Något av det roligaste livet har att erbjuda är att åka till ett annat land för att kolla på fotboll. Det finns en hel del olika varianter på temat och just nu har vi, jag och mina kompisar från förr, bokat in oss för en tripp till Nottingham, UK.
England skulle kunna sägas vara ett favoritresmål om man tittar på antalet gånger jag klivit ur ett flygplan, gått nerför trappan och satt min fot på engelsk flygplatsmark. Om vi fokuserar enbart på fotbollsresor till det förenade kungadömet och bortser från Tyskland, Italien, Portugal m fl länder kan vi dela upp det hela i följande kategorier:
Grade A): Åka en helg eller långhelg för att se Ipswich Town. Hemma eller borta har inte så stor betydelse, huvudsaken att Ipswich spelar match. Vanligaste typen av resa.
Grade B): Resa till England för att se andra lag spela fotboll. Väldig ovanlig företeelse, men har förekommit. Också väldigt roligt, men nerven uteblir under själva fotbollsmatchen.
Once-in-a-lifetime: Flytta till Ipswich och bo där ett tag. På onsdag är det exakt 10 år sen som vi gjorde precis det, jag och Fru Nygårds. Om det var roligt? Det var så roligt att det skrevs spaltkilometer om det på en reseblogg plus att det lades upp en mängd bilder från äventyret ifråga. Fantastisk tid.
Fotbollsvecka: Åka nio dagar till England på egen hand för att se åtta fotbollsmatcher av varierande sort. En synnerligen väldokumenterad resa både vad gäller planering, genomförande och efteranalys på en annan reseblogg med både text och bilder. Fantastisk vecka.
Grade A+B): Det började som en Grade B men uppgraderades sedermera till att även omfatta Grade A (eventuellt med viss påverkan från undertecknad). Orsaken till denna välsignelse är att det plötsligt uppenbarade sig att en av de helger som Min kompis Pongo (OBS, ej pingvin!) kunde utnyttja sin födelsedagspresent (åka till Nottingham och gå på Meadow Lane för att se hans favoritlag Notts County) visade det sig att Ipswich minsann också avser att avlägga visit i samma stad den helgen. Eftersom Farbror Blå inte är storligen förtjust i att ha två matcher samma dag och tid i en stad av Nottinghams storlek flyttades Nottingham-Ipswich till söndagen medan Notts County bränner av sin fight mot Gillingham på lördagen. Fantastisk matchflytt.
Grade A+B kan vara min nya favoritkategori för att åka på fotbollsresa. Räkna med att bloggen återkommer i ämnet innan avfärd 3 oktober.
söndag 17 augusti 2014
onsdag 6 augusti 2014
OM MUSEER OM NATTEN
Samtalsämnen bland småsektionerna pendlar för närvarande mest mellan filmen Frost (ca 90% av tiden) och den kommande serien på SVT med barn som kommer bli inlåsta på Naturhistoriska riksmuseet när det stängt för dagen och tävla mot skelett som kommer till liv på natten. Eventuellt har jag till viss del missförstått upplägget i den där tv-serien, men i stora drag är jag nog hyfsat rätt ute.
- Åh, det ska bli så spännande att se barnen och djuren på Nationaliska riksmuseet (Systersektionen har ett eget namn på Naturhistoriska om någon undrar).
- På Naturhistoriska riksmuseet menar du? (tråkfarsan briljerar igen)
- Ja just det, så heter det ju (ja, men nu säger hon ju i alla rätt mer än hon säger fel. Och skulle hon ändå prata med er om Nationaliska riksmuseet vet ni vilket museum det avser).
- Därrr kommerrr alla djurrren och människorrrna att vakna på natten!!! (Lilla Sektionen har lärt sig prata med rullande r. De rullar ofta ca tre gånger på varje r-ställe). Usch vad läskigt, tänk närrr skeletten vaknarrr till liv!! (han darrar på rösten som om han föreställer sig ett dinosaurieskelett som kommer och knackar honom på axeln).
- Ja, eller om det kommer en säl och vill ta en sälfie.
Noll respons. Total tystnad. Ordvitsar är wasted on the young. Helt värdelöst.
Men - kommer de fram till - programmet är bara öppet för barn som fyllt 10 år. Det är således ingen idé att ta ut någon rädsla i förskott när man har flera år kvar till åldersstrecket utan bara se fram emot premiäravsnittet. Som jag hoppas innehåller minst en säl som knackar något förskräckt barn på axeln.
- Åh, det ska bli så spännande att se barnen och djuren på Nationaliska riksmuseet (Systersektionen har ett eget namn på Naturhistoriska om någon undrar).
- På Naturhistoriska riksmuseet menar du? (tråkfarsan briljerar igen)
- Ja just det, så heter det ju (ja, men nu säger hon ju i alla rätt mer än hon säger fel. Och skulle hon ändå prata med er om Nationaliska riksmuseet vet ni vilket museum det avser).
- Därrr kommerrr alla djurrren och människorrrna att vakna på natten!!! (Lilla Sektionen har lärt sig prata med rullande r. De rullar ofta ca tre gånger på varje r-ställe). Usch vad läskigt, tänk närrr skeletten vaknarrr till liv!! (han darrar på rösten som om han föreställer sig ett dinosaurieskelett som kommer och knackar honom på axeln).
- Ja, eller om det kommer en säl och vill ta en sälfie.
Noll respons. Total tystnad. Ordvitsar är wasted on the young. Helt värdelöst.
Men - kommer de fram till - programmet är bara öppet för barn som fyllt 10 år. Det är således ingen idé att ta ut någon rädsla i förskott när man har flera år kvar till åldersstrecket utan bara se fram emot premiäravsnittet. Som jag hoppas innehåller minst en säl som knackar något förskräckt barn på axeln.
tisdag 5 augusti 2014
ALLT INOM HALLSPORT - QUE?
När folk och fä far med osanning blir åtminstone jag en smula lack. Påstår man något måste man se till att det finns täckning för sina påståenden. Man bör helt enkelt läsa på lite. Kanske på Wikipedia eller så.
De kanske är billigast, det har jag inte genomfört några empiriska studier på faktiskt. Men att de skulle kunna hallsport är ju inget annat än ett jävla skämt! Annonsbilaga på skitmånga sidor där man brister ut i att "Vi kan hallsport" och nämner varken hallindiebandy, hallindiefotboll eller hallindiehockey. Vi kan hallsport? Lägg ägg, som min pappa brukar säga.
De kanske är billigast, det har jag inte genomfört några empiriska studier på faktiskt. Men att de skulle kunna hallsport är ju inget annat än ett jävla skämt! Annonsbilaga på skitmånga sidor där man brister ut i att "Vi kan hallsport" och nämner varken hallindiebandy, hallindiefotboll eller hallindiehockey. Vi kan hallsport? Lägg ägg, som min pappa brukar säga.
lördag 2 augusti 2014
SEMESTERDEKADENSEN
Den totala frånvaron av blogginlägg under dryga två veckor kan ibland bero på att en blogginnehavare har semester. Från i stort sett alla åtaganden. Förutom att existera, vara förälder och make samt att bada.
Eventuellt hinner en bloggskrivare även åka till Waxholm, stöta på Börje Salming (stöta på som i betydelsen att springa in i, inte lägga in en stöt på), sitta bredvid en halvalkad östermalmstant på skutan tillbaka till stan, gå på fotboll i både Stockholm och Malmö, hälsa på Tom Tits i Södertälje samt bada i största allmänhet. Sen är det ju det här med semesterdekadensen.
I en häftigare publikation hade den förstås bestått av något annat än att bloggaren satt i sig sin första pizza på ca två år samt ätit godis så han fått ont i magen. Men nu förhåller det sig på det viset att det är så mycket dekadens det blir, såvida han inte lajvar nudistbad under morgondagen och höjer nivån några snäpp. Skulle nu ett dylikt lajv inträffa är det inget ni kommer att läsa om på den här bloggen. Det får ni läsa om i kvällstidningarna under "Läsartips". Den som lever får se helt enkelt. Och bloggen återkommer förmodligen med tätare intervall än dryga två veckor. Vi hörs.
Eventuellt hinner en bloggskrivare även åka till Waxholm, stöta på Börje Salming (stöta på som i betydelsen att springa in i, inte lägga in en stöt på), sitta bredvid en halvalkad östermalmstant på skutan tillbaka till stan, gå på fotboll i både Stockholm och Malmö, hälsa på Tom Tits i Södertälje samt bada i största allmänhet. Sen är det ju det här med semesterdekadensen.
I en häftigare publikation hade den förstås bestått av något annat än att bloggaren satt i sig sin första pizza på ca två år samt ätit godis så han fått ont i magen. Men nu förhåller det sig på det viset att det är så mycket dekadens det blir, såvida han inte lajvar nudistbad under morgondagen och höjer nivån några snäpp. Skulle nu ett dylikt lajv inträffa är det inget ni kommer att läsa om på den här bloggen. Det får ni läsa om i kvällstidningarna under "Läsartips". Den som lever får se helt enkelt. Och bloggen återkommer förmodligen med tätare intervall än dryga två veckor. Vi hörs.
måndag 14 juli 2014
ATT LÅTSAS ATT MAN KAN PRATA
Ibland är det roligt att orera fritt. Eller fritt och fritt. Med vissa ramar, men ändå fritt. Inom ramarna alltså. Vi tar ett exempel.
Kanske skulle du vilja dela med dig av en låt som du tycker mycket om. Vilken låt skulle du välja? Och om du nu valde en låt, vilken skulle bli den nästa, den nästnästa och den nästa efter den? Det är sånt jag rådbråkar min hjärna med emellanåt och har gjort från tid till annan i det förflutna. Dylika prylar bör man ha koll på om man frågar mig. Men hur väljer man i vilken ordning de här låtarna ska presenteras? Ja, säg det. Om man vill veta vilken låt jag skulle ha valt som nummer ett? Då kan man exempelvis lyssna på en podcast som kallas för Listmakarna - en podcast om jättebra låtar och bli varse. Man kan även med fördel lyssna på tre andra avsnitt om låtar av tre ytterligare låttipsare.
Om någon undrar så är det så roligt att jag har svårt att sova. Tänk att det kunde vara så roligt med en podcast.
Kanske skulle du vilja dela med dig av en låt som du tycker mycket om. Vilken låt skulle du välja? Och om du nu valde en låt, vilken skulle bli den nästa, den nästnästa och den nästa efter den? Det är sånt jag rådbråkar min hjärna med emellanåt och har gjort från tid till annan i det förflutna. Dylika prylar bör man ha koll på om man frågar mig. Men hur väljer man i vilken ordning de här låtarna ska presenteras? Ja, säg det. Om man vill veta vilken låt jag skulle ha valt som nummer ett? Då kan man exempelvis lyssna på en podcast som kallas för Listmakarna - en podcast om jättebra låtar och bli varse. Man kan även med fördel lyssna på tre andra avsnitt om låtar av tre ytterligare låttipsare.
Om någon undrar så är det så roligt att jag har svårt att sova. Tänk att det kunde vara så roligt med en podcast.
måndag 7 juli 2014
PLATTUTEFOTBOLL
En fotbollsplan av gräs med ett mål med nät, ska det va nåt det? Här finns ju 15 kvadratmeter plattor som man kan lira boll på. Jo, man tackar. Plattutefotboll - utefotbollens motsvarighet till hallindiefotboll.
Reglerna är förstås skitkonstiga. Den som gör mål kan mycket väl vara den som gör avspark efteråt, flera bollar på plan samtidigt och trots att Lilla Sektionen ritat upp linjer verkar det en smula godtyckligt var man (läs han) får ta med händerna.
Bäst är sargen till vänster på spelplanen (den ligger liksom hitåt och ville inte riktigt vara med på bild) som man kan använda som vall, lite sådär som Jan Ceulemans gjorde när han körde trevallars carambole (fast här går inte att köra trevallars). Men han är lurig den där lilla brasilianaren för han lär sig fort. Skjuter hårt gör han också. Plus att han har lite spontana åsikter om Arjen Robben:
- Pappa, tänk om Jobben skulle ha mustasch.
Varför går han runt och funderar på hur världen skulle se ut om Robben hade mustasch? Helt omöjligt att svara på, men enligt Lilla Sektionen skulle det inte se särskilt bra ut.
- Det skulle se jättekonstigt ut. Helt ljus och kanske skulle den växa så här mycket (måttar med handen ca 30 cm ovanför pannan).
Ett svar så gott som något. Skulle ju se jättefånigt ut.
Om någon händelsevis undrar varför det står Jobben och inte Robben samt här och inte häj så är det precis så det pratas nuförtiden. På sina ställen börjar R:en få lite rullning så att säga. Precis som utefotbollen.
Reglerna är förstås skitkonstiga. Den som gör mål kan mycket väl vara den som gör avspark efteråt, flera bollar på plan samtidigt och trots att Lilla Sektionen ritat upp linjer verkar det en smula godtyckligt var man (läs han) får ta med händerna.
Bäst är sargen till vänster på spelplanen (den ligger liksom hitåt och ville inte riktigt vara med på bild) som man kan använda som vall, lite sådär som Jan Ceulemans gjorde när han körde trevallars carambole (fast här går inte att köra trevallars). Men han är lurig den där lilla brasilianaren för han lär sig fort. Skjuter hårt gör han också. Plus att han har lite spontana åsikter om Arjen Robben:
- Pappa, tänk om Jobben skulle ha mustasch.
Varför går han runt och funderar på hur världen skulle se ut om Robben hade mustasch? Helt omöjligt att svara på, men enligt Lilla Sektionen skulle det inte se särskilt bra ut.
- Det skulle se jättekonstigt ut. Helt ljus och kanske skulle den växa så här mycket (måttar med handen ca 30 cm ovanför pannan).
Ett svar så gott som något. Skulle ju se jättefånigt ut.
Om någon händelsevis undrar varför det står Jobben och inte Robben samt här och inte häj så är det precis så det pratas nuförtiden. På sina ställen börjar R:en få lite rullning så att säga. Precis som utefotbollen.
lördag 5 juli 2014
EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL
Folk fattar inte hur bra de har det. Till exempel verkar det svårt för folk i en ganska liten, halvtrist grå stad i Mellansverige att begripa att den där musikfestivalen som huserade i stan under fjorton somrar faktiskt innebar något bra. Således är vi nog bara 1000 pers på nystarten av Peace and Love fredagen den fjärde juli 2014.
Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.
På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.
Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.
Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.
Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.
Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.
Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).
Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.
Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.
På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.
Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.
Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.
Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.
Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.
Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).
Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)