OM ATT LÄSA GODNATTSAGA

- Vad ska vi läsa? (precis som om man inte vet exakt vad vi ska läsa)

- Hmm, en Bamse-tidning. (precis som om man skulle kunna ta en Bamse-tidning, vilken som helst. Det kan man ju inte. Man får nämligen bara välja en)

- Vilken ska vi ta då? (precis som om det fanns en hel hög att välja och vraka från)

- Bamse på teatej. (precis som om jag inte visste det)

Så läser vi om hur (SPOILER ALERT) vargarna Magnum och Minimal snor hela kassan som klassen som Teddy, Brum och Nalle-Maja går i har samlat in med sin teaterföreställning. Men Skalman den gamle reptilen är dem på spåren och ordnar så klassen får tillbaka hela förtjänsten (362 kr, dvs en resa med bussen in till stan och tillbaka).

Frågar man mig om rimligheten i ovanstående synopsis har jag svårt säga annat än att det är helt osannolikt.

1. Äventyret täcker en hel Bamse-tidning men Skalmans mat- och sovklocka ringer inte en enda gång. Noll, nada, zero ggr.

2. När Bamse och Brumme-Lisa gick i skolan och samlade in pengar på motsvarande sätt hände samma sak. Den obevakade kassan stals av illasinnade vargar. Är de dumma i huvudet eller? Ett högskoleprov för björnar kanske vore på sin plats.

3. Bamse äter noll burkar dunderhonung. Helt sjukt orimligt.

4. 362 spänn? Världshistoriens risigaste klassresebudget. Avgå kassören.

Oavsett orimlighet är Lilla Sektionen lika nöjd som varje kväll den senaste veckan. Det är tryggt att veta att vargarna åker dit i slutet.

God natt och sov gott.

LILLA SEKTIONEN SPARKAR IGÅNG UTOMHUSSÄSONGEN

Det säger sig självt att man inte kan spela hallindiefotboll utomhus och det är indeed en smula trist. Utanför hemmets trygga väggar blir det bara vanlig fotboll. Förvisso med ett helt eget och inte helt okomplicerat poängsystem, men ändå.

Helgens tuffaste intellektuella utmaning kunde en ju tro inträffade igår under en heldags mangling av hjärnan i Högskoleverkets regi, men då har man inte spelat fotboll på Portman Stråtenroad med Lilla Sektionen. Till en början följer spelet något så när konventionella regler, men det dröjer inte länge förrän det spårar fullständigt. Plötsligt får man sex poäng för att göra mål och tre för att pricka målisen. Målisen får fem poäng för räddning. Så långt känns det innovativt och nyskapande. Men sexhundra poäng för en jävla utspark, vad är det för humbug? Det blir sån sjukt dålig stämning och helt utan förvarning hör jag hur jag ger mig själv sjuhundra poäng för ett skott som hamnar i skogen.

Vi får styra upp det här. I nästa vecka sätter sig tävlingskommittén (det är jag och Lilla Sektionen det) ner för att dra upp riktlinjerna för ett regelkompendium som eventuellt kan rädda den här sporten. Eller inte. I så fall får vi helt enkelt hålla oss till hallindiefotboll eller vintervarianten snöutefotboll. Roligare än fotboll i snö blir det ju som bekant inte:

OM ATT GÖRA HÖGSKOLEPROVET

Varför det inte finns någon övre åldersgräns, förslagsvis 40 år, för att skriva Högskoleprovet är beyond me. Men när man nu får göra det trots över förti bast så finns det fortfarande de som är korkade nog att anmäla sig. Som det här puckot till exempel.

Varför? Tja, en del lattjo och en del kan vara bra att ha typ om man vill söka in på nån intressant kurs. Den där lattjodelen är bara lattjo innan man sitter i den där provsalen. Då är det allt annat än lattjo.

5 minuter. Så lång tid tar det för mitt huvud att börja värka. Och då är det inte som en effekt av någon av följande störande faktorer:

Snubbe i hörnet som pustar och frustar konstant. Stora stygga vargens pust och frust är en bris i jämförelse.

Fjunis på samma rad till höger som blir klar trots att det finns provtid kvar (vilket är helt obegripligt med tanke på tidspressen). Ägnar provfritiden åt att sakta sakta sakta riva av svarssidan. Att han har en rolig krullig frisyr gör eventuellt irritationen något mindre.

Jag är mer än dubbelt så gammal som merparten av deltagarna.

Killen som på rasten pratar om äventyret på finlandsbåten där han blev pruttfull på grund av att hans polare Anders fick ligga. Han blev helt enkelt sur på nämnde Anders och tog till Jägerflaskan och däckade. Hade väl varit bättre om han frågat Anders om inte de kunde ligga istället så hade han både fått ligga och sluppit bakrus.

Pappskallar som inte lyckades med den tekniska bedriften att stänga av sina mobiltelefoner. Dagens ungdom.

Ungtupparna som glider runt i bakvänd keps. Avgå.

Fast så koncentrerad som jag är idag bekommer inte ovanstående fiaskoexemplar till provtagare mig det minsta. Totalfokus på sin egen uppgift är vad som gäller, men vissa observationer är ju fullständigt omöjligt att låta bli att göra.

Resultatet? Efter att ha gjort en självrättning efter att facit publicerats vid femtiden idag kan konstateras att det gick bättre än väntat om man räknar bort den sabla huvudvärken. Rättningen lär väl ta ett tag med tanke på att det tydligen var drygt 88 000 snubbar och snubbor som var i farten idag. Blir intressant att se normeringspoängen för grupperna kepsnötter, mobilklåpare och icke-liggare. Hoppas innerligt att jag snittar högre, för annars är det nog dags att avgå.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - EPILOG

Egentligen är det dags för diagnostiskt prov efter tio inlägg i artikelserien Matnyttig info om Ipswich, men det räcker att blogginnehavaren ska skriva högskoleprov imorgon. Således sammanfattar vi punktvis några centrala bitar om Ipswich på följande vis:

Engelskt klubbmärke, häst. Svenskt klubbmärke, älg.

Oavsett fyrfota djur så saknar jag Min kompis Lasse på fotbollsresor kors och tvärs över land och hav. Det spelar ingen roll om det är Ipswich, Sundsvall, Middlesbrough, Helsingör eller Milano.

The extended Nygårds family snittar ca 27 år för debut på Portman Road. Senast i raden min egen favoritkommentator till systerson, Anton. Borde förstås ha gjort en fullständig gallup på hela ITFC Sweden-gänget för att få en relevant referensgrupp, men får väl ta det nästa säsong.

Sen har vi den här nivågrejen där man levlar för att vinna supporterpoäng. För enkelhetens skull börjar man på ett och försöker ta sig uppåt ända till level 7. Eller så stannar man kanske på femman eller sexan. Har man inga större ambitioner i livet kan man naturligtvis nöja sig med trean eller fyran.

Hamburgare stekta i ett par timmar i en husvagn utanför stadion må vara hälsovådlig, men ändock ett måste. Har man inte ätit en flottplätt har man inte levt livet fullt ut.

Engelska hästar är rent generellt inte särskilt bra på boxning.

Sätter man sig frivilligt på tåget mot Norwich gör man bäst i att hoppa av i Ipswich, annars får man skylla på sig själv.

Har man lite koll på läget och stiger av på tågstationen i Ipswich gör man det med fördel när ITFC Sweden arrangerar medlemsresa (kom ihåg att inte slänga biljetten i papperskorgen innan du passerat spärrarna). Då kan du inte bara få ett grymt sällskap under vistelsen utan även njuta av trevliga pubar, tipstävling, riggade lotterier, supporterevent, barportning, busstur, bryggeribesök, hotellfrukost (Full English plus yoghurt), restaurangbesök, radiomedverkan samt  skratta arslet av sig big time.

Nu har ni full koll på Ipswich, så kom inte och klaga på mig om ni får tolv rätt på Stryktipset och inte har garderat Town.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 10 (ELLER FORTSÄTTNINGEN PÅ FORTSÄTTNINGEN PÅ EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA

Fotbollsramsor torde vara avklarade vid det här laget när match och hela den biten ligger bakom oss. Ingalunda. Inte bara var det så att Kevin Beattie försökte briljera med en hemmabyggd ramsa på svenska under vårt besök i radiostudion tidigare under dagen, till middagen har delar av Skånefalangen förberett en födelsedagsramsa minsann.

Ni kommer ihåg den där fascinationen för svenska fotbollsramsor hos herr Murphy, no? Inte jag heller i gårdagens inlägg, men det ploppade plötsligt upp i lillhjärnan att herr Beattie fick lite feeling så snart "Kom igen Ipswich" skanderats. Det, mina damer och herrar, var en besynnerlig upplevelse. The best footballer England never had mindes plötsligt sin säsong vid pass 1984 i Sandvikens IF och ramsorna som ljöd över Jernvallen (för man ju förmoda). Enligt herrn i hästsvansfrisyren hördes ofta "Kom igen goote" (lite oklart om det var gute, gote, goote eller nåt annat som avsågs) när han spelade i Sverige. Tur att vi inte drog "Alla heter Glenn i Göteborg" för honom där och då.

Efter en ytterst snabb vända på hotellet möts vi upp på Mannings för vidare styrning mot kvällens middagsrestaurang, det brasilianska haket Rios Brazil. Vi kör helt och hållet på rekommendationer. I min enfald tror jag att sekreterare Schultz har besökt etablissemanget tidigare, men det visar sig att ett par norrmän pratat varmt om stället samt att Tripadvisor pekat ut det som högst tjänligt i utfodringssyfte. Tripadvisor är lite som Wikipedia, det finns ingen anledning att misstro en sådan källa till visdom så länge ingen bevisat motsatsen.

Typiskt att alla redan har ätit upp

Hela upplägget på restaurangen bygger på att man först går och plockar på sig av grönsaker, rotfrukter och dylika prylar. Därefter kommer män med svärdliknande spett fyllda med diverse köttbitar ut till bordet och drar en lans för att man ska smaka på fläsk, kyckling, korv, kycklinghjärta och liknande. Inga konstigheter. Vi får så mycket mat att det hade kunnat räcka till en förbeställd veckomatkasse från ICA (fast de är ju inte Brasilien förstås). Att försöka beskriva hur det smakar är givetvis helt omöjligt, särskilt som jag inte instagrammade käket en enda gång. Orutinerat på min ära. Pga hela svärdgrejen bestämmer vi oss på ett tidigt stadium att vi avstår från eventuella klagomål. Verkar klokast så, men det fanns ju inget att oroa sig för eftersom maten var fantastisk. Tur att vi räknade ihop kosingen vid vårt långbord dock då det fattades lite flis, men det ordnade upp sig det också. En hade ju inte velat ha en svärdviftande lirare på språng efter sig genom hela stan.

Ordf ser lite väl glad ut. Kassören har dock anledning att le.

Innan hela gänget på 40 personer hinner splittras för kvällen har vi samordnat prisutdelningar från tävlingskommittén och grattisramsor från gratulantkommittén. Av övriga gästers miner att döma är det tydligen inte någon vanligt förekommande födelsedagssång den här "Alla heter Glenn i Göteborg". Vi gör vårt bästa för att ändra på det och Glenn (eller Roffe som vi säger för det mesta, men alla heter inte Roffe i Göteborg så det går ju inte att sjunga) ser lite rörd ut där han sitter och sportar sina 50 bast. Innan sången har vi hunnit med prisutdelningarna för tipstävling och dragit vinnare i välgörenhetslotteriet. Med gårdagens dragning i färskt minne är det inte utan att en hoppas att någons fru vinner lottdragningen idag igen. Så är dock icke fallet men tipstävlingspris och hälften av vinsterna (en är ju hälften av två) i lottdragningen tillfaller istället två styrelsemedlemmar (den andra hälften av tipsvinsterna till katten bland hermelinerna, Tomas, som gentilt nog förser födelsedagsgrisen med ursprung i Götet den nyvunna - och recyclade tröjan från gårdagens lotteri - vinsttröjan). Det blir så att säga lite extra bränsle i "Det-är-uppgjort-brasan". Men tippar man inte lika bra som Kassör Hedensjö har man ingen annan att skylla än sig själv, men nästa gång får vi kanske hörsamma kraven som flutit upp till ytan om att Notarius Publicus ska vara närvarande vid samtliga lottdragningar. Man vill ju inte ha dålig stämning liksom.

På tal om dålig stämning. Av personalen på puben Cricketeers att döma är det tydligen inte någon vanligt förekommande stämningshöjare att sjunga "Alla heter Glenn i Göteborg" på just det ölhaket. Råkar man sen - efter att noga tagit sig igenom stora delar av dryckesutbudet och slutligen regredierat till det stadium då man börjar smutta på grejer som heter saker som till exempel Cherry Pop - stöta ner ett tomt glas från bardisken rakt ner i golvet blir  det någon slags riksstämma i dålig stämning. Så pass dålig stämning faktiskt att hela det kvarvarande svenskgänget blir portade från att handla mer i baren. Det kan väl ändå inte stämma tänker vän av pubkultur. Jo, men faktiskt. Inte för att det är någon som behöver mer att fukta strupen med egentligen, men principen med kollektiv bestraffning enbart pga hyllning av Glenn och ett tomt glas i golvet känns en smula medeltida. Vi är välkomna tillbaka imorgon hälsas det från bakom baren. Tror jag säkert, men då har vi andra planer och drar till beachen, så det blir ingenting med det serru.

Beach

Bussen avgår klockan tio och alla är punktliga trots bytet till sommartid under natten. Idag åker vi till det lilla samhället Southwold för att kolla in plejset samt gå på guidad tur på favoritbryggeriet Adnams. Förutom strand och pir modell mindre finns det också små beach huts till hutlösa priser att titta på. Fina små hus där de ligger på rad.

Slanta upp en rund miljon för ett skjul vid havet

Jack på väggen

Vår bussfixare och supporterlegend Mr Slegg avstår bryggerituren pga har gjort den ett antal gånger förut och tar istället med sin medföljande vän på pubrunda i Southwold. Herregud, klockan är ju snart lunch för bövelen! Övriga knallar in mot stan efter att ha sett piren och strandstugorna för att få sig en duvning i hur Adnams lyckas framställa sådan god öl samt förstås lära sig mer om bryggeriets historia. Vår grupp har en man som ciceron som - kryper det fram - håller på ett annat lag i East Anglia. Det var ju lite knasigt, men han försäkrar att han även tycker om Ipswich. Hygglig kille. Han berättar om hur bryggeriet grundades av bröderna Adnams år 1872, men att det minsann bryggts öl på platsen sedan 1300-talet. Trots att ha varit på flera andra bryggerier är det något speciellt med att äntligen få se Adnams Brewery. De har inte bara ett lokalt tänk, de är även väldigt miljömedvetna och tar bland annat hand om bryggeriavfallet för att omvandla till biogas. I en inte allt för avlägsen framtid tänker man sig att bränslet till lastbilarna som kör ut ölen i området ska drivas av egenproducerad gas. Visste väl att det finns en större mening med att dricka fin-ale.

Under vägen går en pipeline mellan byggnaderna

Vackert

Eftersom vi är så pass många som sjutton ölintresserade svenskar har man delat upp oss i två grupper, varav vår grupp är först ut. Den andra gruppen hinner dock ikapp oss mot slutet då deras guide är rädd att de ska missa bussen som ska avgå kl tre i riktning Ipswich. Kanske onödigt att påtala att vi hyrt bussen och att den åker när vi säger att den ska åka. Eller så är det som så att det var några törstiga herrar i gruppen som tyckte att det var lika bra att få rundturen överstökad för att komma till väsentligheterna i slutet: provsmakningen. Det bullas upp med Adnams Southwold Bitter, Broadside, Ghostship, Gunhill, Explorer och någon skum jubileumshistoria i champagneflaska på 10% med smak av banan. De säljer nog inte jättemycket av den sistnämnda. Övriga säljer de ganska mycket av, men mest i East Anglia. Man kan hitta Adnams på en del pubar i London också även om de är tämligen lätträknade. På frågan om hur mycket de exporterar visar det sig att det nästan bara är till Skandinavien som de skeppar sina varor. Det tackar vi allra särskilt för. Tyvärr saluförs endast Southwold Bitter och den nya Innovation på Systembolaget, men är väl värda att kolla upp.

Provsmakning

Bryggerigänget

Vi tackar av våra guider med att förse båda två med varsin ITFC Sweden-pin och de bockar och bugar för vänligheten varpå de följer oss till deras rätt så skitstora affär med dryck och prylar nere i centrum av Southwold. Här fortsätter provsmakningen, men den här gången av vin- och spritdrycker som de också gett sig på under senare år. Så till mig i trasorna blir jag att det inhandlas både Adnams-grejer och deras nyligen släppta whisky. Den av öl till sprit destillerade drycken Spirits of Broadside låter jag vara då den smakar för mycket amerikansk söt-whisky. Men det var en rasande fin flaska, det kan jag ge den.

Så bär det hemåt med bussen igen och efter ett kort stopp i Snape Maltings med lite mat för vissa och fika för andra rullar vi åter in i Ipswich. Efter middag på kvällen med bland annat Fru Nygårds och min egen lille kommentators-systerson blir det en tidig kväll. Såna här helger har en benägenhet att ta musten ur en 40-plussare. Bara att gilla läget och längta till nästa medlemsresa, I guess. Tack för att ni hänger med och bjuder på så sjukt skön stämning!! Fast vi måste nog sluta med den här Glenn-ramsan på Cricketeers. Annars är det nog bara att tuta och köra på som vanligt.

Ses nästa säsong då gänget.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 9 (ELLER FORTSÄTTNINGEN PÅ EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA)

Ni vet en sån där morgon med noll känsla för livskvalitet. Den typen av morgon som borde avgå med omedelbar verkan. Men eftersom de sällan är sorten som frivilligt stiger ner från sin post som själadödare får man istället själv göra något åt saken. Som att äta en rejäl frukost till exempel.

En morgon av ovanstående kvalisort tenderar tyvärr att vara mer besvärlig än vad man tycker är nödvändigt. Det är exempelvis tämligen skitdåligt att kalla en halv tallrik yoghurt, en bacon rash, några tuggor äggröra samt en halv engelsk frukostkorv för en rejäl frukost. En halvmesyr till frukost är vad man kan kalla den, varken mer eller mindre. Hur skakar man då av sig en dylik morgon? Förslagsvis genom att sova en halvtimme till efter frukost, duscha, kliva ut i solen och knalla ner till Planet Blue. Inte bara har morgonen då jagats iväg av sin kusin förmiddagen, utan matchdagskänslan har bosatt sig i kroppen och fått densamma att jaga bort alla kvällen-före-spöken så till den milda grad att en plötsligt aldrig känt sig så pigg. Game on!

Kan man väl leva med att sitta här en timme eller två

Nytt ställe, ny dricka

Morgon och förmiddag är enda delen av lördagen som inte är hårt inrutad och det således finns tid för egna aktiviteter och planering av resterande del av dagen. Ett antal rundor företas i shopen, som sig bör, varefter alla prylar samlas ihop i en fet kasse och betalkortet får sig en omgång så det nästan brinner upp. Ett antal bekanta lokala fejs dyker också upp och är lite som barn på julafton på grund av den kvardröjande känslan från matchen tisdagen innan med sent vinstmål för Ipswich. Bådar gott! 

Avlämning av dyrgriparna på hotellet varpå det är dags att styra nosen mot Mannings för början av matchuppladdningen. I sedvanlig ordning vankas tipstävling med finfint pris i form av en matchtröja signerad av hela Ipswichtruppen. Eftersom jag har Fru Nygårds med mig även idag känner jag stor tillförsikt inför tippningen (jag själv är nämligen helt värdelös på att tippa på Ipswich och förbannar spelreglerna som inte tillåter varken helgardering eller fler än en siffra på något av lagen). Efter att alla fuktat strupen en smula fortsätter vi ner mot Black Horse för att mysa i solen samt ytterligare prisa de lokala ölgudarna. Jag och min Ipswichkompis Pelle har dock ett annat uppdrag än att fylla ölmagen. Vi ska vara med på radioshowen Life´s a pitch så vi vinkar tillfälligt adjö av övriga i gänget för att ta oss ner mot Portman Road som dagen till ära härbärgerar en radiostudio i en av logerna på Cobbold Stand.

The best footballer England never had, moi & Pelle

Utsikten från en inglasad loge. Barcelona och Ipswich
vattnar planen ungefär lika mycket för vägvinnande spel.

Den gamle bekantingen Phil Ham, eller Phil Skinka som vi brukar kalla honom vid festliga tillfällen, kommer ner och ber vakterna släppa in oss. Hygglig kille det där. I en liten varm loge står så hela ensemblen som sänder radio förutom nämnde bakdel av gris. En högklassig trio bestående av en rutinerad programledare, en 13-14-årig fotbollsexpert samt en gammal försvarshjälte med bland annat ett antal landskamper för England på meritlistan. Kevin Beattie är inte bara en trevlig och rolig prick, han sportar även en ljus Zlatanfrisyr, halvrisigt garnityr samt en hel del pondus om man säger så. Det märkliga med situationen är knappast att vistas i samma lilla rum som en levande legend, utan det är snarare det bisarra i att höra den där lilla göken som kallas Tractorboy och som ska vara "The world´s youngest football pundit". Helt surrealistiskt att höra honom lägga ut texten som om han vore 300 år gammal och sett 40 000 miljarder fotbollsmatcher. Enda konkurrensen i märklighet kommer från programledare Murphy som för andra besöket i rad frågar mig vad Come on Ipswich blir på svenska. Kom igen Ipswich, ska det vara så svårt att komma ihåg? Han kanske hoppades på att få höra kassör Hedensjös Sassa Brassa Mandelmassa som också avhandlades förra gången vi fick vara med i programmet. Vi får i alla fall ge våra tips inför matchen och en annan vinner väl knappast något popularitetspris efter att ha avslutat analysen med "I´m worried".

Tillbaka till vattenhålet Black Horse och socialisering med våra likasinnade. Sjukt trevligt.

Steve har fyllt 60. Vi fyllde hans tröja med nr 60.

Vi har som tradition att ha fint väder när vi kör våra medlemsresor, vilket på något vis verkar puckat att ändra på. Således är det t-shirtväder (även med svenska mått mätt, engelsmän går som bekant runt i kortärmat året runt) när man befinner sig i solen.

Kortärmat från ITFC Uppsala

När det väl blir dags för match är det nästan lite synd att behöva bryta upp från puben, lite som att lämna den roliga förfesten för att gå ut på ett ovisst krogäventyr. Kanske inte jordens mest klockrena metafor, men en gör så gott en kan här alltså. Således är det game on. Kick-off. Dags att sparka igång. Und so weiter.

Från våra platser på långsidan känns för första gången på länge att matchen verkligen gäller något. Intensiteten på läktarna är så mycket högre än de stillsamma tillställningar som varit de senaste åren. Dessvärre svarar inte laget upp mot publikens förväntningar och gör en mer än svag första halvlek som får till följd att det står 0-1 i halvtid. Dock med det tillägget att det mycket väl skulle ha kunnat vara både två och tre baljor i baken. Men skam den som ger sig. De har förmodligen fått rapporter från vår del på tribunen där min systerson Anton i några synnerligen välformulerade passager i sina aldrig sinande matchkommentarer lägger upp följande uppenbara lösningar på problemet:

a) Skjut en bicycleta!

Klart Fru Nygårds och Roger är glada i solskenet

b) In med Zlatan!

Helt obegripligt att ingen drar iväg en cykelspark på hela matchen medan man kanske kan uppbringa lite mer förståelse för att Zlatan aldrig kommer in på planen. Trots avsaknad av både akrobatiska skott och Ibracadabra kommer Ipswich in som ett nytt lag och dundrar på i anfall efter anfall. Bolluslingen vill dock inte in i nätet förrän med en knapp kvart kvar och trots en formidabel forcering mot slutet blir det inget vinstmål. Bra tryck på läktaren, fint väder och en personlig kommentator gör dock det hela till njutbara 2 x 90 minuter.

För att toppa hela anrättningen hittar vi vår ITFC Sweden-logga på baksidan av läktaren tillsammans med övriga storsponsorer av ungdomsakademin. Så elegant att det nästan är löjligt. Kolla själva.

Snyggve

Eftersom vi inte bara kört tipstävling på puben innan match utan även samlat in pengar till välgörenhet (Sir Bobby Robson Foundation som stödjer cancerforskning) ska pengahögen avlämnas till de ansvariga efter matchen och på väg till hotellet får sunkpuben Drum & Monkey besök och inte bara £220 överlämnas utan även ITFC Sweden-merchandise att kränga iväg på auktionen som ska hållas. Känns skönt att kunna förena nöje med lite nytta också. Men dagen är inte över bara för att vi gjort lite nytta. Halva nöjet kvarstår. Middag, prisutdelningar (välgörenheten kombinerades med lotteri) och ytterligare pubbesök. Kan bli ett utförligt kommande inlägg om resterande del av dagen. Häng i så hörs vi imorgon.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 8 (ELLER EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA)

Vi får ta det här från början. Små smulor har läckt ut här på bloggen under helgen som gått, men små små smulor gör ingen helg, det vet ju alla som försökt bygga en limpa av brödsmulor.

En medlemsresa är en medlemsresa är en medlemsresa, som man brukar säga. Så lik en annan, men ändå så olik. Den första olikheten på 2014 års upplaga består i att det är allmänt känt att Fru Nygårds ska åka med. Förra året var det bara hon själv, farmodern och våra husvärdar som hade koll på hennes planer. Därav det numera klassiska hästfejset på undertecknad i tax free-shopen. Inga hästnunor i år således.

I övrigt kan nästa avvikelse härledas till att första ölen slinker ner vid pass halvtio istället för på eftermiddagen. Lika a Svennebanan de luxe. Pang på det bara. Eftersom flygbolagen envisas med att tillhandahålla öl som snarare borde sortera under vatten än alkoholhaltiga humledrycker råkar det bli rusdryck i form av rom och cola på planet. Stabilt. Efter landning försöker vi leta reda på två nykomlingar som vi missade att hooka upp med på Arlanda och efter ett par sms och ett telefonsamtal är vi tjenis med Martin och Wiken. Inte bara har vi två nya ITFC-polers utan också en duo kompanjoner för att tjacka gruppbiljett från Gatwick till London Bridge. Snabb förflyttning via t-bana till Liverpool Street Station och ett besök på The Hamilton på stationen för lunch och ett par ale. Nu börjar det likna nåt. Magen - som anat oråd sedan ölen på Arlanda - är inte lika imponerad. Den har liksom ett sjätte sinne när det gäller förflyttning till de brittiska öarna i kombination med sitt eget välbefinnande och det är inte till magens fördel om en säger, men låt oss inte bli mer grafiska i just det ämnet.

Väl ombord på tåget mot Ipswich hinner vi knappt bänka oss innan vice ordförande tillika webmaster Stridell med anhang äntrar järnhästen. Inte bara våra nyvunna Ipswichkompisar åker i coach C utan även trion från Västerås/Värmdö och det är den här prylen som är så speciellt med en medlemsresa. På nya platser dyker det ständigt upp medlemmar. På flygplatsen, tåget, hotellet, puben, Planet Blue eller helt enkelt på stan. Magiskt. Icke mindre magiskt är att det säljs Adnams på tåget. Det är skönt att herr Stridell också månar om att näringsintaget kan hållas på en jämn och lagom nivå.

Dig har jag ju sett förut, vad var det du hette nu igen?

När vi sedan kliver av tåget får vi inte bara oss ett trevligt välkomnande till livs utan blir också varse att vi har förstagångsåkare med i sällskapet. Utan biljett kommer man nämligen inte ut från stationen och har man kastat den i en papperskorg får man således gå tillbaka och försöka gräva fram den. Om den nu inte precis blivit tömd vill säga. Då får man kanske springa ikapp den som tömt korgen och förklara situationen för att undvika att bli som Tom Hanks i The Terminal (fast den här filmen skulle förmodligen heta The Platform). Nu behöver vi ju inte exakt peka ut vem det var som råkade ut för den här incidenten men om man ropar Håkan efter honom är det hyggligt stor chans att han reagerar.

Det är alltså biljettkassan på tågstationen, inte box office på Portman Road.

Efter incheckning på Novotel struttar vi så iväg mot stan (givetvis efter att ha träffat några ytterligare svenska resenärer, den här gången både i form av medlemsresedebutanter och gamla rävar på området) och landar vid torget. Nygårdsarna tar en sväng in på gamla favvonudelplejset Mizu för lite middag och en cola (ibland behövs en sockerkick för att piggna till och kunna fortsätta hålla näringsintaget på lagom nivå) medan övriga stegar in på Mannings för att fylla på öldepåerna. Strax efter sju styr så hela det samlade svenskgänget kosan mot stampuben The Dove för att möta upp med gamla Ipswichspelarna Simon Milton och Jason Dozzell och höra lite om Jasons karriär.

För att ytterligare höja stämningen kör de ett lotteri med utlottning av diverse gamla matchtröjor och dylikt. Det gafflas igång ordentligt om uppgjorda dragningar när Fru Nygårds kammar hem sitt andra pris för kvällen medan andra förblir vinstlösa. Ta med er egen fru nästa gång är allt jag har att säga om det.

Jason, Simon och en Svenne Banan.

Kvällen blir utomordentligt trevlig med frågor från herr Milton och en Jason som allt eftersom kvällen lider blir mer och mer bekväm i att besvara frågorna och komma in i berättandet. Vi får också lufta våra spörsmål och blir likaledes varmare i kläderna ju fler frågor som ställs. Det duckas en del från herrarna när frågorna kommer in på mer känsliga ämnen såsom Roy Keane. Ja, det är väl det ämnet som är känsligt. Med känsligt menas i detta fall oerhört känsligt. Så känsligt att få ord kommer över herrarnas läppar. Man kan väl sammanfatta det som om att de inte heller var helt förtjusta i irländaren.

Efter förrättad lottning (se ovan angående anklagelser om uppgjord utgång och fruar som vinner mer än en gång) tackar ITFC Sweden för underhållningen genom att göra både Simon Milton och Jason Dozzell till hedersmedlemmar av vår eminenta supporterklubb. Därefter vidtar fria aktiviteter och befinner man sig på en engelsk pub av hög kvalisort med sällskap av bästa märke är det inte svårt att ha trevligt. Det enda negativa med ett dylikt upplägg är att morgonen efter kvällen före har en tendens att inte riktigt hålla samma kvalitet som kvällen före morgonen efter om en säger. Men det är ju en helt annan dag och ett blogginlägg som hör morgondagen till.