Bland det sämsta man kan hålla på med är att inte stava folks namn på ett riktigt vis. Respektlöst är vad det är. Varför håller jag på med sånt för då?
Så här ligger det till: Anna som nämndes i gårdagens inlägg heter givetvis Engebrethsen i efternamn. Skriver man som jag gjorde igår får man inte bara skämmas, men hittar aldrig hennes hemsida heller. Men nu kan ni göra det medelst länken och bevittna hennes begåvning närmare.
Vidare skulle jag vilja anföra ett ytterligare smärre klargörande vad gäller beskattningssituationen mellan motorcykelburen ungdom och mustaschbärande gitarrister.
1. Ja, det kanske inte alltid skickas kontrolluppgift från klubb med motoriserade cyklar som minsta gemensamma nämnare till musiker, trollkarl eller exotisk dansare. Men hej, det finns ju gott om exempelvis politiker som glömmer att lämna kontrolluppgift för utfört arbete. Sånt händer. Hur ska man kunna hålla koll på allt folk som passerar in och ut genom dörren liksom?
2. Om det nu skulle vara så att det är någon som får betalt så är det alltid någon annan än gitarristerna. Har ingenting att göra med att de har sämre hand med stålars än andra utan enbart för det välkända faktum att de är en av få yrkesgrupper på jorden som fortfarande närmast uteslutande jobbar på pro bono-basis. Ett par groggar i timmen håller en gitarrist på gott humör, som det heter i branschen. När sen kvällen är slut är det ingen gitarrspelare som kommer ihåg att ta betalt. Pro bono by drunkenness, som det också heter i branschen.
3. Hörsägen. Det föreligger inga belägg för sanningshalten varken i ovanstående påståenden eller vad som igår påstods kunna vara en med sanningen överensstämmande fördom vad gäller själva färgen på betalningsmedel. Herregud, den här bloggen har Wikipedia som främsta källhänvisning. Källkritik för bövelen!
I övrigt ska nog det mesta som framlades i söndagens bloggning vara hyggligt ok beskrivet (främst som en följd av empiriska studier). Borås - för att bara ta ett exempel - lär vara synnerligen hipstertätt och smurfmössor på trummisar är lika legio i musikbranschen these days som guraplinkare som lirar gratis.
Vad skönt, då har vi rett ut det här också utan några större skadeverkningar.
måndag 14 april 2014
söndag 13 april 2014
I'M A BASKO BELIEVER
Ju fler desto roligare. Det beror ju lite på vad man håller på med förstås. Dela en kexchoklad på 60 personer är till exempel tämligen värdelöst medan det vore en stor hjälp att ha samma antal personer om uppdraget istället är att knöka i sig hundra styck av nämnda chokladkaka. Att gå på spelning i Bjurfors kan ibland vara som det senare exemplet, dvs folkstockning galore är grejen för dagen.
Nu kan man inte samla ihop vilket halvtaskigt gäng som helst utan det får ju vara en ansamling av högsta sortering. Det finns inte mycket att klanka ner på det här anhanget:
Fru Nygårds
Ohotad etta.
Johan Örjansson
Han är ju orsaken till att vi är här.
Anna Engrebrethsen
Begåvad konstnär och flickvän till artisten ovan.
Självutnämnd hipster från Borås
Tillhör grundutrustningen i ett lyckat konsertsällskap.
Therese
Har lång erfarenhet av Boråselementet.
Gitarrist med vana från spelningar på MC-klubbar
Kanske de coolaste gitarristerna (med keps).
Trummis med smurfmössa
Kanske den sämsta mössan att ha på sig inomhus.
Basist i Zlatanfrilla
Kanske den mest praktiska frisyren att sporta som basist.
Okänt antal personer som hellre druckit Norrlands Guld på valfritt pizzahak
Kanske de mest irriterande konsertbesökarna.
Vi anländer och installerar oss på vårt rum innan vi knallar över till restaurangen och intar ett utsökt kvällsmål. Falkenbergsonen med följe kommer också in för att äta och vi morsar lite kort och säger att vi snackar mer i puben. Bra plan. Efter avslutad middag kvistar vi över till puben och inser att den är mer eller mindre fullsmetad (vilket i och för sig inte är så svårt då den är ytterst liten) och det ser kinkigt ut att få plats. Men längst fram finns det en bänkrad med ryggen mot scenen. Vi norpar den bänken och morsar på det utomordentligt trevliga paret bestående av hipstern från Borås och hans tjej som till vardags håller till i Leksand. Att jag smuttar på ett glas vin istället för dricker öl har givetvis sin förklaring i den inte helt stabila magen tidigare i veckan. Känns malplacerat, men vad kan en göra?
Man ska inte låta sig luras av smurfmössa och Zlatanfrigg. Eller snarare, det är med högsta sannolikhet så en vass musiker ska se ut nuförtiden. Det jävelsvänger. Grabbarna brakar på i några nummer för att sedan låta Johan själv spela avskalat. Varvningen av fullt ös och total nakenhet (observera att kläderna är på) ger en fin effekt när det går från ytterlighet till ytterlighet. Av det vi hör förstår vi att han fått tag på proffskillar att lira med, han har inte bara plockat första bästa smurf och Zlatan-wannabe utan rekryterat med fingertoppskänsla. Publiken kan man däremot inte handplocka och det är ju faktiskt lite synd. När de finstämda numren avverkas envisas påfallande många med att prata med sin bordsgranne i en volym som om de försöker påkalla uppmärksamhet från någon på andra sidan länsgränsen. Så klart dumt på så många sätt att det inte ens går att räkna upp hälften. Inne på puben finns dock gott om hyschare och det går finfint att njuta av finstämdheter som Houses och nummer från nya plattan, såsom Archipelago Winds.
Min nyfunne hipstervän från Borås är omåttligt impad av basistens förehavanden på scen. Själv är jag full av beundran inför batteristens envishet att ha mössa på sig inne i en pub som håller en värme av ca 300 grader samt det faktum att han mellan stockvevandet hinner kolla av sin vid baskaggen liggandes mobil med jämna mellanrum under giget. Spetskompetensen i de här killarna alltså.
Efter att extranummer avslutats byter vi lite pengar mot t-shirts, skiva och tygbag. Borås-Leksand-alliansen investerar i både vinyl och smycke (designat av flickvän till kvällens huvudattraktion). Att de inte har någon vinylspelare har mindre betydelse i sammanhanget. Omslaget ska nämligen upp på en vägg i Borås, eventuell skivspelare får anstå. Allt för konsten. De här festivalrävarna (vi kallar dem proffsfestivalare, men det epitetet avsäger de sig bestämt. Men de mer eller mindre obskyra festivaler de radar upp gör besökarna per automatik till proffs inom gebitet) gör kvällen minst sagt minnesvärd. Att det i Borås tar ett år att odla en ordinär hipstermustasch kan vara kvällens viktigaste info och inger hopp. Kanske kan även jag sporta en musche bara det sparas tillräckligt länge?
Vi får sällskap av sångar- och konstnärsparet vid vårt bord och samvaron vid bordet blir om möjligt än gemytligare. Trettonde dagen på deras turné börjar ta ut sin rätt. Vissa i sällskapet blev inlurade i tequilarace kvällen innan och fokuserar stenhårt på vatten. Klokt. Vi byter några ord med gitarristen med kepan som också sportar mustasch. Har tydligen bara tagit ett halvår att få till. Dessutom föga imponerande i MC-kretsar. Snarast en skymf att stå och lira gura i en dylik utstyrsel vad vi kan förstå. En del intressant info kommer vår väg från honom. Uppenbarligen är det en med sanningen överensstämmande fördom att man får betalat svart om man lirar rock n roll-covers på MC-klubb samt är det roligare att vara ute och jobba med en sån här uppsättning än exempelvis stor proffsig, stjärnbestyckad storproduktion på sommaren. Kudos till killen med elguran.
Johan och bandet vevar igång grejerna igen när de flesta gått hem och vi får oss en blues, en Thåström-cover och Wolves från senaste albumet till livs. Det syns att de gillar det här, grabbarna med huvudbonaderna och frisyrerna. Trots två groggar vardera med upp på scenen är total fokus på spelglädje. Bonus. Gillar vi.
Strax före två är det dags för herrskapet Nygårds att tacka för sig och det är klart man måste göra det grundligt. Skaka tass, krama och hela den biten. Vansinnigt rolig kväll. Det här får vi göra om snart igen.
Nu kan man inte samla ihop vilket halvtaskigt gäng som helst utan det får ju vara en ansamling av högsta sortering. Det finns inte mycket att klanka ner på det här anhanget:
Fru Nygårds
Ohotad etta.
Johan Örjansson
Han är ju orsaken till att vi är här.
Anna Engrebrethsen
Begåvad konstnär och flickvän till artisten ovan.
Självutnämnd hipster från Borås
Tillhör grundutrustningen i ett lyckat konsertsällskap.
Therese
Har lång erfarenhet av Boråselementet.
Gitarrist med vana från spelningar på MC-klubbar
Kanske de coolaste gitarristerna (med keps).
Trummis med smurfmössa
Kanske den sämsta mössan att ha på sig inomhus.
Basist i Zlatanfrilla
Kanske den mest praktiska frisyren att sporta som basist.
Okänt antal personer som hellre druckit Norrlands Guld på valfritt pizzahak
Kanske de mest irriterande konsertbesökarna.
Vi anländer och installerar oss på vårt rum innan vi knallar över till restaurangen och intar ett utsökt kvällsmål. Falkenbergsonen med följe kommer också in för att äta och vi morsar lite kort och säger att vi snackar mer i puben. Bra plan. Efter avslutad middag kvistar vi över till puben och inser att den är mer eller mindre fullsmetad (vilket i och för sig inte är så svårt då den är ytterst liten) och det ser kinkigt ut att få plats. Men längst fram finns det en bänkrad med ryggen mot scenen. Vi norpar den bänken och morsar på det utomordentligt trevliga paret bestående av hipstern från Borås och hans tjej som till vardags håller till i Leksand. Att jag smuttar på ett glas vin istället för dricker öl har givetvis sin förklaring i den inte helt stabila magen tidigare i veckan. Känns malplacerat, men vad kan en göra?
Man ska inte låta sig luras av smurfmössa och Zlatanfrigg. Eller snarare, det är med högsta sannolikhet så en vass musiker ska se ut nuförtiden. Det jävelsvänger. Grabbarna brakar på i några nummer för att sedan låta Johan själv spela avskalat. Varvningen av fullt ös och total nakenhet (observera att kläderna är på) ger en fin effekt när det går från ytterlighet till ytterlighet. Av det vi hör förstår vi att han fått tag på proffskillar att lira med, han har inte bara plockat första bästa smurf och Zlatan-wannabe utan rekryterat med fingertoppskänsla. Publiken kan man däremot inte handplocka och det är ju faktiskt lite synd. När de finstämda numren avverkas envisas påfallande många med att prata med sin bordsgranne i en volym som om de försöker påkalla uppmärksamhet från någon på andra sidan länsgränsen. Så klart dumt på så många sätt att det inte ens går att räkna upp hälften. Inne på puben finns dock gott om hyschare och det går finfint att njuta av finstämdheter som Houses och nummer från nya plattan, såsom Archipelago Winds.
 |
| Finstämt |
Min nyfunne hipstervän från Borås är omåttligt impad av basistens förehavanden på scen. Själv är jag full av beundran inför batteristens envishet att ha mössa på sig inne i en pub som håller en värme av ca 300 grader samt det faktum att han mellan stockvevandet hinner kolla av sin vid baskaggen liggandes mobil med jämna mellanrum under giget. Spetskompetensen i de här killarna alltså.
Efter att extranummer avslutats byter vi lite pengar mot t-shirts, skiva och tygbag. Borås-Leksand-alliansen investerar i både vinyl och smycke (designat av flickvän till kvällens huvudattraktion). Att de inte har någon vinylspelare har mindre betydelse i sammanhanget. Omslaget ska nämligen upp på en vägg i Borås, eventuell skivspelare får anstå. Allt för konsten. De här festivalrävarna (vi kallar dem proffsfestivalare, men det epitetet avsäger de sig bestämt. Men de mer eller mindre obskyra festivaler de radar upp gör besökarna per automatik till proffs inom gebitet) gör kvällen minst sagt minnesvärd. Att det i Borås tar ett år att odla en ordinär hipstermustasch kan vara kvällens viktigaste info och inger hopp. Kanske kan även jag sporta en musche bara det sparas tillräckligt länge?
Vi får sällskap av sångar- och konstnärsparet vid vårt bord och samvaron vid bordet blir om möjligt än gemytligare. Trettonde dagen på deras turné börjar ta ut sin rätt. Vissa i sällskapet blev inlurade i tequilarace kvällen innan och fokuserar stenhårt på vatten. Klokt. Vi byter några ord med gitarristen med kepan som också sportar mustasch. Har tydligen bara tagit ett halvår att få till. Dessutom föga imponerande i MC-kretsar. Snarast en skymf att stå och lira gura i en dylik utstyrsel vad vi kan förstå. En del intressant info kommer vår väg från honom. Uppenbarligen är det en med sanningen överensstämmande fördom att man får betalat svart om man lirar rock n roll-covers på MC-klubb samt är det roligare att vara ute och jobba med en sån här uppsättning än exempelvis stor proffsig, stjärnbestyckad storproduktion på sommaren. Kudos till killen med elguran.
Johan och bandet vevar igång grejerna igen när de flesta gått hem och vi får oss en blues, en Thåström-cover och Wolves från senaste albumet till livs. Det syns att de gillar det här, grabbarna med huvudbonaderna och frisyrerna. Trots två groggar vardera med upp på scenen är total fokus på spelglädje. Bonus. Gillar vi.
Strax före två är det dags för herrskapet Nygårds att tacka för sig och det är klart man måste göra det grundligt. Skaka tass, krama och hela den biten. Vansinnigt rolig kväll. Det här får vi göra om snart igen.
lördag 12 april 2014
I SAID BELIEVER, NOT BELIEBER
En vill kanske inte vara en Belieber som 40-plussare. En smula opassande faktiskt. Men en Believer går ju bra. En Basko Believer.
Vi tar oss en tur till Avestas utkanter om det är ok, närmare bestämt på andra sidan länsgränsen några hundra meter in i Västmanland. Där sammanstrålar vi med Herr Örjansson och eventuellt hans band. Vi har inte riktigt listat ut om bandet får plats i den lilla puben. Kanske har ägaren byggt ut den? Eller så tar bandet inte så mycket utrymme i anspråk helt enkelt. Vi får se. En Basko Believer tror förstås på det bästa.
Bloggen återkommer imorgon med en utförlig rapport. Trevlig lördag dårå.
Vi tar oss en tur till Avestas utkanter om det är ok, närmare bestämt på andra sidan länsgränsen några hundra meter in i Västmanland. Där sammanstrålar vi med Herr Örjansson och eventuellt hans band. Vi har inte riktigt listat ut om bandet får plats i den lilla puben. Kanske har ägaren byggt ut den? Eller så tar bandet inte så mycket utrymme i anspråk helt enkelt. Vi får se. En Basko Believer tror förstås på det bästa.
Bloggen återkommer imorgon med en utförlig rapport. Trevlig lördag dårå.
fredag 11 april 2014
RYGGLÄGE
När är kreativiteten som högst? Eller snarare, när är den som lägst? Facit:
Lägst är den efter två dagars sängliggande med ett näringsintag bestående av yoghurt, resorb och vatten. Det mest kreativa som har skett inom denna tidsrymd är en kommentar om två Twitter-bekanta skäggförsedda herrar som inte har samma dialekt. Ja, ni hör ju själva.
Högstanivån får en hoppas kommer efter den här ofrivilliga kreativitetsdippen.
Lägst är den efter två dagars sängliggande med ett näringsintag bestående av yoghurt, resorb och vatten. Det mest kreativa som har skett inom denna tidsrymd är en kommentar om två Twitter-bekanta skäggförsedda herrar som inte har samma dialekt. Ja, ni hör ju själva.
Högstanivån får en hoppas kommer efter den här ofrivilliga kreativitetsdippen.
torsdag 10 april 2014
onsdag 9 april 2014
VISST MÅSTE MAN HA ETT UPPSÅT FÖR ATT RÄKNAS SOM STALKER?
Jo, jag vet att man inte ska skoja på lattjo när det gäller stalking men vi menar inget illa bara för att vi har sett honom i Falun, Borlänge, Falkenberg, Hammenhög och Avesta. Vi gör inte det Fru Nygårds och jag. Men det är mycket möjligt att han börjar undra lite smått vad vi är för filurer.
Nu är det inte så att vi är Maj-Britt, 57 från Hallstahammar som har sett Sven-Ingvars inte mindre än 2183 gånger (hon finns inte på riktigt, men ni fattar grejen) och har sjutusen selfies med Sven-Erik Magnusson (han finns tydligen på riktigt). Men vi har varit närvarande på spelningar inför ca 25 personer och det blir ju lite mer intimt och därmed svårare för en stalker att gömma sig (maskera sig är inte heller en skitbra idé för man sticker så lätt ut i Björnligan-mask i en liten pub med två dussin omaskerade svennebananer). Nu kanske föremålet för vår beundran inte alls uppfattar oss som förföljare och då har han ju faktiskt förstått saken rätt. Vi gillar ju bara hans låtar och sättet han framför dem på.
Nu har han släppt nytt album som han till stor del finansierat med sina besparingar. Väldigt coolt om man frågar mig. Satsar järnet och åker till staterna och spelar in plattan med såna proffskillar som lirar i Midlake och kommer ut på andra sidan som Basko Believes. Det är vår Johan Örjansson det. Snart kanske han får lite fler fans med stalkertendenser. Det är han värd. Vår Johan som vi ska se på lördag igen. Bara 2175 gånger kvar till Maj-Britt-status.
Nu är det inte så att vi är Maj-Britt, 57 från Hallstahammar som har sett Sven-Ingvars inte mindre än 2183 gånger (hon finns inte på riktigt, men ni fattar grejen) och har sjutusen selfies med Sven-Erik Magnusson (han finns tydligen på riktigt). Men vi har varit närvarande på spelningar inför ca 25 personer och det blir ju lite mer intimt och därmed svårare för en stalker att gömma sig (maskera sig är inte heller en skitbra idé för man sticker så lätt ut i Björnligan-mask i en liten pub med två dussin omaskerade svennebananer). Nu kanske föremålet för vår beundran inte alls uppfattar oss som förföljare och då har han ju faktiskt förstått saken rätt. Vi gillar ju bara hans låtar och sättet han framför dem på.
Nu har han släppt nytt album som han till stor del finansierat med sina besparingar. Väldigt coolt om man frågar mig. Satsar järnet och åker till staterna och spelar in plattan med såna proffskillar som lirar i Midlake och kommer ut på andra sidan som Basko Believes. Det är vår Johan Örjansson det. Snart kanske han får lite fler fans med stalkertendenser. Det är han värd. Vår Johan som vi ska se på lördag igen. Bara 2175 gånger kvar till Maj-Britt-status.
tisdag 8 april 2014
VECKANS TIPS - POPSKOLA FOR REAL
Med jämna mellanrum måste Popskolan by Nigge leva upp till sitt namn. Den kan inte bara hålla på och presentera matnyttig info i samband med resor till Belgien och Ipswich, katt- och pandatramserier samt småsektionernas framfart i allmänhet. Ska det vara en popskola så får den ju helt enkelt försöka ge ett tips eller två inom området popmusik. Vi börjar med ett, det kanske blir lite mycket med två på en gång.
Musikdjungeln alltså. Det finns ca 40 000 miljarder låtar att välja mellan på internet (grov uppskattning, ej källgranskad siffra) och då är det lätt att inte hitta det man letar efter eller till och med svårt att veta vad man söker och då är det ju i sin tur helt omöjligt att anträffa det man tror sig försöka nosa rätt på (OBS att man får lyssna på sånt som är lättillgängligt också). Hur som helst så kom den här min väg:
Själv tycker jag att de har misstajmat fotot för det hade väl varit bättre om de inte hade fångat henne på bild precis när hon tappade pälsen men vad vet jag, det kanske var varmt i studion.
Om du tycker att namn eller bild verkar bekant så är det inte helt osannolikt. Chansen finns att du sett någon av de 30-tal filmer hon skådespelat i alternativt hört talas om hennes man som är relativt jättekänd (men det här handlar inte om hennes make så vi skiter helt enkelt i att utveckla honom närmare). Låtarna på plattan är skriven av Adam Schlesinger från Fountains of Wayne som - om ni inte visste det redan - är ett av världens få nu levande genier. I kombination med Emmanuelle Seigners röst är det en perfect match. En popmacka i elva finfina akter helt enkelt.
För ytterligare förkovran kan man även kolla upp hennes debutalbum Dingue som sjungs på hennes vackra modersmål franska. Enjoy.
Musikdjungeln alltså. Det finns ca 40 000 miljarder låtar att välja mellan på internet (grov uppskattning, ej källgranskad siffra) och då är det lätt att inte hitta det man letar efter eller till och med svårt att veta vad man söker och då är det ju i sin tur helt omöjligt att anträffa det man tror sig försöka nosa rätt på (OBS att man får lyssna på sånt som är lättillgängligt också). Hur som helst så kom den här min väg:
Själv tycker jag att de har misstajmat fotot för det hade väl varit bättre om de inte hade fångat henne på bild precis när hon tappade pälsen men vad vet jag, det kanske var varmt i studion.
Om du tycker att namn eller bild verkar bekant så är det inte helt osannolikt. Chansen finns att du sett någon av de 30-tal filmer hon skådespelat i alternativt hört talas om hennes man som är relativt jättekänd (men det här handlar inte om hennes make så vi skiter helt enkelt i att utveckla honom närmare). Låtarna på plattan är skriven av Adam Schlesinger från Fountains of Wayne som - om ni inte visste det redan - är ett av världens få nu levande genier. I kombination med Emmanuelle Seigners röst är det en perfect match. En popmacka i elva finfina akter helt enkelt.
För ytterligare förkovran kan man även kolla upp hennes debutalbum Dingue som sjungs på hennes vackra modersmål franska. Enjoy.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)