agenter verkar suga ankballe inom marknadsgebitet. Därför drar jag mitt strå till stacken och gör reklam till säkert ett helt dussin med människor som orkar läsa hela vägen hit. Konsensus:

Imorgon kl 20 (tidigast, men om du kommer tidigare kan du gå på Super After Work, dock utan bordsgaranti) blir det tre singer/songwriters som heter Chet O’Keefe, Joe Nolan och Johan Örjansson som kommer riva av varsitt set på Bolanche i staden Borlänge. Befinner ni er i närheten anbefalles ni således att närvara för fin fredagsunderhållning. Huruvida ni anser att en date med mig och Fru Nygårds är en bonus eller aber är helt upp till er. Var där eller var ett skatteformulär.