ÄLSKADE SKIVOR - DAG 59

3. TOMORROW THE GREEN GRASS - THE JAYHAWKS

Det har redan avhandlats på plats 39 i samband med Rainy Day Music-plattan. Det här är ett exceptionellt band och för den här plattan till och med i originalsättning. Lennon/McCartney? Nej, Louris/Olson stavas paret när de 1995 gav ut det här albumet.

Jävla bra grammofonskiva

Efter den här plattan fick Mark Olson för sig att han inte skulle vara med i Jayhawks längre och istället bosätta sig mitt ute i ingenstans med sin Victoria Williams och bland annat skriva sånger med henne under det tämligen krångliga bandnamnet The Original Harmony Ridge Creek Dippers. Tråkigt för The Jayhawks men roligt för Gary Louris som framledes fick utveckla sin egen låtskrivarådra till närmast perfektion. Den här plattan innehåller inte bara 13 briljanta spår som står på egna ben utan som också utgör en helhet som Tomorrow The Green Grass. Från deras största hit genom åren - Blue - till finfina berättelser som Miss Williams' Guitar, Nothing Left to Borrow, Over My Shoulder och Red's Song. Den snurrade så mycket i CD-spelaren att den borde brunnit upp. Precis som en skiva som betyder världen för vem som helst så tog det ett antal lyssningar innan den satte sig. Det bara fortsatte dyka upp nya dimensioner i låtarna och att lyssna på den idag gör samma sak med sinnena.

Under 2011 återförenades så Mark Olson och Karen Grotberg med sina forna bandmedlemmar och spelade in ett nytt fint album med följande turné, båda betitlade Mockingbird Time (fast utan Time och med tillägget tour för turnén, som sig bör liksom). Debaser Medis var skådeplatsen och jag tog med mig Min kompis Fredrik från storstan, ej att förväxla med Min kompis Fredrik från grannbyn. Ofantligt trevligt att se bandet återbördat till originaluppsättning. Trevligt kanske inte är det finaste och mest önskvärda epitetet för ett rockband, men risken blir liksom större och större med tiden de håller på och när de grånande håren påminner om tiden som passerat kan just ordet trevligt ligga bra till hands. Gulligast av allt var givetvis den unge mannen med det yviga mörka håret som efter spelningen kastade sig i Gary Louris famn med orden “You’re the greatest song writer ever!”. Själv nöjde jag mig med att köpa en brun t-shirt med ett rött designat träd på. Man vill ju inte verka för angelägen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 58

4. ACHTUNG BABY - U2

Nu var det som så att fram till att Achtung Baby släpptes så hade jag inte så mycket till övers för Bono & co. Visst sjöngs det med i Pride, With or Without You och Angel of Harlem, men något större avtryck hade de inte gjort på mig. Så släppte de det här mästerverket.

Många var de U2-fans som inte fattade nåt av vad det var deras favoritband gjorde. Åkte till Berlin för att spela in ett konstigt, larmigt och fritt-från-stadium-hittigt album. Berlin åkte man väl bara till om man skulle på skolresa och det var väl ändå inte det som The Edge hade sajnat upp för? Märkligt nog släpptes The Fly som förstasingel och när jag såg och hörde videon på Voxpop eller vad det nu var för ledande videoprogram i de fria kanalerna som gällde at the time hade jag också svårt att förstå storheten. Ändå införskaffades albumet och insatt i sin helhet var det lättare att förstå fluglåten. Zoo Station brakar igång hela anrättningen och i efterföljarna Even Better Than The Real Thing och One har man en öppningstrio låtar som heter duga. Resterande samling sånger är utsökta och tillsammans utgör de totalt 12 låtarna en imposant bunt med kompositioner.

Svår att klämma fram den här

Som en styckesparantes kan inflikas att det finns en utomordentlig dokumentär om färdigställandet av Achtung Baby som heter From the Sky Down. Där får man bland annat följa vägen fram till att riffet till Mysterious Ways finner sin slutgiltiga form samt hur One växer fram till den monsterballad den är. Rekommenderas högt.

Göteborg en julidag 2009. Mitt på planen står en koloss där de åldrade männen i U2 ska riva av ännu en spelning på sin världsturné. De tjänar enorma pengar på sin kringdrivande cirkus och man kan tänka sig att de är mätta på framgång nu. Det räcker att se tio sekunder för att begripa att så inte är fallet. Låtarna från Achtung Baby håller ännu, precis som gubbarna. Det är en formidabel show och de låter lika bra som de ser bra ut. Bågarna som utgör spindeln - eller rymdvarelsen - reser sig högt mot skyn och jublet vet inga gränser. Och tänk att det kunde ha varit över i samband med det tålamodsprövande arbetet med Achtung Baby nästan 20 år tidigare. Jag tänker att det var väldigt bra att de lyckades ta sig ut på andra sidan när de färdigställde det där fina albumet. Annars hade vi fått vara hemma den här varma julikvällen och gjort nåt annat. Lyssna på Rattle and Hum till exempel. Det hade inte varit bra för nån.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 57

5. KONTIKI - COTTON MATHER

En uppvisning i snajdiga 60-talsmelodier, snygga gitarrer och fantastiska sånginsatser. Och givetvis helt okänt för gemene man. Ett album så fullt med knirkigt finurliga popreferenser och samtidigt så eget. Att det inte funnits på Spotify är en styggelse mot musikintresserade i allmänhet och popsnören i synnerhet. Att den nu sedan en månad eller så finns tillgänglig som de luxe-edition på nämnda musiktjänst är en välgärning som borde inbringa ett Nobelpris eller två.

Det låter som ett gitarrvässat Beatles med John Lennon som förstevokalist på alla spår. Det kan knappast ha varit på något annat sätt än att det var Måns Ivarsson som recenserade även denna platta och med någon liten referens fick mig att inse att det här var något som skulle falla mig i smaken som öron i popmössa. Den växer och växer och fortsätter att växa, det är en sån typ av platta. Vid varje lyssning hittar man en ny twist i öppningsspåret Camp Hill Operator Woman (vilken titel för övrigt), Beatlespastischen My Before and After eller i den slalomknixiga Private Ruth. Jag var 27 och ska man följa devisen om att man bara kan älska musik som man upptäckt innan 25 skulle man behöva bringa sig själv om livet. Kontiki finns där att älska, varken mer eller mindre.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 56

6. SILVER SUN - SILVER SUN

Men herre min skapare vad jag körde bil till den här skivan. Mammas vita Opel var ofta i min besittning när den här plattan spelades som mest i mitt lilla hushåll om en person. Det fina med den vita Opeln var inte bilen i sig utan den Knutsson-stereo som av för mig okänd anledning var installerad i den. Jösses vad man kunde kräma på alltså. Och jösses var just de här samling sångerna lämpade för att spelas på högsta volym hela vägen ner till min lillasysters student i Olofström 1998. Sju timmars körning blir inte mindre än ett dussin vändor eller så av den här skivan i bilstereon! Vilken powerpop-fest vi snackar om här.

Spela gärna ett dussin gånger på rad

James Broad och hans stämmosjungade kumpaner spelade riviga gitarrer i sann powerpopanda, sjöng stämmor som om de vore Brian Wilson med anhang och skrev låtar som om John Lennon stigit ner från himlen och lierat sig med Sir Paul igen. Jag tar inte för osannolikt att Golden Skin, Wonderful, Last Day och de andra utomordentligt väl sjösatta låtarna utgör bas för vad som måste vara de mest besjungna bitarna i den där bilen av 1987 års modell. De är nämligen ypperligt anpassade för sådana aktiviteter.

Väl framme i Olofström fick vi se studentboendet, träffa hennes klasskompisar och se när de sprang ut. Som sig bör. Fast det bestående intrycket, och låt mig be om ursäkt till dig lillasyster redan här, måste nog ändå vara den där ekiperingen vid torget som hette Berth-Idoffs. Vilken klassiker. Trots idogt sökande i Skåne med omnejd har jag fortfarande inte återfunnit någon ekipering som heter varken Lasse Stefanz eller Perikles. Men å andra sidan har nog ingen av de tre ovannämnda gjort någon cover på en Silver Sun-låt. Precis som om det skulle ha nånting med nånting att göra, men det verkade bra att få in Silver Sun ett par gånger extra i texten. Wonderful helt enkelt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 55

7. BE A GIRL - THE WANNADIES

Som jag älskar de här sångerna. Den uttjatade You And Me Song undantaget då, men nr 2-11 är av den sorten som får hjärtat mitt att slå snabbare så snart de når öronsnibbarna.

Det var mycket som hände i livet när den här plattan tog sig in i medvetandet på en 22-åring som fortfarande inte kommit till examens ände med sina ekonomistudier. Trots att den kom i november 1994 så hängde den med under hela 1995. Så bra tyckte jag den var och tycker jag fortfarande att den är. För att inte prata om b-sidorna till singlarna. Helt sjukt att de inte ligger med på något av deras album, men så vass var Pär Wiksten att skriva snitsiga popdängor på den tiden (till viss del gör han ju det alltjämt, men åt andra artister) att det låg hits som b-sidor på singelsläppen. Hit i min värld, that is. Några hits på försäljningslistan i Sverige blev det inte under deras karriär över huvud taget. Vilket återigen skulle bevisa orättvisan i vad som blir kommersiellt gångbart visavi vad som förblir en akt i topplistornas utkanter. Men mig och alla andra Wannadiesfans kvittar det förstås, däremot hade det väl varit gynnande för bandmedlemmarnas framtida pensioner om det trillat in någon sekin till. Jag menar, om man kör in tre Depeche-covers Wannadies-stylee som extraspår på Might Be Stars borde man ju bli ekonomiskt belönad bara för en sån sak?

Hittigt värre.

Det ska väl hända mycket när man är 22, ska det inte det? Ett tag där var det mycket med att sällskapa med tjej, åka på en släng av körtelfeber, dra utomlands för att plugga och till sist få den där examen varpå det första riktiga jobbet uppenbarade sig i slutet av både år och sällskap med tjej. Det kom nya femstjärniga album, men den här låg alltid med och plockades fram som referens för hur en fulländad skiva skulle låta. För en 22-åring med mycket grejer på gång var det en fin måttstock att ta till.

Livemässigt blev det bara ett framträdande med mig som besökare. Bedrövligt facit givetvis. Kanske inte något av deras största gig, men med lillsyrran i släptåg kunde jag inte varit lyckligare när vi lämnade Cozmoz i Borlänge som blåst mig av banan. Det där stora håret på den där lilla mannen med v-gittaren längst fram och hans flickvän på klaviatur. Vilket par. Vilken cool. Vilket sväng. Ibland blir man överkörd av tåget, men går likväl därifrån med ett leende. Den här gången var det njutbart att bli påkörd i 200.

Vad hits som b-sidor och ihopknytning av säck anbelangar  ligger en av Wannadies mest grandiosa låtar på just en sådan sida, nämligen I Like You a Lalalala Lot. Flitigt använt livespår med ett förnämligt Lady Madonna-pianogung som fundament. När mobiltelefonerna användes som just telefoner och man kunde komponera sin egen ringsignal, petade jag in den här pianoslingan. Ingen annan hade coolare signal just då. Ingen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 54

8. 100% FUN - MATTHEW SWEET

Det var i studentköket i korridoren där i studentboendet i Innsbruck som det plötsligt strömmade nya låtar från Matthew Sweet ur den lilla radion som stod där bredvid borden och stolarna i hörnet. Riffet till Sick of Myself tuggade igång och jag undrade vad det var som kunde låta så bra, men så fort han började sjunga var det inget tvivel. Jag hade varit där en månad eller så och den här plattan skulle bli den musikaliska signaturen för min vistelse vid universitet i den gemytliga alpstaden.

Stan är väldigt platt, tvärtemot vad man kanske kan tro. Men faktum är att den ligger i en dalgång och bättre stad att cykla i får man leta efter. Knappt en uppförsbacke (och ingen utförsbacke heller kan man tänka) i hela stan. Således införskaffade vi cyklar, så klart med assistans av Frank från Holland. Han var en sån där som visste alla knep man behövde veta. Hur han lyckats komma över de alla vet i fåglarna, men visste det gjorde han. Begagnad cykel kunde man köpa hos en bagare inne i stan. I hans bageri alltså. Man gick in där och sa att man ville ha en limpa bröd och lite i förbigående nämnde man att oj vad bra det vore om man hade en hoj att frakta limpan på. Limpsadel inget hinder. Några hundralappar senare var man en cykel rikare (och en limpa) varpå alla kunde cykla kors och tvärs över stan istället för att åka buss.

Det blir inte roligare än 100%

Eftersom vi hade ett par kilometer in till stan från Studentenheim Panorama var det en ynnest att kunna ta cykeln in till stan med 100% fun i sin fina gula Walkman. Vilket drag. Jonas från Småland, som var något av en DJ och pratade mycket om syskonen Jacksons nya släpp "Scream" och vad den skulle kunna göra med ett dansgolv tyckte att omslaget till Sweets nya platta var en smula märkligt. Och visst är det annorlunda. Men jag var helt såld. Bilden på en ung Matthew Sweet med de lurarna och det assnygga typsnittet på 100 % fun. Jag var 23 men mässade om detta faktum som om jag vore 13. Men det är ju så snyggt! Fortfarande. Sen finns det några vassa bitar på vaxet också som lök på vaxen.

Den heliga trion spår 1,4 och 7 hade jag lätt plockat ut på gura om jag bara hade kunnat lira. Det går till och med att fördra svackan mellan 4 och 7 ety övriga tracks är så råstarka att det är löjligt. Betänk dessutom att Walk Out var med i avsnittet av Homocide där Munch gör just det. Walkar out. Svårslaget. Lägg därtill de oerhört vackra I Almost Forgot och Smog Moon. Smälter i hjärtat. All powerpop som passerade mina öron på den här tiden fastnade som klister. Den här plattan har klistrat sig fast lika mycket i mitt sinne som den där 80-åriga professorns gulfärgade föreläsningsmanus gjorde i katedern när vi försökte ta en managementkurs som var så tråkig att vi fick lov att hoppa av för att inte avlida av ren tristess. Varpå Frank fixade in oss på en rolig kurs i Festival Atrractions and Tourism Behaviour istället. Den var egentligen fullsatt men Frank visste hur en österrikisk slipsten skulle dras. Det var nog ingen bagare inblandad i den processen vad jag kan minnas, men å andra sidan behövde vi inga fler cyklar heller. Bra power i den där holländaren. 

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 53

FÖRLÅT, JAG GLÖMDE

Den här grejen när man glömmer saker fast man egentligen har tänkt på dem hela tiden. Every hour, every day liksom. Så precis när det är dags att komma ihåg blir det på det viset att man glömmer bort att komma ihåg. Varför är inte den här trion album med på listan? Kanske för att jag glömde. Förlåt alla tre skivorna. Förlåt.

Forgotten but not gone. 

HELLO SAFERIDE - INTRODUCING…HELLO SAFERIDE

Barkaby handelsplats. Sexigt ställe att köpa skivor på, verkligen. Vi var på väg hem från Stockholm, jag och Fru Nygårds. Några barn (egentillverkade alltså) hade inte berikat våra liv vid tidpunkten varför vi for på tu man hand.

På radion hade jag hört ett par svängiga låtar med nåt som tydligen hette Hello Saferide. My Best Friend lät nästan för bra för att vara sann. Vilket galet sväng! Och texten. Briljant. Varken mer eller mindre. Vansinnigt begåvad människa den här Annika Norlin. Och banne mig om vi inte såg henne när sommaren kom.

Peace & Love innan den blev en monsterfestival. Det spelades klubbspelningar inomhus på Bolanche och S2 samtidigt som de stora elefanterna dammade på där ute på de stora scenerna. Annika Norlin med band spelade en eftermiddag inne på Bolanche. Vi stod där inne och blev hänförda. My Best Friend, San Francisco, Long Lost Penpal och Highschool Stalker. Herrejösses vad fint det var.

Förlåt Annika, det var inte meningen att glömma dig.

INXS - WELCOME TO WHEREVER YOU ARE

INXS? Ja, INXS. De skrev många fina poplåtar de här grabbsen. Mest kända förstås för plattorna från sent 80- och tidigt 90-tal, men för mig var det Welcome to Wherever You Are som betydde mest.

De hade rockat till sig lite och lät lite skitigare. Inte så svårt att ta det steget från det slicka soundet från tidigare alster förstås, men det var inte bara att det var lite mer wild & crazy. Låtarna fastnade som klister. Heaven Sent, Communication och Taste It var sjuka rökare som kompletterades av fina nummer som Baby Don’t Cry och Beautiful Girl. Mainstreambandet tappade nog en del fans på kuppen samtidigt som de vann ett gäng nya. Och blev lite mer accepterade av kritikerna. Bra jobbat att vara älskad av både vanligt folk och kritiker, det är inte alla förunnat.

Hela sagan fick ett abrupt slut i och med Michael Hutchences mystiska död, rockstjärnestyle. Urbota tråkigt när folk går bort och det var trist att världen gick miste om en briljant entertainer. Själv kan jag bara be om ursäkt för att ha missat INXS på listan.

Förlåt Michael & Co, det var inte meningen att glömma er.

TALK TALK - THE VERY BEST OF TALK TALK, NATURAL HISTORY

Min storasyster har inte bara introducerat mig för Indochine. På äldre dar fann hon Talk Talk och försåg mig med det bästa av deras produktion genom åren. Det var bra gjort.

En hel platta med monsterhits. Svårt att värja sig mot. Today, Talk Talk, Dum Dum Girl och förstås It’s My Life (som No Doubt för övrigt våldförde sig på häromåret). Hur kunde de här rackarna ha gått mig förbi? Fullständigt lysande material för bövelen! Syntigt, poppigt och så starka låtar att de skulle göra sig i vilken skrud som helst. Rekommenderas varmt. Och så var det förstås det där med ursäkten.

Förlåt Talk Talk, det var verkligen inte meningen att glömma er.