ÄLSKADE SKIVOR - DAG 52

9. AMAZING DISGRACE - THE POSIES

Jag mådde inte så bra i mitt hjärta när den här ångvälten till skiva kom in i mitt liv. Hjärtekrossad och allmänt nere i januarimörkret så började 1996 ändå te sig något bättre när stereon vräkte ur sig Daily Mutilation och efterföljande 13 spår.

Amazing, but no disgrace

Högskolan var ett avslutat kapitel och efter att ha fortsatt jobba ett par månader på sommarjobbet på servicehuset Daljunkaregården hade jag fått mitt första riktiga jobb på en revisionsbyrå. Fast riktig lön hade jag fortfarande inte upplevt. På den tiden var den nån slags förkortning på jobb där företag kunde anlita personal till en billig peng under sex månader för att sedan pröjsa “marknadsmässig lön” under ytterligare sex månader. Vi snackar om 3 500 spänn. Före skatt. Det blev ju ingen fet på, ens på den tiden. Efter hjärtekrossen hade jag äntligen flyttat hemifrån (Mr Sen i starten) och hade en hyra på styvt 1 500 pix, vilket gjorde att excesser i övrigt var det inte tal om. Men pengar till att köpa skivor gick ju alltid att skaka fram. Så här i efterhand måste det ju ha varit så att jag hade ett mindre sparkapital att dryga ut kassan med under de där första sex månaderna, men pasta, tonfisk och korv spelade en väldigt central gastronomisk roll i mitt liv just då. När det sedan hade gått ett halvår och lön blev åsatt tyckte jag att min rikedom var monumental. 11 000 kr före skatt skojade man inte med. Det var bara att gå bananer på Ginza-katalogen och skicka efter en sändning som de behövde förstärkt lastbil för att skicka.

Albumet gick varmt i den där lilla lägenheten med kokvrå som jag hyrde och eftersom det var tämligen lyhört i trähuset som den var inhyst i så var det säkerligen fler som fick ta del av den slamrande musiken. De sjöng inte bara om daglig lemlästning utan även om Ontario, ett önskemål om att få tillbaka något i Please Return It och inte minst om den gamle punkhjälten Grant Hart. Deras tilltuffning till just det här albumet passade mig som hand i handske och gav mig också chansen att upptäcka deras poppiga föregångare Frosting On the Beater samt den väldigt mjuka debuten.

Att musik är helande är det inget tvivel om. För sexton år sen var det den här plattan som på sitt vis hjälpte mig tillbaka till ljuset. Tack Jon Auer, Ken Stringfellow & Co för det.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 51

10. FOUNTAINS OF WAYNE - FOUNTAINS OF WAYNE

Året var 1997 och det sköljde in nya band med extrem känsla för utsökt power-pop och ett av dem var Fountains of Wayne. Ständigt denne Måns Ivarsson. Han skrev febrigt om de fantastiska melodierna inslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter. Särskilt förtjust var han i Leave the Biker, vilket är förståeligt med tanke på den väldigt underhållande texten. För mig var - och är - mer eller mindre samtliga låtar på skivan potentiella radiohits. Nu blev den ingen större topplistesuccé i Sverige för något av de många singelsläppen från plattan, men lyssna gärna på Leave the Biker, Please Don’t Rock Me Tonight, I’ve Got a Flair eller Survival Car så är det lätt att förstå vad som menas. Eller nån av de andra låtarna för den delen.

Krutpaket.

Recensionen hade i vanlig ordning lästs i Expressens fredagsbilaga (hur stor den var på sin tid är väldigt roligt dokumenterat i Percy Tårar från 1996 där skitnödigheten på redaktionen förmodligen var i närheten av den som Gustafsson, Schyffert och Rheborg gestaltar) varpå en kort promenad till skivbutiken på stan vidtogs. Väl på plats frågades expediten för dagen om skivan ifråga och om det kunde gå att få lyssna på den. Det kunde förstås alltid gå för sig och bäst var de gångerna när jag blev ståendes i samma ställning med en förmodad till synes vansinnigt stirrande blick och fånigt leende allt eftersom den ena låten efter den andra på plattan som snurrade i CD-spelaren avslöjade sig för första gången i ens öron. Det fanns ett antal sådana tillfällen och det här var ett av dem. Det var bara att hala fram stålarna, artigt ta emot skivpåsen, tacka för sig och gå raka vägen hem igen och lyssna igenom albumet gång på gång tills klockan var fyra och eftermiddagens fotboll skulle börja. Var det riktig jackpot visades Ipswich på tv och dagen var fullbordad redan innan det var dags för den obligatoriska utgången på Grand i stan (eller vad det nu hette vid just den tidpunkten den här skivan släpptes).

FoW har fortsatt leverera sedan sitt första album, bland annat med Welcome Interstate Managers där hälften av sångerna är sensationella i sin hittighet och resterande mer av utfyllnadskaraktär, och fortsätter att överraska till dags dato. Adam Schlesinger och Chris Collingwood har för övrigt försett Fru Nygårds med en favvolåt från Welcome… i form av Hey Julie samt även en favoritförfattare vid namn Nick Hornby som satt svart på vitt att Hackensack är en personlig favorit. Fina referenser om ni frågar mig. De allra finaste faktiskt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 50

11. SHOW WORLD/PHASESHIFTER - REDD KROSS

Nu kanske man tror att jag är nån slags hårdrockare in disguise. Men då måste man lyssna lite noggrannare på Show World och Phaseshifter. De är i stora stycken popalbum förklädda i fräsiga gitarrer, särskilt Show World. Men det är inte det konstigaste i min relation med de här albumen.

Redd Kross hade aldrig korsat min väg om det inte varit för Martin Carlsson på Expressen. Mannen som bara recenserade hårdrocks- och grungealbum. Men nu recenserade han alltså även Redd Kross senaste alster Show World. Någonstans i texten nämnde han att det var USAs svar på Oasis. Om han minns just den här recensionen så är det förmodligen inte en jämförelse han slår sig för bröstet för idag. Själv tyckte jag det var en ytterst haltande jämförelse redan då och ju mer jag lyssnade på Redd Kross, desto mer var jag övertygad om att nämnde Carlsson även fortsättningsvis borde hålla sig till metal.

Inget välgörenhetsband

SW dök upp 1997 och jag har ingen aning om vad jag höll på med då riktigt. Det enda som dras till minnes är att tre månaders arbetslöshet byttes mot anställning hos BDO Revision den 22 januari. Jag skulle tjäna 13 000 spänn i månaden. Visserligen var den rekommenderade ingångslönen för en civilekonom 15 500 riksdaler, men vad gjorde det när det skulle landa en uppsjö av kronor på kontot varje månad som det skulle kunna köpas enorma mängder musik för. Min chef Björn var en skånsk klippa, men den som kom att bli min mentor var Stig. Jag saknar fortfarande honom. Han gillade fotboll och - trots hans understundom bittra syn på livet - var han väldigt rolig och allmänt trevlig. Fast man kan ju undra om gillade fotboll med tanke på att han supportade Man United och Degerfors. Tyvärr supportar han inte dem längre då han gick bort för ett antal år sedan. Via Björn fick jag veta att han låg på sjukhus och skickade honom ett fång blommor. Sällan har jag blivit så rörd som när han ringde upp från sjuksängen och med gråten i halsen tackade för buketten. Vi gillade varandra väldigt mycket, Stig och jag. Hans stories var klassiska. Som den gången när han jobbade som ekonomichef på ett företag i Södertälje och vid en övertidskväll kommit i slang med en av de yngre tjejerna på kontoret. Allt eftersom samtalet utvecklade sig blev det känt att den här tjejen vikt ut sig i diverse publikationer, vilket fick Stig att känna sig en smula obekväm om man så säger. Icke desto mindre obekväm blev han när tjejen ifråga undrade om han ville ha en privat visning. Det var inte nödvändigt lär han ha deklarerat, både snabbt och smidigt innan han ursäktade sig och brände raka vägen hem till Birgitta. Eller som den gången när han tappade ett papper som han skulle köra i papperstuggen och böjde sig ner efter papperet, fastnade med slipsen i tuggen som körde igång och sakta men säkert tuggade i sig kravatten med Stig i andra änden långsamt närmande sig dokumentförstöraren. I sista stund lyckades han få ett finger på avknappen och kunde stoppa vidare förstörande. För mig lever dock alltid bilden av honom i den där tvärtomstyrda golfbilen på Högbo Bruk när han bara körde runt i cirklar och vid varje försök att få den på rätt köl misslyckades med att få den på just rätt köl. Jag har aldrig skrattat så mycket varken före eller efter. Jag saknar honom.

Det var ett utomordentligt fint soundtrack till mitt första år på BDO-kontoret och kanske var det symptomatiskt att min favoritlåt på Show World var Ugly Town, en Beatlesdänga med powerpop-gitarrer. Den är ännu en fantastiskt briljant poplåt och märkligt nog släpptes den inte som singel trots att det gjordes tre släpp från skivan.  I övrigt är covern av Pretty Please Me som öppningsspår en riktig mangel, Mess Around en annan poppärla och Teen Competition en elektrisk vält. Ska man prata om öppningar av plattor är dock Phaseshifter något i hästväg med Jimmy's Fantasy och Lady in The Front Row som svårslagna öppnarstänkare. Den senare är en powerpop-rökare av sällan skådat slag och den som inte svänger loss till det spåret kommer aldrig nånsin igen att lyssna till musik med någon slags behållning. Bröderna McDonald är genier av vår tid. Må deras musik leva länge.

Bonusmaterial: Inget av albumen finns på Spotify, men väl deras nysläppta Researching the Blues. En fantastisk uppföljare till Show World 15 år senare.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 49

12. THE SUN RISES HERE - NEAL CASAL

Som en naturlig följd av upptäckten av The Jayhawks smög Neal Casal in i mitt liv vid pass 1996. Lågmält och melodistyrt med en skägganstruken countrydoft tog han ett fast tag om sinnet och fick mig att krypa upp i fåtöljen och låtsas att det var Dandelion Wine i glaset.

Den vänaste stämman av alla - Neal Casal

Med en röst som får det att kännas som om det är till just mig han sjunger, till just mig han riktar sin väna stämma, så fångar han uppmärksamheten trots de sparsmakade arrangemangen och tillbakalutade låtarna. En låtskrivare av rang, en aktad musiker och en röst så vacker som det bara är möjligt. Tyvärr orättmätigt ouppmärksammad för sina gärningar, till exempel i jämförelse med Ryan Adams som han kompat med The Cardinals under många år. Det breda genomslaget har uteblivit och även den totala kapitulationen hos många recensenter, vad gäller de förra i många fall till följd av avsaknad av tillräcklig svärta i hans verk. Men det hjälpte mig, jag behövde inget mer svart i hans musik. Den är ro för min själ, den tillför harmoni med just sina behagliga harmonier. Upptäck, lyssna och må bra. Lite så funkar Neal Casal för mig.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 48

13. 3 - INDOCHINE

Albumet släpptes i maj 1985 och kom sedan att spelas varenda dag under den här sommaren när jag och mina kompisar i Skåne var 13 år gamla. Somrarna på mitten av 80-talet spenderades i stora doser i Tomelilla med omnejd och med mormors radhus på Hökaregatan 19 som bas. Som en ständig ljudkuliss till våra aktiviteter fanns kassettbandet som gång på gång spelade upp Canary Bay, Salombo, 3 Nuits par Semaine, 3éme Sexe och de andra poplåtarna.

Indochine var genrebestämt som new wave eller post-punk, i Sverige dock som synt (allt som inte var hårdrock var ju synt liksom), men för mig alltid förknippat med pop (även om det senaste decenniets släpp har väldigt vrålande gitarrer och feta franska riff) och i synnerhet den här genomgående poppiga produktionen som är deras tredje album (inte helt osubtilt avslöjat av albumtiteln). Än idag tycker jag den innehåller uteslutande hits rakt igenom och den rönte stora framgångar i Frankrike, Belgien och så då i Sverige av alla länder. Efter succén med 3 falnade dock det allmänna intresset i vårt land medan mitt intresse för bandet bara intensifierades.

Den sommaren var fylld av spontanfotboll, tennismatcher, bangolfrundor, bad, dataspelande och lite blygt spanande på traktens skönheter i samband med ovan nämnda aktiviteter. Vi spelade sönder det där bandet och Stefan, Tomas, Roger och allt vad de hette gillade det också stenhårt. Vi gillade varann stenhårt också förstås. När nästa sommar uppenbarade sig hade det av naturliga skäl passerat ett helt år och det var inte bara i kalendern utan vid 14 års ålder hade det hänt en hel del med de andra killarna. De var lite tuffare, jag var lika tvåa på bollen som vanligt. Indochine hade släppt en briljant liveplatta och den måste förstås introduceras för grabbsen. Man kan säga att det var ett synnerligen svalt intresse för det. Men de var väldigt nere med 3 sommaren innan och det kommer för evigt att finnas med mig i mitt hjärta och förmodligen kommer jag terrorisera mina barn och eventuella barnbarn med historier baserade på denna sommar och detta eminenta album. Mercy boucup som de säger i staterna.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 47

14. DOWN BY THE OLD MAINSTREAM - GOLDEN SMOG

Ett fullständigt utomordentligt stycke sånger samlade på en skiva. Fattas bara annat när medlemmar från Wilco, Jayhawks och Soul Asylum samlats under samlingsnamnet Golden Smog. Killarna finns med på bild men presenteras i texthäftet - på grund av skivbolagstrubbel - under pseudonym. Den är USA för mig mer än något annat album jag lyssnat på. Inte bara för att det är americana av finaste sort, utan även för att jag hälsade på min storasyster i USA när den här låg mig som varmast om hjärtat. Hösten 1996, en mindre stad i Missouri vid namn Columbia med ett hyggligt stort universitet. Det fanns några riktigt fina skivaffärer där också. En länsade jag på Golden Smog, Wilco och Matthew Sweet-bootlegs. Happy times. Det var verkligen som lilla julafton. Den enda smolken i glädjebägaren var den tråkiga nissen i skivlådan där det hängde en gul affisch med texten 100 % Fun. Det var titeln på Matthew Sweets album från året före och den där ville jag ha till varje pris. Den där förbannade nissen bakom disken ville inte att jag skulle ha den till något pris över huvud taget. It’s not for sale, hävdade han. Jag tror fortfarande att han har fel och jag borde förstås ha gått dit varje dag och tjatat ner honom tills han sålt den till mig för en hundring eller två. Den saknas mig fortfarande och hade hängt inramad bredvid skivsamlingen ever since om den hamnat i min ägo.

It's golden. Golden Smog.

Det var roligt att hälsa på min storasyster där i det stora landet. Sexton dagar stannade jag och utforskade den där lilla staden. Vi passade till och med på att se Mizzou Tigers spela amerikansk fotboll inför över 40 000 personer och även St Louis Cardinals fick sig ett besök av oss därinne på Busch Stadium i den stora staden. Obegripligt seg sport den däringa basebollen men den genomsnittlige amerikanen klagade inte ety mat och dryck levererades konstant under matchen och vad mer kan man begära? Pizza, shopping malls, burgare och åka buss med the riff raff stod också på programmet. Och hela tiden var vi nere by the old mainstream.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 46

15. WILCO (THE ALBUM) - WILCO

Ponera att du gillat ett band i nästan 15 år och första gången du tar chansen att se dem spela live så hade du hoppats att de spelat en 12-15 andra låtar än de som faktiskt spelades. Ändå är det den överlägset största konsertupplevelse du någonsin upplevt. Det är ett hyggligt betyg.

När de släppte sin självbetitlade platta 2009 hade de redan hunnit med sex studioalbum. Plus de två med Billy Bragg förstås. Det kritikerrosade Yankee Hotel Foxtrot föll mig inte så väl i smaken som den enstämmiga kritikerkåren, men väl delar av det. Därefter följde ett par delvis vassa plattor, men i avsaknad av den där helheten som man så ofta söker hos en skiva. Så kom då den här samlingen sånger som fick gott mottagande hos recensenterna, om än inte översvallande, medan jag föll pladask. Smockan till inledning, de fina Country Disappeared, Everlasting Everything och You & I med Feist samt den finurliga I'll Fight. Synd bara på den obegripliga Bull Black Nova. Självklart älskad av kritikerna. Och bandet själv.

Alla skivor behöver en kamel på omslaget

Jag åkte ner själv till Stockholm och träffade storasyrran på eftermiddagen. Vi lunchade ihop på Heron City av alla ställen varpå jag tog mig in mot stan för att sedermera landa på Djurgårn och Cirkus. En regnig dag var det. Förväntansfull var jag. Och en t-shirt köpte jag. Sen stod jag plötsligt bredvid Rolf Lassgård. Kul för honom. Därefter gick vi in, satte oss och väntade på Wilcos entré för An Evening with Wilco.

Vilken öppning! Så mycket minns jag. De brakade igång riffet till Wilco från den här plattan. Och där satt jag som en idiot och bara log åt alltihop medan cool-trojkan på ståplats nickade i takt (vilket de för övrigt fortsatte med under hela konserten). A Shot in the Arm, Handshake Drugs, Via Chicago, redan nämnda I'll Fight, favoritlåten Jesus etc., Hate it Here och den utomordentliga Woody Guthrie-tonsatta Hoodoo Voodoo avverkades under det dryga två timmar långa setet. Plus ett tjugotal låtar till som framfördes på ett vis som bara andades magi och ingenting annat. Betänk då att ett dussin av mina önskespår inte blev föremål för liveversioner.

Efteråt var jag så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Eller jag visste ju att jag var tvungen att åka hem till Dalarna och ta hand om barnen på måndagen eftersom Fru Nygårds skulle jobba, men helst skulle jag vilja sitta ner med någon som sett samma konsert och jämföra våra upplevelser. Nu blev det inte så utan jag och bilen for hemåt och jag med den. Hög på livemusik som aldrig förr. Som sällskap hade jag Wilco (the album) i bilstereon.