EN HELT VANLIG HELG I ENGLAND

Det är olika hur en vanlig helg i England företer sig. Antingen är det bara att flyta med eller så är man den som underlättar själva flytet. Lördagen är definitivt en sådan dag som det senare alternativet antyder.

Samling vid tolvsnåret på den vanliga centralpuben för att ljumma igång. Vissa har dock gjort lite förarbete och konstaterar förnöjt vid ankomst att vederbörande icke är helt nykter. Eftersom undertecknad har finansiellt administrativa åtgärder att vidta får ölen anstå till nästa pub. Tack vare bättre biljettpriser än vad de drygt 40 medresenärerna pyntat in till kontot ska till samtligas glädje en rejäl återbetalning ske. £700 plockas ut från supporterklubbens konto och det är märkligt att gå runt med så mycket pengar på fickan. Utbetalas kvickast möjligt varpå även jag kan få en ale eller två med bland annat dessa trevliga människor:

Trevligt. Satans trevligt folk.

En helt vanlig helg i England inrymmer givetvis en fotbollsmatch också, så även denna helg. Låt oss inte prata så mycket om nämnda match. Knappt 21 000 på Portman Road går därifrån besvikna medan 1 000 st av de totalt 22 000 på plats vänder norrut med ett smil på läpparna. För att sammanfatta det hela; det gick inte bra.

Har ni gått hem nu?

Ett dåligt resultat på fotbollsplanen behöver ju inte utesluta en trevlig kväll. Således knallar vi bort till förbokat bord på den eminenta indiska restaurangen The Dhaka. Snubbarna som jobbar här bär in så mycket mat att de skulle kunna utfordra halva England. Totalt överdimensionerade portioner. Men gott så in i bänken. Och dessa trevliga människor:

Trevligt. Satans trevligt folk.

För en gångs skull är inte jag och Fru Nygårds kvar till sist. Vi knallar hemåt vid halvelvasnåret och det är bomull för kroppen att få sova. Särskilt som söndagen och dess supporterfotboll väntar. Jösses.

Fru Nygårds vinkar adjö tidigt på morgonen för att åka buss i närmare fyra timmar till Heathrow medan jag och Ginge gör oss redo att möta Punch Drunk FC. För att undvika att spela utan avbytare har vi lånat in ett gäng lokala förmågor. Det visar sig att vi blir så många att det finns en hel handfull avbytare att tillgå. Elegant.

Elegant gäng fast för många lånespelare

Nu ska vi inte gotta oss i några detaljer från matchen utan nöja oss med att konstatera att det var en good day out. Resultatet har också fallit i glömska om man säger, vi är inte King of the World. Men ett tag såg det bra ut:

Svarta byxor? Hur fan tänker du egentligen?

Annars går det bra. Imorgon är det späckat schema igen. Guidade turer, grillning och fan och hans gammelmoster Greta. Det blir grejer det.

ATT ÅKA TILL ENGLAND MED EN FRU

Ibland kanske man tänker att det hade ju varit trevligt om ens fru hade hängt med på en resa eller så. Så får man inse att det inte blir så för det går inte ihop sig riktigt eftersom hon ska på möte i Stockholm. Betänk överraskelsen att plötsligt stöta ihop med henne på Arlandas taxfree. Fundera lite halvsnabbt en sekund att var det här hon skulle ha möte? Jaha. Fnula en halvsekund till och sedan inse att det verkar märkligt att ha möte på ett ställe där man behöver passera en pass- och säkerhetskontroll för att komma in. Känslan när en inser att frun ifråga ska åka med på resan. Glädjen och imponeringsgraden när hon berättar hur hon fixat med barn- och kattvakt, boende, matchbiljett och addera en till stol till den stora gemensamma middagen på lördagen. Det är svårt att inte älska Fru Nygårds, det är allt jag skulle vilja förmedla här.

Det är min Fru Nygårds det

ON THE ROAD

Bloggen befinner sig på resande fot. Möjligtvis har detta framgått via inlägg på diverse sociala medier. Det må vara hur det vill med den saken, det centrala i detta är förmedlandet av en ovisshet om uppdateringstakten av just den här platsen på datawebben. Den som håller utkik får se helt enkelt. I mellantiden blir det en bildbonanza i miniformat. 

Kan hända hänger vi på puben nån kväll

Lördag eftermiddag och tisdag kväll hänger vi här

TOUR DE PETIT SECTION

Tänk vad kul det hade varit att skriva något om sin förstfödde son när han anammar cykelsporten i etapper. Till exempel när han tar sin balanscykel för att tillsammans med fadern trampa (eller i hans fall sparka) iväg till farmor och farfar. Det hade varit nåt att skriva om.

På grund av faderns förestående landsflykt och Fru Nygårds mötesdag på jobbet har farmodern accepterat sektionsvaktande. Således måste småsektionerna transporteras redan idag till närliggande barnpassning.

Det är inte lätt att sparka sig ett par kilometer uppför till sin faders föräldrar. För att underlätta hela upplägget gör den snillrike då som vilken genomdopad tour de francevinnare skulle ha gjort: anammar utmaningen i etapper.

Etapp 1: Grusväg fram till bäcken. Bäcketappen. Föga förvånande vinns den av Lilla Sektionen genom ett tidigt ryck de fem första meterna.

Etapp 2: Bäcken till backen. Backetappen. Fruktansvärt jämnt. Fadern tappar etappvinsten genom en klantig manöver precis före målsnöret.

Etapp 3: Backen till stora vägen. Mellanetappen. Chanslös. Åberopar tjuvstart, men klagar för döva öron.

Etapp 4: Efter en utförslöpa som utgör transportsträcka och inte ingår i touren kommer vi fram till en av de längre etapperna med start vid den gröna toalettstolen (fråga inte) och mål vid Linneas hus. Toalettetappen. Inte ens en målkamera kan skilja oss åt! Jämnt skägg och oavgjord etapp. Ser lite skrynkligt ut i sammandraget dock för Stora Sektionens del vilket också bekräftas av Lilla Sektionens patenterade skräckfilmsskratt som ljuder över åkrarna.

Etapp 5: Första deletappen i Stora backetappen. Ny etapp till varje lyktstolpe. Jobbigt att hänga med. Timmarna som Lilla Sektionen spenderat framför Viasat Motor betalar av sig med hans osvikliga förmåga att stänga vägen för bakomvarande ekipage (fadern). Förlust igen.

Etapp 6-9: Övriga deletapper i Stora backetappen slutar med två förluster och två oavgjorda. Spenderar mer tid i diket än på asfalten till följd av de smutsiga stängningsmanövrarna som företas av killen med ledartröjan. Fadern tycker det är onödigt att spela ett sånt fult spel när det uppenbarligen är sådan klasskillnad.

Etapp 10: Defileringsetappen. Hela sträckan på Rexbovägen är en formalitet. Till slut kommer en vinst för klungan i grevens tid och Lilla Sektionen ser ut att kunna bryta hela loppet till följd av några sekunders tappad koncentration. Dock tillkommer en elfte etapp för att få den lille på gott humör i målet.

Epilog: Minimannen spurtar i mål och jublande återberättar han Tour de Petit Section i sin helhet för sin farfar vid ankomst slutdestination. Kan tycka att farfadern är lite väl entusiastisk i sin reaktion. Det är väl bara att träna hårdare och sikta på nästa etapplopp. Borde finnas ett lopp runt hörnet lagom till hemkomst från landsflykten. Då ska han få se på andra bullar.

DRAMALEKTION MED SYSTERSEKTIONEN

Ni har säkert varit med om det hundra gånger, men för mig var det nytt. Man kommer hem efter att ha jobbat, varit hos frisören och kompletteringshandlat fyra liter youghurt. Det är ju just då som det är upplagt för dramatisering av valda delar av Madickens äventyr. Släng dig i väggen Johnny Drama. Pass på.

Varje seriös dramaturg vet att förberedelser, detaljer och hårt arbete är vägen till en framgångsrik gestaltning av ett klassiskt barndrama oavsett om den konstnärlige ledaren är 6, 36 eller 76 år gammal. Således får fadern i ett antal steg genomgå en total chefning i att vara Madicken & Co. Givetvis antas en anfang innebärande att varsitt förkläde knyts på både fadern och Systersektionen. Steg 2 (som varar resterande del av repet) i processen innebär för nämnda faders del att ta regi av regissören:

- Sätt dig på sängen (med sängen menas vedbotaket i den här tappningen. Paraply anländer senare).

Hon trycker igång storyn på stereon där systrarna sitter på vedbotaket, kastar köttbullar och Madicken sedermera provar att flyga medelst paraplyet. Under de minuter som passerar ger hon direktiv som hela tiden harmonierar med vad Astrids röst förmedlar från CD:n och någon verbal kommunikation med pappan är inte nödvändig. Kroppsspråket är tillräckligt. Hon dammar i golvet i flygsekvensen och under konvalescensen står faren plötsligt där och ger henne kort, docka och två ringar. Allt minutiöst preparerat och helt i enlighet med skivans röster. Teaterregissören tackar för faderns medverkan och ser nöjd ut med kvällens repetition. Det har hon all rätt att vara.

Nu hoppas jag bara att hon ringer och säger att rollen är min. Hoppas.

ENGELSKALEKTION MED LILLA SEKTIONEN

De är så himla för sig nu för tiden de här småsektionerna. Lilla Sektionen nöjer sig inte riktigt med att vara enspråkig utan vidgar sina vyer för framtida utomlandsvistelser redan vid tidig ålder.

- Pappa! (mycket bister och allvarlig uppsyn på den lille gossen)

- Ja?

- Vet du vad mjuk hetej på engelska? (det vet jag ju faktiskt, men det skulle bli en sk spoiler om jag briljerade med det i det här läget)

- Nej, vad heter det?

- Mjooook. (lika bister och allvarlig uppsyn som innan)

Han håller kvar blicken ett par sekunder, vänder sig om och plockar upp fotbollen som ligger bakom honom.

- Jag äj Ipswytch! Du fåj vaja AVK.

Nu har jag inte mycket till övers för svartgula AVK, men det är ok så länge Lilla Sektionen vill vara Ipswich och för att han är en sån - trots den bistra uppsynen - mjooook gosse.

IPSWICH STORIES - DEL 4

Som tidigare indikerats här på bloggen kommer det till helgen att företas ytterligare en tripp till stan som kallas Ipswich och ligger i det förenade kungariket. Så pass många som 45 svenskar gör gemensam sak med ca 30 norrmän och ska bevista Ipswich-Hull på Portman Road. 25 av svennekompisarna kommer vara kvar tills onsdag tillsammans med en och annan av nordmännen. Men det är ju inte alltid man är lika många som åker. Eller är borta lika länge. Ibland kanske man bara är en herre och Fru Nygårds och en Lasse som är borta mindre än ett dygn.

Vid den tiden det begav sig, dvs första april 2006, hade flygbolaget från den gröna ön med det tvivelaktiga ryktet dirigerat om UK-trafiken som utgick från Västerås till Luton istället för Stansted. Väldigt praktiskt om man vill åka till Luton och Kenilworth Road för att titta på fotboll. Man åker inte till den stan för att göra särskilt mycket annat. Den är inte med i några brittiska resemagasin om man säger så. Det kan vara en bra idé att hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott så att säga. Men funkar som sagt utmärkt att åka till för att kolla fotboll. Luton mot Ipswich i en betydelselös ligafight på vårkanten till exempel.

På fredagen hade det uppenbarat sig en gravidindikation på en sticka i det Nygårdska huset. Ingen öl för Fru Nygårds således. Vi kunde lika gärna ha använt Lasse som gravidtest.

- Va, ska du inte ha nån öl? Aha, du är gravid!

Märk väl, det var ingen fråga det inte. Glad nyhet. En tråkig nyhet var att Lasse Jr fick en allergireaktion på morgonen för avfärd och fick ställa in. Mycket besviken ung man. Trist nåt så in i bänken. Men vi andra for och med en sån kort resa gör man enklast att sammanfatta i några punkter (obs, tempusbyte!):

* Smidig flygning. Landa på Luton, ta taxi till puben. Flashigt.

* Dricka öl (ej Fru Nygårds) och äta lunch på puben. Kanske den märkligaste lunchkombon någonsin. En fullt fungerande chilli fullknökad med strips. For realz. Det gick ju ner, men för tankarna till gårdagens bacon med choklad. Mycket dålig allians.

* Ny taxi, den här gången till Kenilworth Road. Flashigt.

* Kliva in på full bortaläktare och sjunga halsen trött. Bli lite ledsen i ögat över att hemmalaget visar prov på dålig gästvänlighet och vinner med 1-0.

* Förundras över att det bara finns läktare på tre sidor av planen. Ena långsidan består enbart av loger. Inte flashigt.

Three stands, you've only got three stands

* Post match snabb sorti med hjälp av King Dave. Lasse kvar i Luton med sin polare Ian med son som också är med. Dave + Queen Linda (det är hans fru som vi egentligen inte kallar för Queen men det verkade flashigt och bra att kalla henne för det) styr upp pubbesök och listar ut att någon är gravid.

* Middag på det, trevliga samtal och påföljande få timmar sömn innan skjuts till flygplatsen och avfärd hemåt i arla morgonstund.

Ungefär så. Kortaste UK-resan i min bok. Men väldigt rolig och minnesvärd. Uppenbarligen.