VI FÅR VÄL SÄTTA IN ETT PANDATEAM HELT ENKELT

Den här utdragna historien med artighetsfraser som 1) fortfarande onsdag den 14:e januari frekventeras i min inkorg, och därför 2) kanske aldrig borde sett dagens ljus, men eftersom de nu i allra högsta grad är ute i dagsljus 3) borde förbjudas efter julafton, och den enda vettiga metoden för detta är att sätta in ett pandateam som kan styra upp situationen:

Popskolan presenterar: Superhjälten Lilla Panda. Om man inte slutar säga God fortsättning efter att ha mött den här göken i en mörk gränd är man ju dum i huvudet. Då tänker kanske vän av storlek att så länge en håller sig ett par meter över havet så är den där pajasen med ett extra huvud från en kanin inget att bry sig om. Tänk igen suckers.

Popskolan presenterar: Anton, luftrumschef. Ni fattar. Den här pandan släpper inga flygande artighetsfraser förbi sig.

Men det där är väl inget pandateam säger du. Nej, just det. Men vi kan ju inte outa hela teamet på datawebben, då är hela överraskningsmomentet röjt. Chefen för hela gänget har ni ju sett förut så honom kan vi köra en bildrepris på och med tanke på att hans hjärna rattar hela teamet så hyser då åtminstone yours truly inga tvivel om att det här är sättet att förpassa efterjulens artighetsfraser till den där mörka gränden som Superhjälten Lilla Panda eventuellt kan hänga i.

Men då var vi väl klara här. Fast med ett litet tillägg: Det finns belägg för att det borde vara straffbart att säga God fortsättning efter tjugondedag Knut: Språket på Sveriges Radio. I slutet av programmet får ni facit.

God andra halva av januari.

MYSIGHETEN I ATT SPENDERA EN EFTERMIDDAG MED EN 5-ÅRING

Ibland är det föredömligt med aftonsdagar pga jobba halvdag. Då får man liksom en eftermiddag ledig, så att säga. Kanske har då en närbesläktad 5-åring varit och åkt skridskor med en dagbarnvårdare och blivit hemskjutsad. Kanske strålar han av glädje efter att insett att han kan vara en av Sveriges vassaste på grillor.

Då passar det fint att ta en mellis ihop vid köksbordet följt av lite kortspel. Mind you, en 5-åring med tajta släktband till yours truly är något av en expert på att hantera en kortlek. Samt hitta på egna regler.

Finns i sjön. Klassiskt. Svårt att vidareutveckla vad det verkar. Han vinner med hederlig gammeldags flax.

Knekt och ess. Helt hittepå, oerhört flexibla regler. Jag förlorar igen och det enda jag fattar efteråt är att jag blivit duktigt blåst.

Chicago. En av mina paradgrenar. När jag inte losar med 51-1. Pinsamt.

Äta tikka masala. Tröstar en 42-åring gott efter att ha blivit sopad av kortbordet.

Spela Wii. Nu ska han få den lilla skojaren. Vi hörs.

ETT ROP PÅ HJÄLP

Låt mig vara den förste att erkänna att jag behöver en smula hjälp. I tider av storhelger är det lätt att en börjar tänka. Ska det verkligen vara så här?

En vecka eller så innan jul. Folk i allmänhet börjar finna det lämpligt att börja önska varandra god jul. Som man gör. På något vis kan jag tycka att det är vettigt. Problemet är förstås att avgöra huruvida man kommer att träffa vederbörande igen innan julen går av stapeln. Om svaret på den frågan är ja, det kommer jag göra, så är det givetvis helt meningslöst att önska god jul. Det torde exempelvis vara få äkta hälfter som varje morgon en vecka innan julafton önskar sin andra hälft en god jul. I övrigt måste man helt enkelt hålla reda på vilka man har önskat en fröjdefull jul, annars är det lätt att framstå som en fårskalle av galaxliknande mått. Ett jävla problem helt enkelt. Ett jävla problem som kommer förfölja oss inte bara under julen utan i mellandagar, efter nyår och - beroende på omgivning - kanske ända fram till påska.

När så julen kommer är det en lättnad att få önska sina allra närmaste och käraste en god jul. Nu kan man utan att behöva tänka på predikamenterna i ovanstående stycke kasta god jul omkring sig som om det vore en artighetsfras utan morgondag. Sen kommer juldagen och ställer till det. Ska det fortfarande god julas då eller är det nu det förhatliga god fortsättning kommer och fuckar upp hela ens vakna tillvaro? När slutar god jul och när börjar god fortsättning? Och framför allt: VARFÖR SKA DET ÖNSKAS GOD FORTSÄTTNING? Jag skriver det där med stora bokstäver så alla som eventuellt läser detta förstår att det är god fortsättning som är själva knäckfrågan. Ponera att någon nu haft en riktigt urusel jul (i själva verket är det dessvärre många som har det) och det kommer någon klämkäck jävel och önskar god fortsättning på eländet. Det är ju klart sämre än om samme klämkäcke gamäng ställer spörsmålet till någon som faktiskt haft en bra jul. Fast vad har den senare för nytta av att få denna ihåliga artighetsfras kastad efter sig från den senare delen av julen till det börjar närma sig nyår? Ingen nytta alls ty denna fras är onödig. Och vad värre är, det blir värre.

När kalendern börjar visa ett par dagar innan nyår får god fortsättning  konkurrens på marknaden. Nu börjar folk inte bara önska god fortsättning utan slänger sig med både gott slut och gott nytt år. Tack och lov verkar de flesta ha slutat god jula sig. Hur ska man bete sig här då? Inte den blekaste. Kan man inte göra som på resten av året och bara önska en trevlig helg? Det är ju inte ens riktig helg de flesta år, alla de här bitarna infaller mitt i veckan för det mesta. Jul och nyår är god och gott, påsken är glad (och hur fan går det till?!) liksom midsommar. Och nu när vi ändå är inne på påsk och midsommar, inte är det väl någon vettig människa som börjar önska god fortsättning på påsken eller midsommarn när man kommer tillbaka till jobbet efter respektive helg? Eller?

Men tillbaka till den här förvirrande perioden mellan jul och nyår (samt därefter om man nu ska krångla till det ytterligare en smula). God jul följt av god fortsättning (men när är brytpunkten? Juldagen, Annandagen eller den 27:e? Eller annat valfritt datum?) följt av (jag gissar lite här) gott slut och tämligen omgående därefter gott nytt år. Jag är inne på mitt 43:e år och har alltså fortfarande inte listat ut detta. Kanske säger det mer om mig än om hälsningsfraserna ifråga. Anyways. Vad händer efter gott nytt år?

JO, DÅ BÖRJAR FOLK OM MED ATT SÄGA GOD FORTSÄTTNING!!!! Om jag så lever i 43 år till kommer det här förbli en gåta. Men god fortsättning för all del. Jag behöver hjälp.

MUSIKÅRET 2014

Eftersom det senaste inlägget på den här bloggen skedde ungefär i skiftet mellan 1983 och 1984 kanske ni har glömt bort att den över huvud taget existerar. Jag är inte på något vis den som anklagar någon om så är fallet. Men kul ändå om du har hittat hit igen och vill ta del av blogginnehavarens summering av musikåret 2014.

KONSERTÅRET
En behöver kanske inte vara född Einstein för att lista ut att top-of-the list innehåller ett par spelningar med Indochine. Bryssel och Paris. Episkt i ordets rätta bemärkelse. I övrigt var det dåligt med liveupplevelser, men Johan Örjansson som Basko Believes i den lilla puben i Bjurfors och Lindi Ortegas framträdande på Debaser Strand var förstås två andra höjdare.

Traffic Girl - Indochine i Bryssel

Johan Örjansson i Bjurfors

Indochine på Stade de France

Lindi Ortega - dock från Södra Teatern

ALBUMÅRET
Den här nya ordningen med all musik ett par knapptryck bort borde förstås leda till att en har lyssnat till ca två miljoner album, men det blir tvärtom i mitt fall. Lyssnar till miljarders låtar istället, vilket i och för sig är bra, men det blir inte många plattor som plöjs. Ni vet, som förr i tin. Nåja, några tips är i alla fall följande alster:


The Pirouettes – L'importance des autres Fransk electropop när den är som svängigast.

Basko Believes - Idiot's Hill Svensk americana när den är som mest nedplöjd i myllan.

Emmanuelle Seigner – Distant Lover Fransk power-pop när den är som Fountains of Wayne-igast. Solklart.

Lykke Li – I Never Learn Svensk pop när den är som mest Lykke Li.

Hello Saferide – The Fox, The Hunter and Hello Saferide Annika Norlin i storform. Hon blir bara vassare och vassare.


LÅTÅRET
Hos det här kollektivet som vi kallar #listmakarna postade jag en blogg i natt med en slags summering av 2014 samt en bonuslista med franska poplåtar. Listan över favoritlåtar från året stannade dock vid 31 i antal, men på hemmabloggen får en ju bjuda till lite extra. Således, Popskolan by Nigge presenterar:

Sketamånga sånger från 2014 eller 31 sånger från 2014 - the extended version

Ibland är alltså 31 sånger så många som 53. Så det kan gå ibland. Sköt om er och ha en finfin avslutning på 2014 och ett utomordentligt 2015 när det väl sparkar igång!

BLOGGKRAMP

Före detta och fortsatt läsande anhängare av den här publikationen har högst sannolikt noterat frånvaron av nya texter de senaste månaderna. Det är en fullständigt rimlig observation av sakernas tillstånd i just det här lilla hörnet av datawebben. Nu är det inte så att ämnena eller anekdoterna inte finns där, det gör de, utan snarare att lusten och tiden inte leker så bra tillsammans just nu. En som håller fanan högt är dock Lilla Sektionen (hur många gånger har inte han räddat Popskolan med sina visheter?).

Vid kvällens middag på tu man hand utspelar sig en filosofisk kvart med, ja, intressanta utspel.

Scen: Liten gosse ser ut som om hans veckade panna döljer en febril verksamhet innanför pannloben.

- Vad funderar du på? Är du trött? (ibland är det svårt att skilja på en trött 5-åring och en konfunderad dito)

- Nej, jag tänkte en tanke som gjorde mig trött. (genialiskt uttryckt)

- Vad var det för tanke då?

- En robotkrokodil som tuggade på mynt.

Aber natürlich. Är det nåt man blir sjukt trött av så är det att tänka på mynttuggande robotkrokodiler.

- Riktiga pengar alltså. INTE falska.

Här märker man att det är ett barn som filosoferar och inte en vuxen. Självklar reflektion. Det finns väldigt, väldigt få falskmyntare i robotkrokodilkretsar, men det kan man ju inte avkräva en 5-åring att känna till.

- En stooooooor hög med guldmynt.

Lång paus.

- Så stor hög att han fick jätteont i munnen.

Så var det med det. En vanlig onsdag i det Nygårdska hemmet med robotkrokodiler på agendan.

LET'S JUST BE CLEAR ABOUT ONE THING

Vi måste prata om en sak. Det är ju ingen nöjesresa det här som jag är ute på, utan det är en resa i tjänsten. Vi har pratat om det förut, när jag var på en liknande tripp. Liksom den gången kan konstateras att bildvärdet i sånt som händer off duty är roligare att visa än de bilderna som kommer från kurslokalen.

Ingen kioskvältande bild

För att vara tydlig: Nyttan i resan ligger i kunskapsinhämtandet. För tjänsten. Men att bara sitta och glo på den där lediga tiden mellan man för anteckningar, det är ju en smula bortkastat.

Nyttiga anteckningar

En smula bortkastat känns också att inte dela med sig av de roliga bilderna. Så, därför gör jag helt enkelt det.

En ishockeyarena. Värdelös hockey, men vi fick se en hemmavinst i alla fall. Och en livs levande True American Hero plus dessvärre en i strid dödad soldats karriär på jumbotronen. Hans familj tog emot applåder, väldigt rörande och mycket amerikanskt. Vi åkte taxi till och från matchen med en snubbe som inte talade engelska över huvud taget. Spännande grej.

Florida Panthersman

Här bodde Al Capones livvakt. Lite torftigt kan jag tycka.

Ganska otorftigt hus. Miamis dyraste kåk med specialinflugna palmer från Sydafrika. Nån läkarsnubbe och hans fru slantade upp $50,000,000 för att få ett dugligt hus att bo i. Någon  i den här historien är lite dum i huvudet känner jag.

Kapten Nygårds med Miami Skyline i bakgrunden.

Jag vet, jag SKA ta hem båten.

Basket. Eller som de kallar det här i the US of A: Ett jävla kul ställe med massor av restauranger, souvenirbutiker, t-shirt tossing, dansande lättklädda unga damer och som grädde på moset har de stoppat in en basketmatch att toppa anrättningen med. Eller nej, så kallar de det inte alls, det är ju skitlångt. De alibikallar det för "basketmatch" och äter jättemycket mat och snacks och dricker skitdyr importerad öl. Någon i den här historien är lite dum i huvudet känner jag.

Halvtidsutsikt.

Anonymous är ett geni.

Så, det var väl roliga bilder? Bloggen ber om ursäkt på förhand för den dåliga smaken att i brist på skrivande istället belamra det här hörnet av internet med en massa foton. På riktigt förlåt.

Status

Ni vet hur det är. En åker till the US of A varpå en del grejer inträffar. Om man bortser från att det kursas sex timmar om dagen i en vecka kan de tre första dagarna sammanfattas enligt följande:

Utsikt från hotellgym. Ej känd som världens sämsta utsikt. 

Julinteriör från gigantiskt shopping mall. Irriterande stort. 

Random efterrätt på restaurang. Irriterande stor. 

Airboat i Everglades. Irriterande högljudd. 

Krokodiler i Everglades. Irriterande avslappnade. 

Ståndsmässig turistbuss till Everglades. Ej att förväxla med fång- eller värdetransport. 

Baseballarena. Helt värdelös egentligen om man tänker efter. 

Jag borde förstås inte ha tagit med båten hit. Vet inte hur jag tänkte där. Irriterande. 

Grand Beach Hotel Surfside. Inte så imposant front. 

Miami skyline från Grand Beach Hotel Surfsides takterrass. Imposant utsikt. 

Brottartung litteratur inköpt på Urban Outfitters. Föreställer mig att den är irriterande bra. 

Nåt jävla irriterande hus i art deco-stil. Alltid tilltalar det väl nån. 

Kvarstående kulturella upplevelser under återstoden av vistelsen består bland annat av NHL-hockey och NBA-basket. NFL-fotboll utgår pga krockande avslutningsmiddag. Vänligen ha översikt med den irriterande taftologin. Smell you later alligators.