ÄLSKADE SKIVOR - DAG 7

De kan sjunga, men kan de ro båten i hamn?

50. LET THE RAIN FALL - GOOD LOVELIES

Ironisk titel i sammanhanget som rådde när jag spisade den som mest. Jag ville verkligen inte att det skulle regna enär min sysselsättning på sommarkvällar och många helger bestod i att rödmåla vårt hus. Det är synnerligen få aktiviteter som är tråkigare än att måla ett hus. Inte ens att titta när färgen torkar uppnår samma grad av tristess.

De här tre skön- och stämsjungande damerna hade helt gått förbi mig och inte vet jag riktigt vem det var som tipsade heller, men kommer jag på det kan det hända att jag skickar ett nobelpris i hens riktning. De där penseldragen blev så mycket lättare med de här stämmorna i öronen. De tretton spåren håller så genomgående hög standard att jag funderade på hur de där låtarna kunde vara oskrivna fram till att plattan släpptes förra året. Hur är det möjligt liksom? Några står väldigt fint för sig själva, som Old Highway, men det är helheten som är så imponerande. Låtskrivande, musicerande och sång i världsklass.

Vad som dessvärre inte riktigt var i någon som helst världsklass var målningen av det här huset vi bor i. Det enda förmildrande i sammanhanget var att ett enplanshus inte kräver så mycket ställningar för att nå dit man vill. Men mark my words när jag säger att om det ska målas en gång till - och det ska det väl nån gång - så kommer det definitivt att stå en ställning eller två på gavlarna. Det finns många sätt att sluta sina dagar på, men om jag får välja så hamnar att ramla ner från en stege med en pensel i ena handen och en färgburk i den andra samt en stege mellan benen väldigt långt ner på listan. Jag tar dock inte för osannolikt att trion kanadensiska damer som utgör Good Lovelies fortsatt kommer ackompanjera målandet. Huruvida det blir passagen med Best I Know, Backyard och Kiss Me in the Kitchen i lurarna eller om det kommer vara ett nysläppt ännu briljantare album kan väl lämnas till framtiden att utvisa. Finns inget nytt att ta del av kommer alltid Let the Rain Fall finnas där att falla tillbaka på. Oavsett färg på penseln.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 6

Man kan älska något eller någon under en begränsad tid av sitt liv. "Det är inte du, det är jag." Så kan man säga är gällande för ett antal plattor i skivsamlingen, bland annat nedanstående. Tack för det som var, hoppas vi kan vara vänner ändå liksom.

MAGNUS UGGLA - DEN DÖENDE DANDYN

Så här i efterhand är det lätt att tänka i banor av VM i lök. Det låter oerhört daterat och texterna är en aning opolitiskt korrekta om man säger så. Som om det nånsin brytt Uggla.

Passar bra till minibandy, knappast till hallindiebandy

Vid den här tiden var vi inte gamla, men den här LP:n skulle var tolvåring äga. Antingen direkt genom vinyl eller indirekt via inspelning på C-60. Vi lyssnade på den på både ock, bland annat så att vi skulle kunna lira den i bandaren som var med till sporthallen där i Domnarvet där vi skulle lira minibandy i Nattrajden. På den tiden innebandy kallades vid sitt rätta namn. Vad hände med den fina termen minibandy egentligen? Vad var det för geni som kom på att det skulle byta namn till innebandy? Det fattar väl vem som helst att man spelar inne. Eller? Bandy spelas ju ute. Eller gjordes i alla fall 1984. Hur som helst så gick det till som så att våra föräldrar skjutsade oss till Honefshallen utrustade med minibandyklubba, liggunderlag, sovsäck och en liten matlåda (i mitt eget fall en halv gustavskorv och potatissallad). Hur nån orkade lira minibandy vet i fåglarna men på nåt vis lyckades vi mäkta med det också mellan hästkorvstuggorna och poppandet av Magnus Uggla. De som var lite äldre hade förstås häftigare grejer i bandarna, företrädesvis hårdrock. Vi var lite för tama och gröna i gemet för såna prylar. Uggla fick duga. Han sjöng ju ändå om HTLV-III liksom. Hårt. Han fick vara med i Jacobs Stege också. Ännu hårdare. Nästan lika hårt som Europe som fick vara med och sjunga stämsång i trappan.

I regel var vi duktiga strykpåsar i själva minibandyturneringen, men kul hade vi. När matsäcken tagit slut gick vi till den exotiska Domnarvets pizzeria för att fylla på näringsintaget. Några dylika utskänkningsställen fanns nämligen inte på landsbygden.

Vad gäller själva musiken var fäblessen tämligen kortlivad även om jag och Joel från gamla affärn av okänd anledning hamnade på Ugglas spelning på Lugnets sporthall. Kan mycket möjligt ha varit den första konserten jag var på, men det är mycket suddiga minnen från den där kvällen. Inte på grund av att vi hade druckit något, herregud vi var elva och tolv och hade en och en halv mil hem till mamma och pappa. Det är bara det att det var så fasligt länge sen och den gjorde inte så stort intryck. Det gjorde däremot skivan. Utbytet av den idag är dock starkt begränsat. Snygga körer i Passionsfrukt, det kan jag sträcka mig till. I övrigt inget vidare. Men det var kul då. Och nu när jag tänker tillbaka så - ja - tack för det Uggla.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 5

51. RESIGNED - MICHAEL PENN

Vad otroligt jobbigt att vara bror till Sean och Chris. Och ganska skönt förmodligen. Men nåt knepigt måste det ju ändå vara när de två står i strålkastarljuset som oerhört framgångsrika skådisar medan musikern i familjen gör sin grej. Att frun dessutom har en strålande karriär i musikbranschen gör ju rent matematiskt att stjärnglansen att fördelas inom familjen blir lägre per capita.

Michael Penn i Area 51. Spooky.

Man kan säga att det finfina musikåret 1997 med powerpop runt varje hörn har satt sig rätt hårt i mitt sinne. Den här plattan var sannerligen en sten i sättningen av album med power pop-godingar och gjorde ett fantastiskt intryck inte minst tack vara att den är producerad av Brendan O’Brien. Samma proddare som till Matthew Sweets årsbarn Blue Sky On Mars. Kanske inte den svängigaste killen bakom rattarna, men de där gitarrerna. De var som balsam i öronen. Rivigt balsam om man säger. Inte blev det sämre av det urtjusiga - om än enkla - lilla häftet. Dock med den alltid lika besvikelsframkallande egenskapen att texterna utelämnats till förmån för ingenting alls. Varför gör man så? Konstigt. Men låt oss nu inte hänga upp oss på en sån bagatell. Det är ändå låtarna som är det viktiga här och som melodisnidare finns inte mycket att anmärka på hos den tämligen okände brodern Penn. Det är mästarklass på popsångerna. Som många andra plattor på den häringa listan bringade den inte några kommersiella framgångar. Tidigare hade No Myth från debuten blivit en mindre hit, men trots kritikerrosor hände inte mycket försäljningsmässigt (mitt inköp hade tydligen väldigt lite vikt i sammanhanget) och tyvärr hamnade Resigned i radioskugga trots den vackra Out Of My Hands som hade kunnat bli en topp-tre med vilken halvdan sopa som helst med lite uppbackning. Här vill jag bara inskjuta att jag varken är Tony Rickardsson in disguise eller särskilt bitter. Men lite småförbannad på att briljans inte betalar sig.

Här hade det varit passande att ha en stilig slutkläm, men idag kan jag bara bjuda på en uppmaning. Kolla gärna in familjen Penn. Michael med Resigned och varför inte även March, Sean med I Am Sam och Mystic River samt Chris med Reservoir Dogs. Vid särskild entusiasm, lyssna gärna väldigt mycket på frun också. Aimee Mann är lika sensationell som sin man.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 4

52. SENSE - LIGHTNING SEEDS

Det är inte många som håller sig till pop som ska hålla sig till pop. Ian Brodie borde hålla sig till pop i hela sitt liv, för han är så enormt bra på just pop. När han började med nån slags soulpop dog en liten del av mitt pophjärta. Han ska göra poppärlor som Sense, The Life of Riley och Sugarcoated Iceberg. Det är såna råd han borde få av sin karriärcoach.

Gustav 52. Femma tvåa.

Jag trodde på fullaste allvar att jag hörde fel när The Life of Riley började rulla på P3. Pontus Enhörning terroriserade etern på ett ganska underhållande sätt och jag tillbringade alldeles för mycket tid med att göra ingenting när det var föreläsningsfritt och sofforna hemma i Smedsbo var väldigt inbjudande efter lunchtid (eller frukost om man nu ska vara petig och gå efter just intagna mål mat istället för vad klockan utvisar). Radion stod alltid på och den bästa musiken kom alltid från P3. Kunde en låt vara så bra som The Life of Riley? Det verkade uppenbarligen så, det var nog bara att vänja sig. Några listframgångar blev det inte, men på min lista var den nummer ett många veckor. Den börjar så bra den där plattan. Först ut Sense, Terry Halls fina låt som också blev Lightning Seeds följt av singelsläpp numero uno. Resten av skivan innehåller också föredömlig pop.

En av de stora fördelarna med att upptäcka det här albumet var inte bara att det fanns något att lyssna till när Enhörning hade babblat färdigt och en CD åkte in i spelaren och jag fortfarande inte kunde slita mig från soffan, utan det blev även en inkörsport till debuten Pure. Kanske en än omistligare produkt från melodifreaket Brodie. Båda blev tämligen omgående överförda till kassett som sedermera fann ett hem i stereon i den 74:ans Passat som frekventerade sträckan Smedsbo-Högskolan Borlänge den hösten. Den kärran behövdes piggas upp med lite gladpop, det ska bilgudarna veta. Bara en sån sak som att när Larsa (även kallad Large, så har ni en bild av resligheten hos den här karln) skulle flytta nämnda bil från en parkering till en annan under en fest på högskolan och jag pga alkohol i blodet inte var lämpad att göra så själv, lyckades skjuta bak förarsätet så det hamnade i baksätet. Polisskolan style. En sån bil kan man säga att det var. Farsan fixade till den med lite sugarcoating och jag körde. Hålla på med bilar har aldrig varit min grej, jag kör hellre. Man ska göra det man är bra på (eller mindre dålig på) och i det här fallet blir det att köra bil. Lite grann som att Ian Brodie ska hålla på med pop och inte nåt annat segt skit.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 3

53. SOPHIE ZELMANI - TIME TO KILL

En sådan vän stämma har knappt hörts. Kombinerat med de fina melodierna, stämningarna och den varsamma produktionen blir hennes alster utmärkta kompanjoner företrädesvis under mörka höst- och vinterdagar i hemmets lugna vrå uppkrupen med en kopp te i favoritsoffan.

Hon hade ju släppt ett par album innan det här, men dem hade jag inte plockat upp. En och annan hade rullat på radion och jag hade nog nickat med lite instämmande och tänkt att det här var fina grejer, kanske man borde kolla in lite närmare. Det dröjde dock tills strax innan millennieskiftet innan Time to Kill blev första Zelmaniplatta i min skivsamling. Med Lars Halapis producenthand som styrmedel blev fina nummer som Nostalgia och Time to Kill låtar som sorterades in i fina-bitar-facket tillsammans med Neal Casal, Ron Sexsmith och andra finsnickrare i singer/songwriterlådan.

Jordens hemligaste Sophie.

Ibland är det knappt hörbart vad den goda Zelmani sjunger, ty det är så skört, så skört emellanåt att det är lätt att tro att låtarna ska gå sönder. Lite så att man blir rädd att ta en sipp av det där goda teet man har i koppen, uppkrupen i finsoffan. Men den där rösten har en magisk effekt på det mänskliga hörselorganet som måste inta ett läge av total lyssningskoncentration för att höra sången. Något av ett genidrag att sjunga på det viset. Kanske inte gjort med just den egenskapen i åtanke, men dramatiken blir ett snäpp vassare än hos en average sångare.

Tämligen omgående hade hennes två tidigare fullängdare tagit plats i skivhyllan och följdes av ytterligare några när åren passerade. Den som tog plats först gjorde dock störst intryck och bidrog till att lugna ner den man som ibland stressade fram i väntan på ett nytt årtusende. Idag kan det vara skönt att se tillbaka och skänka en tacksamhetens tanke till Sophie Zelmani för att hon hjälpte till att sänka pulsen på mannen i lägenheten på Norra Mariegatan 15B. Han är tacksam för själsron hon bidrog till då och som i förlängningen också kan ge honom samma ro inombords idag. Ytterst vänligt. Tack Sophie för det.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 2

54. GOT NO SHADOW - MARY LOU LORD

Tänk dig själv att gå på New Yorks gator och där på trottoaren med gula taxibilar förbisvischande i bakgrunden står Mary Lou Lord och framför sina egenkomponerade alster medelst elgura och en liten förstärkare. Tänk att få ha varit med om det. Själv har jag ju aldrig varit i det stora äpplet varför det således är helt uteslutet att ett dylikt scenario skulle ha utspelat sig framför mina ögon.

Nr 54. Från New York. Coincidence? I don't think so.

Det ter sig inte helt osannolikt att det var Måns Ivarsson på Expressen som vurmade för denna power pop-sensation från det stora landet i väster. På något vis hade denna tjej plockats upp från gatan till bolag och fått ge ut en platta på en undertitel till Sony. Givetvis välförtjänt och förmodligen alldeles för sent, men bättre sent än inte alls som bekant. Melodiorienterad pop klädd i en skrud av de finaste gitarrer. Det är lite så hon jobbar. Plötsligt snurrade singeln His Lamest Flame på P3 och då var det inte bara singeln som snurrade utan även hennes karriär. Eventuellt snurrade det också en smula i Mary Lou Lords huvud av framgången. Från gatumusikant till indietant. Bara sådär liksom. Förutom det utomordentliga singelsläppet rockar fortfarande Some Jingle Jangle Morning röven av det mesta som har landat på skiva de två senaste decennierna. I sann Arne Hegerfors-anda, fast med tre låttitlar istället för tre beskrivande ord, måste Shake Sugaree också nämnas i sammanhanget. En utomordentlig bagatell till poplåt. Sånt som snurrade i mitt huvud vid pass mitt tjugofemte eller tjugosjätte levnadsår.

Någon gång ska jag ta mig till New York också. Inte bara för att se Union Square, Central Park och Madison Square Garden. Nån måste ju hålla utkik efter nästa Mary Lou Lord också. Jag tar på mig den uppgiften här och nu. Eventuella spekulanter på projektassistentrollen anmäler med fördel sitt intresse i kommentarsfältet nedan. Bifoga gärna CV.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 1

55. PARIS AILLEURS - ETIENNE DAHO

Det har inte bara varit en fransk akt i form av Indochine som tagit sig in i mitt medvetande, utan även Etienne Daho har lyckats med bedriften. Upptäckten av den här plattan kom via det briljanta singelsläppet Des attractions désastre som borrade sig in med sin öppnande deho-kör och sitt svängiga piano. Vill man riktigt gotta sig i låten ska man förstås plocka fram maxi-singeln med de fantastiska mixarna. Det är grejer det när en ommixning faktiskt kan lyfta låten och inte sabba den totalt som dessvärre verkar vara legio nuförtiden. Depeche Mode och A-ha var mästerliga på att anlita rätt folk för ändamålet när det begav sig.

Snygg kille. Frankerad för säkerhets skull.

Vid tidpunkten för den här plattans release var jag inne på mitt andra ekonomår på Högskolan Borlänge och musik och fotboll stod redan då högt på gillalistan. Vi hade fått skola in årskursen under oss som precis börjat sin bana mot att bli civilekonomer och jag blev fadder för en lustigkurre vid namn Tomas. På senare år endast påsprungen på Peace & Love och kontaktad via sociala medier. Trevlig man med musikintresse samt utrustad med en stor portion humor. Ett stående inslag på ekonomernas informationstavla i entrén till den nyuppförda högskolebyggnaden i Borlänge bestod i att vi via kopierade teckningar från den eminenta serietidningen Larson! smädade varandra i eskalerande takt. Genom en slags förhistorisk copy/delete/paste-teknik medelst kopiator suddades texten ut och ersattes av en något för föremålet mindre smickrande sådan. Det gjordes dock alltid med finess och stil, inga grova påhopp. Tyckte vi i alla fall. Våra lärare och kursansvariga var dock ett mått mindre imponerade och rev med täta mellanrum ner våra alster till vårt stora missnöje. Övriga kursare och även vissa andra studerande tog dock till sig humorutbytet till fullo och blev också tämligen missnöjda när publiceringarna blev allt för kortvariga. Dock var det en kvinnlig kursare som blev orolig för mitt välbefinnande och en dag frågade mig vem det var som satte upp såna taskiga lappar på tavlan. Hon hade inte lika mycket humor som Tomas om man säger så.

Medan allt detta pågick rullade under en period ett soundtrack bestående av många fina bitar framförda på franska. Nämnda Des attractions désastre var en av dem, det andra singelsläppet Saudade en annan samt covern på en fransk 60-talshit vid namn La Berlue en tredje. Fantastiskt album, lysande artist och en rolig tid. Hade jag fått gissa skulle jag tro att Etienne Daho hade tyckt att våra modifierade Larson!-teckningar var väldigt roliga. En attraktion utöver det vanliga faktiskt.