ÄLSKADE SKIVOR - DAG 38

22. XO - ELLIOTT SMITH

Att hänga på den lokala högskolans studentpub vid tiden för den här plattans release ingick i våra 26-åriga jags utelivsschema. När en av stammisarna som dj-ade lirade Elliott Smith var det inget som ingick i något schema. Men den här snubben hade koll på läget. Tyvärr hade herr Smith inte samma ordning på sitt eget liv.

Mr Smith

Det är nåt med musiker och deras plötsliga dödslar som alltid skapar utrymme för spekulation. En handfull år efter den där kvällen på studentkåren kom nyheten att Elliot Smith var död. Självmord sa de första rapporterna, men det var inte riktigt klarlagt att det förhöll sig så. Knivhuggen skulle det senare visa sig. Av sig själv? Två gånger? Mysko. Det lär aldrig ha rubricerats som självmord och heller inte mord. Han blev kremerad och någon ytterligare utredning blev det inte som ledde fram till vem som gjorde det.

Oerhört sorgligt oavsett vem som rycks bort, men artisters bortgång får som bekant större medialt utrymme än medelsvensson. Det hade varit mer passande om Smith hade fått lika mycket utrymme för det han presterade musikaliskt. Ett popgeni i skymundan av de som tog de stora rubrikerna. Hade det varit någon av listprenumeranterna hade säkerligen Waltz #2 varit vida känd vid det här laget, Bled White hamnat på fler spellistor/C-60 och Bottle Up and Explode! blivit en låt att fira nyår till. Som alla hans kollegor som gått samma öde till mötes med en allt för tidig död finns i alla fall hans låtkatalog kvar att njuta av. Sju studioalbum (varav två givits ut efter hans död) och alla inspelningar som inte släppts i det offentliga ljuset. Det sägs vara ett hundratal låtar (förutom de 24 på senaste släppet 2007) och med tanke på hans kärlek för 60- och 70-talspop får man hoppas att även dessa kommer bli åtkomliga för eftervärlden. Jag skulle gilla det. Och förmodligen diskjockeyn från kårhuset i Falun. Han skulle nog gilla det väldigt mycket.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 37

23. RYAN ADAMS - HEARTBREAKER

Har ni sett en kille vara helt stenad och försöka framföra en konsert på något slags vettigt sätt? Har man gjort det är det lätt att när det förs på tal förmedla upplevelsen i negativa ordalag. Inte till artistens fromma för att tala någorlunda klarspråk.

Min kompis Fredrik från Stockholm - han som man inte ska förväxla med Min kompis Fredrik från grannbyn - hans kompis Hans och jag hade shoppat upp oss på plåtar till Ryan Adams - han som man inte ska förväxla med Bryan Adams - och hans gig på Annexet i Stockholm. Det skulle visa sig bli en minnesvärd upplevelse.

Hoppas du bara har tobak i den där mister!

Skivan hade han släppt redan 2000 och duetten med Emmylou Harris, Oh My Sweet Carolina, får räknas som en av 00-talets allra finaste. Att han spelat och sjungit med sitt Whiskytown hade gått mig alldeles förbi, trots min fäbless för närbesläktad Americana. När den här skivan landade i spelaren fick jag bättre koll på den här spjuvern. För en spjuver var precis vad han var när han slog igenom som soloartist där i början av det nya milleniumet. En grym talang, fantastiska låtar och ett alldeles för stort ego. Fyllt med allehanda otillåtna substanser och förvisso tillåtna substanser men i olämpliga mängder. Superbrejket kom året efter med Gold, men för mig är det Heartbreaker som har störst vikt och värde. Vad var det här för virrpanna med stunder av briljans?

Vi började eftermiddagen med ett besök på en välkänd sportbar som på den tiden mest fanns i lite större städer. Ipswich skulle möta Liverpool och vad vore väl bättre än att först kolla den och sen bege sig mot Globen? Ingenting förstås. Famous last words. Som ensam Ipswichanhängare därinne på etablissemanget mot tresiffrigt antal Liverpoolentusiaster vore det kanske inte helt lämpligt att Ipswich gjorde mål, jag jublade skiten ur hundra motståndarfans varpå jag fick åka ambulans till SÖS. Ipswich skötte den biten åt mig och var så vänliga att släppa in sex baljor och låta bli att göra nåt framåt. Fruktansvärt dålig start på dagens events. Tur det fanns öl. Synd att Hans var med för han blev väldigt glad över de där sex målen. Men hans lycka skulle vända.

Vi hade knappt kommit in på Annexet förrän Hans började må tjyvtjockt och tämligen omgående fick vända hemåt. Ytterligare sordin på stämningen, men vi fick ta en öl till och hoppas på att underhållningen skulle vara av bästa märke. Nu kunde ju inte vi veta att Herr Adams var på partyhumör = hög som ett 29-våningshus, vilket skulle få lite effekt på själva framförandet av musiken. Några bisarra händelser:

* Mannen får snedtändning när något ropar Summer of ‘69. Han kanske hade hört den förut? Högst sannolikt. Men det här beteendet att beordra ljuskillen att vända lamporna mot publiken för att be om utpekning av lustigkurre för att få vederbörande utslängd. Det beteendet. Inte trevligt.

* Kliva av scenen och inte göra några extranummer trots enorm respons. För att sedan ändå komma tillbaka efter en halvtimme, mer stenad än någonsin.

* Riva av en cover av Brown Sugar som var helt makalös. Trots det överstenade tillståndet. Det var inte bara bisarrt och imponerande på samma gång, det var lite utomjordiskt.

Utan Heartbreaker hade vi inte varit där, det är ju ett som är säkert. Och utan hans rock ‘n roll-leverne hade han inte varit där han är idag. Lika bra som nånsin och framför allt: drogfri och nykter. Heartwarming.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 36

24. VELVET CRUSH - TEENAGE SYMPHONIES TO GOD

Om man inte sätter stor vikt vid en skiva med den här titeln har man stora problem. Det förhåller sig alltså på det viset att världshistoriens bästa namn på ett album är upptaget sedan 1994.

Som om det inte vore nog med albumnamnet härbärgerar bandet också musikhistoriens coolaste trummis. Nu kan ju den åsikten vara föremål för debatt men ska man peta bort Ric Menck från tronen får man banne mig vara en batterist av svårskådat slag. Josephine Forsman ligger tvåa på trumslagarlistan ifråga. Då är det lätt att begripa storheten i coolheten hos nämnde Menck.

Utomjordisk skiva

Närmare 20 år gammal musik som låter som om den vore gjord idag. Eller för 35 år sen. Eller 25. Eller 5. Det kallas tidlöst. Power pop av svängigaste märke av herrar Menck, Borchardt och Chastain med fräsiga gitarrer, snygga körer och melodier att mörda för. Att Matthew Sweet varit med och skrivit Something’s Gotta Give är inget som ställer till någon större skada om man säger så. Genier möter genier är inte alltid en garanti för succé men här snackar vi monumental kioskvältare. Inledningsspåren Hold Me Up och My Blank Pages är så svindlande svängiga att de borde arresteras för uppvigling. Men sånt har väl polisen inte tid med.

Var kommer då den här crushen på Ric Menck ifrån? Jo, han har från tid till annan varit hustrummis åt Matthew Sweet och när jag äntligen fick chans att se den senare på Vattenfestivalen vid pass 1997 satt där en trummis som jag till en början utgick från var utomjording. Det var Ric Menck. Den spelningen var förstås gudomlig men jag ber att få återkomma till den längre fram i den här serien. Ganska mycket längre fram faktiskt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 35

25. DEFINITELY MAYBE - OASIS

Oasis eller Blur? Man var tydligen tvungen att välja. Jag gjorde inget val, det bara blev som det blev. Singlarna med Blur snurrade på radion och det fanns inget riktigt intresse av införskaffande av album. Märkligt så här i efterhand men så var det. Oasis däremot. Album rakt in i spelaren omedelbums.

Man City at the time

Min kompis Martin-prata-fort vurmade stenhårt för Verve i bilen på väg till Sandviken för ytterligare en förmodad Falu BS-förlust på Jernvallen. Det här var några år efter Oasis debut och förfallet hade redan börjat. Men nån jävla ordning fick det ju lov att vara. En långhårig pajas från Wigan med sitt släpiga band skulle väl ändå inte få ta över tronen från bröderna Gallagher? Lite oklart vem eller vilka som tog över stafettpinnen, men nånstans där i paritet med den tredje plattan var toppen nådd och botten annalkande.

Annat var det 1994 när Definitely Maybe släpptes och Live Forever, Rock ‘n Roll Star och Cigarrettes and Alcohol härjade. Inget var coolare än mannen med sin beatlesfrilla, släpiga gång och allmänt stöddiga uppsyn som sjöng uppåt (alternativt hade fruktansvärt dålig hjälp av killen som ställde in höjden på micken) och som tillsammans med sin bror och övriga lösdrivande bandmedlemmar utgjorde enheten Oasis. Maskineriet vevades igång så att säga. De engelska tabloiderna likaså. Maken till tacksamma rockstjärnor att sätta tänderna i var det länge sen skandaljournalisterna sett trots Suede, Happy Mondays och Primal Scream för att nämna tre. Man kan ju nämna fler om man vill, men det skulle ju nästan kunna anses lite flamsigt så det hoppar jag helt sonika över. De var övercoola, musiken lät fantastiskt (och gör det fortfarande, åtminstone de två första plattorna) och låtarna funkade finfint även på listorna. Kanske var det lite klichéartat, men vem brydde sig om det? Kritikerna tyckte de var bra, jag gillade dem stenhårt och den stora massan tog bandet till sina hjärtan. Undra på att det gick åt helvete. Vem kan leva i tron att de är Gud, kröka och knarka järnet, skrivas upp av varenda levande musikjournalist och fortsätta leverera odödliga sånger? Inte Oasis i alla fall. De fick lite hybris kan man kanske säga. Men den här plattan betydde mycket när den kom. För mig, för många andra och förmodligen mest för Gallaghers själva. De lär vara stolta när de sitter på servicehuset i Manchester om 40 år och lyssnar igenom Definitely Maybe på sina antika Ipods. Well done lads.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 34

26. LONG GONE BEFORE DAYLIGHT - THE CARDIGANS

De hade släppt plattan några månader innan och när jag och Fru Nygårds (som var Fröken Thornqvist på den tiden) väntade på att de skulle kliva på scen i Gävle mitt i vintern så var vi storligen besvikna på den glesa uppslutningen publikmässigt. Efter att ha fått se ett energifyllt förband på väg upp vid namn Hank (dessvärre kom de inte riktigt hela vägen upp) äntrade så Nina, Peter & co scenen. Max 300 personer i publiken, men det stoppade inte bandet från att leverera en högklassig spelning med And Then You Kissed Me som största stund.

Går inte hem i Gävle

Det finns inget definitivt soundtrack till den sommaren när jag träffade Fru Nygårds och den här skivan kom ut över ett år senare. Den snurrade varm och för mig är det deras finaste studioalbum. Sammankopplingen med den där konstiga spelningen för ett världsband inför en publik i deras eget land där endast ett fåtal hundra behagade dyka upp bidrar i högsta grad till att den fått fotfäste på min egen favoritlista över fullängdare. Den übercoola Nina Persson och låtskrivargeniet Peter Svensson yxade tillsammans med sina bandkompisar fram en finfin platta med efterföljande sylvasst liveframträdande och jag och Fru Nygårds hade lajkat utav bara fan om det bara funnits några sociala medier att göra dylikt i vid den tiden.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 33

27. SUMMERTEETH - WILCO

Låten som från första början hookade upp mig med Wilco var den smittande Outtasite som dessutom har en förnämlig video. Bara en sån bisak.

Jag förknippar det här albumet med Borlänge. Det är konstigt. Summerteeth har ingenting med Borlänge att göra. Däremot en del med Falun att göra. För mig alltså. Den rullade väldigt mycket i min dator på jobbet den sommaren 1999 på kontoret. Förvisso kikade Borlänge-Riko in emellanåt för att snacka några minuter musik mellan bokföringsordrarna och granskningsanteckningarna. Stackars Lotta i den angränsande rummet klämde fram ett antal månader efteråt att det var så hög diskant att det var väldigt störande. Synd att det tog så lång tid innan jag fick reda på det. Men bortsett från det här då, varför förknippar jag albumet med Borlänge? Kan det vara Riko? Nej, jag tror det stavas Ingemar. Skivgurun från Borlänge.

Vad tycker Ingemar om den här tro?

Något minne av var skivan inhandlades finns inte och särskilt troligt att den införskaffades på Folk & Rock i grannstaden är det inte. Däremot minns jag en Wilco-diskussion med en av hans yngre back-ups som pratade sig varm för deras debut 3 A.M. Där nånstans finns nog roten till Borlänge-kopplingen. Och den där skivaffären alltså. Men framför allt Ingemar, denna institution. När som man kommer in i den där butiken så står han där och plockar fram nåt som man aldrig hört eller drar nån story om nåt men heller aldrig hört. Dylika människor borde adlas tamejfan. Han har drivit den där affären i närmare 200 år nu och förmodligen gått back varenda år. Ändå bara fortsätter han som om ingenting har hänt. En sann hjälte, varken mer eller mindre. Jag tror han gillar Wilco också, konstigt vore annars. Får jag gissa skulle jag tro att han skulle dra en lans för den mässande A Shot in the Arm eller poppärlan Nothingsevergonnastandinmyway. Can't Stand It är nog aningens för stompig, men She's a Jar som typisk Jeff Tweedy-standard borde falla honom i smaken. Alla fyra ligger bra till på min Wilco-topp, det är ett som är säkert. Och ligger man bra till på den toppen får man banne mig sträcka på sig. Bra jävla ordentligt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 32

Man kan älska något eller någon under en begränsad tid av sitt liv. "Det är inte du, det är jag." Så kan man säga är gällande för ett antal plattor i skivsamlingen, bland annat nedanstående. Tack för det som var, hoppas vi kan vara vänner ändå liksom.

SLADE - THE AMAZING KAMIKAZE SYNDROME

Man är bra lättlurad när man är elva år alltså. Bara för att de hade två brottarhits så skulle man ha den här i skivbacken. Jorå. Hur många gånger lyssnade vi egentligen på Run Run Away i det där uppehållsrummet i källaren på storskolan i Aspeboda? Tio gånger om dan i två månader känns som en mild underdrift i sammanhanget.

Det fantastiskt otroliga syndromet

Det var ständig rundpingis i rummet direkt till höger när man kommit ner för trappan som ledde in till rasternas mekka på mellanstadiet. Hade man ingen racket med sig fick man spela med en bok eller i värsta fall med handen. Det var tider då det frågades chans och anordnades partyn där det dracks och åts okontrollerade mängder läsk och chips. Förutom att det spelades rundpingis ackompanjerat av Run Run Away (tur att vi var så dåliga på engelska, annars hade rundpingisen blivit lidande av folk som flydde till höger och vänster) dansades det också tryckare på partyn och skoldanser till My Oh My. Andra styggelser till låtar som figurerade var bland andra Careless Whisper av George Michael, diverse italodiscodängor, farliga låtar signerade Dee Snider samt Främling och fram på vårkanten Diggiloo Diggiley. De här LP:na behövde man dock av okänd anledning inte införskaffa till skivbacken. Det fantastiska kamikazesyndromet däremot, den skulle bara vara där. Må den icke falla innehavaren i smaken, ej relevant. Den innehöll ju i alla fall Run Run Away och svenska dansbands nya drömcover My Oh My. Med bonus stavat rundpingis och tryckare. Vad kan gå fel med det? Tja, rent musikaliskt en hel del. Men hallå, det var ändå 1983. Narada Michael Walden upplevde sin största och enda hit, Falu IF tog sig till Hockeyallsvenskan och det coolaste man kunde se på video var en ninjarulle. Det var en konstig tid. Case x-filed and closed.