CURRENT STATUS - SYSTERSEKTIONEN

Man måste ju beundra en sexåring som bär en katt som om den vore en otymplig möbel. Att katten inte är så imponerad av sexåring leker flyttfirma är en helt annan historia.

I övrigt finns ytterligare potential för höjda ögonbryn när man beaktar det faktum att vederbörande halvdussin år fyllda människa deklarerar att hon minsann inte ska vara med i vare sig Wild Kids eller Amigo Grande. Den där djungelleken trodde jag var attraktiv, men AG kan man ju förstå att hon vill avstå. En förälder och en mor- eller farförälder, varav medbragda förälder ska stå i en discotub och dansa. Sånt kan man ju inte vara med i. Det är vad man kallar väldigt gott omdöme vid relativt låg ålder.

Vad gäller vinteraktiviteter - på tal om djungellekar - åks det skidor utför och på längden, i pulka (mest utför, pulka på längden blir lätt tråkigt) samt skärs det is med skridskor på diverse isplättar. Sånt värmer förstås ett fadershjärta även om avsaknad av hockeyklubba eller dylikt tillhygge sänker betyget något.

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att upplysa om att en febersjuk sexåring lätt kan förvandlas till hyperaktiv närapå speedliknande människa med hjälp av en barnalvedon. Överallt hela tiden. Varje sekund, varenda minut. Värre framfart än Ola Selmén i Amigo Grande. Fattar ni då? Speed är bara mellannamnet.

CURRENT STATUS - LILLA SEKTIONEN

En stor del av skrivande är att göra en avgränsning sägs det. De som kom på det har inte skrivit om Lilla Sektionen. Utan att överdriva ens det minsta skulle vem som helst kunna författa ett par tusen böcker av tegelstensstorlek om den här lilla juvelen. Själv kan jag med mina högst amatörmässiga tangentknackningar inte pränta ner mer än det följande. Pass på:

Den största skillnaden på det nya året är att han knäckt läskoden och läser allt från trafikskyltar till namnlappar. Som man gör när man är 3½ år gammal. Leksand 46 är en favorit just nu, men inte särskilt långt efter ligger hans systers namn. Likaså är han storligen fascinerad av att hans mors namn avslutas med ie när det borde räcka med ett i. Det har han ju rätt i.

För att inte bli för vass i ämnet svenska i relation till matematik svänger han sig också gärna med siffror i parti och minut. 293 är ett tal som förekommer ofta. Gärna i kombination med Leksand 46. I övrigt brukar han slentrianmässigt slänga ur sig jämförelser som "188 är ju mer 152". Som man gör när man är 3½ år gammal.

Ovanstående får en gärna att tänka i brevbärartankar, men det finns andra omständigheter som gör mig ganska lugn på den fronten: Hallindiefotboll.

Världens kanske största länder i hallindiefotboll: Kanada och Italien. Man skulle faktiskt kunna sträcka sig till att hävda att Kanada är världsledande i grenen. Jag får således vara Italien. Det börjar bli hårda skott från Lilla Sektionen, han skjuter som en fåle sparkar, dvs tämligen hårt. Det får bl a till följd att han gör vansinnigt många mål. Som man gör när man är 3½ år gammal. Hur har då det med mig att göra och hur i jösse namn tränger det undan tankarna på den där brevbäraren? Jo:

Efter varje balja blir det paus i spelet för Lilla Sektionen är inte bara Kanada, han är även ansvarig för resultattavlan. Som man är när man är 3½ år gammal. Som synes av resultatet ovan blir det många pauser när Kanada slår Italien med 11-5. Brevbäraren kan gå och snyta sig. 

CURRENT STATUS - MIN KOMPIS FREDRIK

Vi får göra en kort brytning här. Min kompis Fredrik kommer för att titta på fotboll ikväll. Vi kör en uppdatering på hans status istället. Fortfarande människa, om än ingen Nygårds.

1. Lika trevlig som alltid.
2. Förväntar mig att han inte nekar en kopp kaffe och hembakat knäckebröd i paus.
3. Han väntar på att husfrun ska komma hem innan han åker hit. Enligt Min kompis Fredrik räknas det inte som politiskt korrekt att lämna tre barn sovandes för sig själva medan man åker till grannbyn för att kolla fotboll. Det ligger nåt i det när han lägger fram det på det viset.

Men han ska definitivt upplevas live, inte via nån poppig blogg. Min kompis Fredrik.

CURRENT STATUS - FRÖKEN SALLY

Jag älskar den här hårbollen. Det borde räcka som uppdaterad status faktiskt. För att fylla ut det här inlägget kan dock följande tilläggas:

* Hon är så stor nu att hennes uteliv är konstant när vi är hemmavid. Kommer in och äter. Går ut igen. En katts livscykel. Tills hon dör.

* Ibland äter hon något olämpligt och kommer in och hulkar upp en pizza. Obehaglig företeelse om man frågar mig, men väldigt sällsynt tack och lov.

* Leker påtagligt ofta med ekorren som bor i stortallsparet på framsidan. Fröken Sally har bra stake out-potential, men är helt chanslös när det kommer till speed. På plussidan är den coola Bagheera-looken där hon ligger på den feta understa grenen.

* Påpekar väldigt frekvent medelst nafsning på husses fot att hon ätit i tio sekunder och måste gå ut igen. Inget nytt där således.

* Tror från tid till annan att hon är en hund och springer gladeligen efter vad helst man kastar iväg. Gren från gran, snöboll eller ett mindre kylskåp har ingen betydelse.

* Kör gärna en opåkallad glidtackling för att påkalla uppmärksamhet att det är dags att bli kliad under hakan. Hon gör det mest som en kul grej för att variera sig själv och utveckla sitt spel utan boll.

Så ser det ut på kattfronten. Imorgon betar vi av nästa familjemedlem som med största sannolikhet då borde bli av människoart.

WALL OF POP

Projektet älskade skivor är över. Tillbaka till normaltillstånd således. I väntan på uppdatering av status för Lilla Sektionen, Systersektionen, Fru Nygårds och Fröken Sally går bloggen inredningspublikation idag. Via datawebben har två posters med Indochine och en med Fountains of Wayne införskaffats. 

Popväggen är påbörjad. Eventuellt också avslutad. Gott så i såna fall.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 61

1. GIRLFRIEND - MATTHEW SWEET

Det är lika bra att klara av det i sista inläggets första mening: Jag älskar Matthew Sweet. Såja. Och det är lika bra att avhandla det faktum att den här skivan i viss mån delar förstaplatsen med efterföljaren Altered Beast.

Efter att ha lyssnat ihjäl mig på Lloyd Coles livsavgörande alster från samma år och påpassligt nog uppmärksammat att basisten och killen med de snyggaste backing vocals som sjungits in på skiva borde vara någon att lyssna på blev det så. Men som Mr tvåa-på-bollen dröjde det till 1993 innan Altered Beast-plattan inkorporerades i skivsamlingen och viss due diligence företogs för att kolla upp Mr Sweets back catalogue. Sagt och gjort så inhandlades Girlfriend vilket så här i efterhand får sägas vara den vassaste skivanskaffningen i mitt liv.

Numero uno

Den tar ett tag att ta in den här pjäsen. Precis som det ska vara. Det är mycket gnissel och knirkiga gitarrer. Men det är gnissel och knirk till överjordiskt skarpa melodier och sjukt snygga körer (lagda av Matthew själv givetvis). Det gäller alltså att inte tappa sugen. Låt oss gå igenom hela underverket:

1. Divine Intervention. Svår. Och underbar. För bästa effekt, lyssna i lurar. Gitarrer överallt.

2. I’ve Been Waiting. “I never thought I’d find you perfect in so many ways”. Briljant.

3. Girlfriend. Lysande riff bär fram hela låten. Att höra den i 150 på spelningen han gjorde på Vattenfestivalen 97 var banne mig magiskt. Där stod jag i jeansjacka och den där gamla trasan till tröja jag köpte på second hand-affär i Columbia, Missouri. Med öppen mun mer idiotliknande än till vardags. Hette Good Friend i demoversion för övrigt. Kan man ju förstå så mycket som han sjunger om det. Piano är med på demon också. Extra plus att han fimpade det.

4. Looking At the Sun. Skadan redan gjord när han kollar på solen för att se henne. Kan man ju förstå.

5. Winona. Lär inte handla om Winona Ryder trots titeln. Sällsynt vacker dock.

6. Evangeline. Hon tänker lite för mycket på the lord above. Vi är nog lite lika där jag och Matthew. Fast han tror att han älskar henne ändå. Good for him.

7. Day For Night. Han byter dag mot natt. Genomgående mörkt tema skivan igenom efter skilsmässa nåt år tidigare. Nåt gott kom ur det också.

8. Thought I Knew You. Ett bittert nummer i akustisk tappning tillsammans med Lloyd Cole på gura. Brutalt besk historia om svek. “I thought I knew you, but I was in for a surprise” inleds den och fortsätter i inledningen av refrängen med “And it took me years to figure out” för att sedan avslutas med “And all of the time, I thought I knew you”. Bitande dystert.

9. You Don’t Love Me. Fortsätter - inte helt otippat - i samma anda. Väldigt bitterljuv och fin.

10. I Wanted to Tell You. Hur många gånger har man inte velat säga nåt som man inte kunnat få fram? Ganska ofta om man får tro den här biten.

11. Don’t Go. Stanna kvar. Lyssna på vad jag har att säga. Och vad resten av skivan har att bjuda. Med toppad sättning i form av MS själv, LC, Robert Quine och inte minst jordens coolaste trummis Ric Menck.

12. Your Sweet Voice. Ännu en bedjande tryckare med sång i stämmor. Han stämmer sig själv så att säga och kör all sång själv. Så bländande vackert att det inte går att beskriva.

13. Does She Talk? Jag tänker mig att titeln syftar på att det är lätt att stirra sig blind på förpackningen och glömma innehållet. Nåt sånt. Var inte med i originaltappningen av plattan.

14. Holy War. Känns ju mer aktuellt än nånsin. Väldigt snajdig rockrökande bonusspår i övrigt. Favoritvarning.

15. Nothing Lasts. Innan albumtiteln blev Girlfriend ljöd den Nothing Lasts. MS och Robert Quine avslutar in fashion. Hela anrättningen rundas av med en mycket passande sammanfattning; det finns inget som varar. Det var nog så han kände när han färdigställde den här klassikern.

Femton låtar, en enhet. Min enhet. Min största dyrgrip i skivhyllan. Tack för att du under 20 år varit och fortfarande är min compadre.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 60

2. DON’T GET WEIRD ON ME BABE - LLOYD COLE

Det fanns (och finns säkert fortfarande) en musikklubb där man som ny medlem kunde beställa fem plattor och bara betala för en och lite porto. Sen behövde man bara köpa en till varpå man kunde gå ur för att sedan efter en några månader köra samma grej igen. Ett väldigt händigt upplägg för en diskofil när den större delen av musikkonsumtionen av album skedde via inhandlande av just album. Till viss del tjänade ju kassettbanden samma syfte, men om det var en skiva som låg en varmt om hjärtat såg man definitivt till att ha den i skivhyllan och inte bara på ett C-60 eller C-90.

Jag hade läst ett otal recensioner om Don’t Get Weird On Me Babe. Lika lite som jag hade någon särskild koll på musiken utanför topplistorna hade jag någon koll på Lloyd Cole. Men köp fem, betala för en. Det är väl bara att slå till. Om den får fem av fem möjliga i alla recensioner så måste det ju finnas någon slags kvalitet att prata om.

En femma som tvåa

19 år fyllda och fortfarande boendes hos mamma och pappa när paketet från musikklubben damp ner i brevlådan. Vilka de andra fyra skivorna var har jag ingen aning om idag, men Lloyds mästerverk låg där. Ärligt talat hade jag svårt att ta in musiken de första fem gångerna CD:n snurrade i den där lilla portabla CD-spelaren som var inkopplad till stereon (vinyl var för övrigt fortfarande mitt förstaval, CD var något väldigt nytt). Konstigt att skivan inte förpassades till glömskans korridorer, men jag gav mig inte. Med såna omdömen måste det finnas något att hämta. Och när den snurrat ett dussin gånger var det som om den fått ett fäste som den inte ville släppa. Förstasidans (Lloyd var också fast lite i vinylträsket) mer suggestiva stämning med fantastiskt arrangerade stråkar och solida beckmörker i nummer som Butterfly och Half of Everything kopplar ett grepp om lyssnaren som är närmast hypnotiserande. Å andra sidan bjuder andra halvan på ett gitarrlarm - förvisso även här med ett mörker i texterna - som välter ner vilken kiosk som helst. Sista låten på plattan, She’s a Girl and I’m a Man, blev till och med en mindre radiohit i Sverige. Sex låtar på vardera sida, 12 tillhopa. Väck mig vilket tid som helst på dygnet och jag sjunger dig en snutt av varje spår.

Till yttermera visso ledde inhandlandet av denna skiva till att ett helt nytt musiklandskap öppnades. Plötsligt fanns nya vägar att vandra och detta när jag kommande vår skulle fylla 20 år. I’m a late bloomer. Always have been, always will be. Kanske skulle den här plattan av ovan nämnda musikvidgande orsak ligga etta på den här listan, men den kommer inte högre än nr 2 trots att den pekade rakt på nr 1 som med sina körer och basspel på Don’t Get Weird on Me Babe skulle fånga mitt intresse och göra honom till min favoritartist av alla tider.