BLOGG #7 - PREMIER LEAGUE PÅ PORTMAN ROAD

Ponera att två snubbekompisar från ett land träffar två far- och sonsnubbar från ett annat land och de senare bjuder in till fri logi efter att de druckit lite för många Pripps Blå. Ganska orimligt synopsis egentligen, men som bekant brukar verkligheten överträffa dikten och eftersom det skrivs otroligt få dikter om far- och sonkonstellationer som hinkar undermålig bärsa får vi helt sonika hålla oss till verkligheten.

14/4 2001, Ipswich Town - Newcastle United 1-0, PR (24 028)

Han sa ju att vi skulle höra av oss om vi behövde tak över huvudet så det kan väl knappast vara olämpligt uppträdande att skicka ett oskyldigt mail? Men hur länge kan man låta bli att svara på ett mail? En vecka är ganska lång tid och två veckor indikerar att mottagaren sannolikt inte har några planer på att svara och efter en hel månad är förmodligen mailet mögligt av att ha legat i inkorgen och fått initiala fuktskador av första graden. Med viss förvåning tas således svaret emot när det väl dyker upp efter så många veckor att sändaren glömt att det ens skickades. Icke desto mindre upprymd blir skickaren (som nu är mottagare) när fadern i far- och sonkonstellationen meddelar att visst finns det plats för två svenska Ipswichsupportrar i deras radhus i norra London och det vore rackarns trevligt om vi vill komma och hälsa på. Kan vi möjligtvis ta med oss några Pripps Blå? Det kan vi sannerligen.

På flygresan över får vi sällskap av Min kompis Lasses brittiske bekanting (namn okänt) som tycker vi tagit oss vatten över huvudet och radar upp possibla scenarion där det ena är värre än det andra och i huvudsak innefattar rep, äpplen och sexuellt avvikande beteenden. Jag gissar att han tittat lite för mycket på dubiös film. Vi dricker vår medhavda öl (lite så vi jobbade på den tiden plus att det fortfarande fanns utrymme för knytkalas på reguljärflygen) och inbeställda bloody mary (inte jag, man ska inte blanda sprit och tomat). Framme på flygplatsen står far- och son och plockar upp oss för vidarebefordran med bil till radhuset i Barnet. Sjukt bra service, de borde starta någon form av resebyrå de här killarna. Framme vid målet får vi även stifta bekantskap med faderns fd svägerska, sonens hund och ytterligare en byracka som mycket väl kan vara upphovet till att någon myntade frasen byracka in the first place. Förstklassigt mottagande på 102 Milton Avenue hur som helst.

Jag hade rött hår. På riktigt. Och stor mage plus konstig pose. Herregud.

Efter en gemytlig middag och briljant sovning på andra och tredje våningen intar vi frukost på engelska och sätter oss i den Eversonska bilen igen, men den här gången med kosan styrd mot Ipswich. Lite grann tänker jag att det vore bra att ligga lågt med mitt facit på Portman Road med två 0-1-förluster, så jag ligger lite lågt med mitt facit på Portman Road. Först intar vi Lord Nelson (det hade han nog inte räknat med den gamle amiralen, chansar hejvilt här, han kanske bara var andre styrman, men blir man staty och såna grejer borde man stigit mer i graderna kan en tänka), alltså puben. Beställer in jättestora kannor med ale så våra värdar blir alldeles chockade. Än mer bestörta blir de när de ser tempot som alen far ner i våra strupar med. Bestörta, I tell you! Men det löser sig fint och när vi kommer in på läktaren är det ingen som bryr sig om vad som hände på puben. Vi är mer bekymrade över att läktaren ifråga ser lite halvfärdig ut.

Byggstrejk?

Spelarna på planen bryr sig inte om varken kannor med ale eller att en av läktarna har en byggherre som inte gått ut högstadiet. Målkungen Marcus Stewart skickar in matchens enda mål på straff och när vi går till bilen för att åka hem till Barnet (tur att det är stort B i Barnet, annars skulle man kunna tro att vi lämnat ett barn alldeles ensamt hemma i flera timmar, men så är alltså inte fallet) och dricka några segerale.

1-0 och slut. Gammal läktare straight ahead.

Jyckarna hälsar oss välkomna tillbaka och jag känner att nu är det läge att släppa bomben om mitt risiga facit på PR fram tills idag. Det passerar närmast obemärkt i glädjeyran och det känns skönt att ha fått spräckt nollan. Nu ser vi fram emot en kopp te och Full English till frukost på vilodagen för när den är över och annandag påsk slår upp sina ögon på måndag ska vi åka bil till Middlesbrough. Det är helt sjukt att åka bil så långt för att titta på fotboll, nästan lika sjukt som att vi har gratis logi på 102 Milton Avenue i Barnet.

BLOGG #6 - PARTY I SUNDSVALL

Alla till Sundsvall! Eller alla och alla. Men jag, Ola och Min kompis Lasse är ändå en vass trio. Vi lånar vår kompis Martins lägenhet och bilar upp en fredag i juli '99. Synd att ingen kom ihåg att tala om för kattallergikern Lasse att det bor två fethåriga katter i lägenheten till vardags.

23/7 1999, GIF Sundsvall - Ipswich Town 1-1, Idrottsparken (2 518)

Vad kan man ens göra i Sundsvall liksom? Tur att det kommer en vettig fotbollsklubb på besök. Efter att ha betat av Gävle och listan av kända stalkerknep känner vi att en annan approach kan vara på sin plats. Vi fokar på själva matchen plus att ta reda på var efterfesten går av stapeln. Således ljummar vi igång på nån halvrisig pizzeria och fortsätter sedan till Idrottsparken för att insupa atmosfär. Förutom en engelsk familj som för tankarna till Addams Family är det klent med Ipswichsupportrar på läktarplats såvitt vi kan se. Själva har vi tagit på oss våra längsta ben för att sticka ut lite extra:

Vänskap i Sundsvall

OBS! Bild ej tagen av professionell fotograf.

När matchen är färdigspelad hjular vi väl inte direkt av lycka (vi hjular inte särskilt mycket över huvud taget om man ska vara ärlig) över matchen som sådan, men påbörjar nu sökandet efter vilket plejs som är skådeplatsen för spelarnas eftersläckning. Tämligen snart har vi luskat ut var vi ska hänga och det är inte svårt att inse att här på Stadshotellet (nu freebäjsar jag lite här för det är faktiskt inte 100 % säkert att det är Stadshotellet för trots att den här historien berättas i presens är det faktiskt mer än 15 år sen vi var där och lallade runt inne på hotellet med tillhörande dansgolv och pianobar, men för enkelhetens skull säger vi Stadshotellet. Skulle det vara fel namn på stället så är ju inte det hela världen för det är knappast centralt för själva storyn. Däremot börjar den här parentesen bli central för hela jävla inlägget så det är väl bästa att avsluta den) kommer vi trivas som guldfiskar i en skål med vatten. Förutom att vi umgås med alla spelare och ledare hamnar vi i samspråk med far och son Everson från norra London. Plus att de bjuckar på bärsa hela kvällen lång. Bra killar.

Några minnesvärda konversationer från aftonen (eventuellt sockrade, avhuggna, felciterade, men i alla fall inte helt påhittade):

* Far- och sonkonstellationen Everson ombesörjer inte bara en icke sinande ström av stora stark från baren utan bjuder också in oss till faderns hem i Barnet, London. Klart ni ska komma grabbar och hela det köret. Brukar ju leda till mycket. Not.

* Tränare Burley verkar inte känna igen oss från hotellobbyn i Gävle. Tur för oss när man tänker efter. Han bjuder inte in oss till sitt hem. Lite stiff ändå att inte göra det faktiskt.

* Undertecknad i sällskap med Min kompis Lasse tjatar på James Scowcroft om att vi sett honom nicka i stolpen mot Norwich förra säsongen. Hur mycket ska man behöva stila med för att bli inbjuden att bo hos ett fotbollsproffs egentligen? Stiffo.

* Jag försöker konversera med Jim Magilton på dansgolvet. Samtalet bryter samman pga hans nordirländska accent. Eller kanske snarare pga att jag inte begriper vad han säger. Same same, jag vill inte bli hembjuden till honom i alla fall.

* Det går bättre att föra ett samtal med Matt Holland, han är nämligen bara vanlig irländare utan något väderstrecksprefix. Hygglig fyr. Otroligt trevlig och städad i jämförelse med sina yngre lagkamrater som valsar iväg med nya erövringar stup i kvarten. Han verkar dock inte heller vara uppvuxen enligt Everson-modellen och nämner ingenting om att det vore roligt om vi kunde hälsa på honom vid lämpligt tillfälle.

Efter allt konverserande på en kväll är det lätt att bli trött och då vill en ju gå/åka hem. Typiskt att vi inte kan hitta Min kompis Lasse dårå. Nåja, Sundsvall är inte så himla stort ändå så vi tar oss hem, jag och Ola. Och när vi kommer hem visar det sig att nämnde Lasse redan är hemma för han har åkt taxi. Utan pengar. Innovativ move ändå. Eftersom vi har nyckeln kom han inte in för att hämta pengar heller (ganska bra ändå med tanke på kattallergin) men lovade chaffisen att lämna en hundring på altanen. Sagt och gjort, en hundring under en blomkruka och när vi kollar gömstället morgonen efter är pengarna borta. Det är nog bara i Sundsvall det går att göra taxibusiness på det viset. Han, chaffisen, är nog en sån som bjuder in främmande människor att sova hemma hos honom när de har vägarna förbi. En Everson in disguise helt enkelt.

BLOGG #5 - STAKEOUT I GÄVLE

Vilken vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk hänger i en hotellobby i ett par timmar för att ta en bild eller två med halvmediokra fotbollsproffs? Svaret är nog uppenbart.

21/7 1999 Gefle IF - Ipswich Town 2-3, Strömvallen (publiksiffra okänd, men sannolikt som vid en ordinär allsvensk fight)

Så osannolikt geografisk närhet för att se Ipswich spela. Nästan osant nära. Då får en ju suga ut så mycket som möjligt av dagen och avfärd mot Gästrikland i arla morgonstund för att göra lite research. Tågordning:

1. Ta reda på var laget tränar på förmiddagen.

2. Åk till träningsplanen och kolla när laget tränar. Inte skitspännande för gemene man, men för mig och Min kompis Lasse närapå Nirvanaframkallande aktivitet.

3. Wallraffa fram info om vilket hotell laget bor på.

4. Åk till hotellet.

5. Häng i lobbyn med full uppsikt över ingången och hissarna.

6. Överfall samtliga spelare och tränare som kliver ut genom hissdörrarna.

7. Ta kort.

Richard Wright, George Burley & Matt Holland plus kille utan krabbfrilla.

8. Sitt ner i lobbyns soffa för en pratstund med manager Burley.

9. Lämna hotellet innan polisens stalkerenhet anländer.

10. Mot Strömvallen och själva matchen med Min kompis Lasse och hans polare Ian och son.

Vi är här nu.

11. Kolla match och åk hem igen. Det är ju bara onsdag gubevars.

BLOGG #4 - FÖRSTA MÖTET MED TICKET TOUTS

Till synes nervös, konstant spanande 360 grader och ständigt fingrande på böjda matchbiljetter. Sinnebilden för en ticket tout. Och där står han på vägen upp mot Wembley och studsar som om han stod på glödande kol. Det är lite så de jobbar om en säger.

21/10 1998 Arsenal - Dynamo Kiev 1-1, Wembley (73 256)

En vanlig onsdag i oktober på Wembley och en oplanerad date med en hetsig snubbe på 1.70, iklädd keps och begåvad med ett väldigt risigt tålamod. Som sagt, det är lite så de jobbar. Arsenal spelar sina Champions League-matcher på Wembley för att kunna klämma in dubbelt så mycket folk som de kan göra på Highbury. Så säljer de biljetterna för £10.25. Men handlar man av den här snubben (eller valfri annan tout för den delen) så shoppar man inte till face value, man förhandlar. Synd att vi är så usla förhandlare, jag, Ola och Mattias. När vi står där inne på urinoaren med vår nye vän, ähum, önskar vi nog lite att vi kunde få åka till Bristol eller Ipswich och omfamna vår komfortzon istället. Han vill ha £50 och vi vill se Wembley och Champions League. Vi säger att £40 kan vi ge. Här inträffar nästa fas i spelet, nämligen att göken i kepan blir ursinnig och går ekologiska bananer. Hur kan vi vara så fräcka att vi försöker pruta till £40? Vi hade ju kommit överens om £50! (med vi menas i det här fallet att han hade kommit överens med sig själv att han hade rott affären i hamn på hans villkor). Om han är nervös är det ingenting mot vad vi känner i det här läget. Vi slantar dock upp och snart har vi våra plåtar. För storyns skull kan vi väl säga att vi lägger £40. Vi säger det.

Om vi var nervösa innan vi la rabarber på biljetterna är det inget mot nervositeten som nu inträder. Vi ska på Wembley! Men tänk om vi har köpt falska plåtar? Finns förstås bara ett sätt att få reda på det. Således går vi mot entrén och visar upp våra dyrgripar och får gå in på den gigantiska stadion som heter Wembley Stadium. Men inte hjälper det, jag är helt säker på att någon ska komma och knacka mig på axeln och be mig följa med ut från arenan och åka med Farbror Blå ner till polisstationen. Kul med lite vardagsparanoia en vanlig onsdag i oktober. Givetvis händer inget av det ovan nämnda utan vi får avnjuta hela matchen och får uppleva vad som händer när ett bortalag kvitterar i 90:e minuten. Tänk att tystnad kan höras så väl. Fast lite credit ändå till de hundratal Kiev-supportrar som huserar i motstående kurva.

Vi knallar ut från Wembley och kommer ingenstans. Ridande poliser håller koll på 73 000 människor som vill åka tunnelbana samtidigt och vi är ändå glada att vi köpte de där överprisade plåtarna. Men inte fan gick det upp mot derbyt med busgrogg kvällen innan.

BLOGG #3 - FÖRSTA DERBYT

Han undrar om jag vill ha en vii-änn-ååo och jag tror jag ursäktar mig fyra gånger innan han ger upp och förklarar att det betyder vodka orange (juice). En vanlig jävla busgrogg. Klart jag vill ha det även om det ett par timmar senare i omfattande grad visar sig ha bidragit till att ögonen nästan går i kors.

Vissa åker till Bristol för att se Stoke spela bortamatch mot Rovers medan andra (med andra menas i detta fall jag) åker i motsatt riktning från London för att närvara på sitt livs första East Anglia-derby, eller Old Farm som en del lustigkurrar kallar det nuförtiden (med lustigkurrar menas i detta fall även jag). Det kändes som om det var jag som drog vinstlotten medan Ola och Mattias fick tröstpriset med sin resa till Bristol. Så här i efterhand minns jag inte ens hur det gick för Stoke, men dessvärre är det inte särskilt svårt att återkalla hur matchen på Portman Road avlöpte.

20/10 1998, Ipswich Town - Norwich City 0-1, PR (22 079)

Hur gick det där till egentligen? Vad är det för gästvänlighet att förlora när det är storbesök från Sverige på plats? En borde ha skickat in en stämning. Men å andra sidan fanns det uppsidor (there's an upside, there has to be an upside som Posies sjöng en gång i tiden) med hela arrangemanget också. Vi får ta det från början så det blir nån ordning på det.

Ipswich i dagsljus och första chansen att se stan eftersom första besöket var ankomst tågstation, marsch till stadion, tjacka merch, se match och tillbaka till stationen. Trevligt ställe. Lagom stort. Men hur länge kan man bara strosa omkring? Bäst att släntra in på något lämpligt etablissemang för att fukta strupen. The Swan? Funkar väl lika bra som nåt annat. Ingen trängsel mitt på eftermiddagen kan snabbt konstateras. Fast ett par snubbar där i hörnet som kanske vill ha lite svenskt sällskap. Schysst sällskap över en öl varefter jag bestämmer mig för att dra vidare, men kommer inte längre än fram till dörren förrän en av dem frågar om jag vill hänga med dem till nästa plejs. Klart jag vill hänga med dem till nästa plejs. Enter busgrogg.

Väldigt få tillfällen efter att ha hängt med det här gänget har jag druckit så starka grejer innan en match, men det är ju inte så att jag säger nej heller. En vill ju inte vara oartig. Pga dåligt orienterad i stan vid den här tidpunkten i världshistorien har jag lite dålig koll på var vi befinner oss. Herregud, det är mörkt ute för bövelen. Oavsett var vi är hamnar vi sedermera på The Black Horse, som för övrigt fortfarande frekventeras före match nu i mer modern tid. Här händer det märkliga grejer. Folk som sitter till vänster om mig vid bordet intill mig pratar svenska med varandra. För att precisera närmare är det Min kompis Lasse och hans framtida fru som sitter där. Jättekonstigt så här i efterhand att vi skulle sätta oss så exakt bredvid varandra på just den här inrättningen. Vi byter några ord och tycker väl lite till mans och kvinns att det var lite lattjo (minns att det är krabbfrillans tidevarv och då är allt med ens lite roligare mest hela tiden) att inte vara enda svenskar på plats. Sen kliver jag och V&O-grabbsen ut utanför dörren rätt in i ett par polishästar som håller koll på grabbs som har druckit busgrogg. Bra hästar.

Bra pris

Så kommer jag upp på rad J block O seat 26 (inte för att jag ser det på något vis för mina ögon går i kors, remember?) och slår mig ner. Precis i höjd med mittlinjen. Det här har de sorterat ut bra, no doubt. Sätt svensken i mitten med alla oldboys som gillar att klaga på spelarimporterna. Holländaren Bobby Petta är i skottlinjen för patrioterna runt omkring mig. "Get an Englishman on!" är väl det vanligaste argumentet för att plocka ut den finurlige liraren från de nedre länderna. Underhållande none the less. Mindre av underhållning bjuder hemmalaget på och den redan då förskräcklige Craig Bellamy förstör stämningen nå djävulskt genom att rulla in matchens enda mål. Förbannade tomte.

Post match blir det språngmarsch tillbaka till stationen för att hinna med sista tåget till huvudstaden och efter en nödvändig vända på toa pga nödig hoppar jag ombord och slår mig ner på ett ledigt säte. Mitt emot Min kompis Lasse (fast han är inte riktigt Min kompis Lasse än, han är bara Lasse från Västerås) och hans tillkommande. Det skulle man banne mig lagt en hundring på att vi skulle hamna bredvid varandra på en pub OCH ett tåg. Då hade en inte behövt jobba på ett decennium. På en bit tidningspapper skriver han sitt telefonnummer för det hade ju ändå varit kul att höras av när vi kommer hem till Sverige. Yeah right. Men vi vill ju inte vara oartiga. Och det var väldigt bra det för någon att bli VFL med finner man inte var som helst. VFL? Vänner För Livet förstås. Stay tuned för mer stories där Min kompis Lasse figurerar. Till exempel i nästnästa inlägg. Och inlägget därefter. Und so weiter.

BLOGG #2 - DEBUTEN

Ibland glömmer man bort sig lite. Som igår till exempel när första inlägget i årets Blogg100 författades här på Popskolan. Vad ska de här 100 dagarna handla om egentligen? Pop? Musik? (här får vi nog inflika att det faktiskt blir 100 låtar på lika många inlägg, men i övrigt inte så mycket i just det ämnet) Frukostflingor? Grävlingar? Fotboll? Ja, något fotbollsrelaterat ligger nära till hands tänker jag. Det får bli grävlingar ett annat år och frukostflingorna får fimpas den här gången. Så. Det här är vad som ska dryftas framöver: Äventyr kring besökta fotbollsmatcher som på något vis innefattar Ipswich. OBS! Det blir inga matchreferat in absurdum, utan här är det tänkt att fokus ligger på antingen hela upplevelsen eller några lattjo detaljer i anslutning till respektive fight. Som en risig såpa fast mestadels i fristående delar. Ungefär som projektet Älskade Skivor som skrämde bort hälften av läsarna under drygt två månader. Hörde jag publikfriare?

Har ni orkat läsa så här långt så mäktar ni med ett par skrivna stycken till. Blogg100 - version 3.0 - Projekt Ipswich börjar här (fast det började igår, men så kan man ju inte hålla på. Det blir inte bra). Eller vänta, det börjar snart. Först en liten hake med hela projektet: Det finns inte 100 matcher att presentera, det fattas några (vi ska snart börja, tålamod). För att lösa det uppkomna predikamentet kommer utfyllnad ske medelst några andra besökta matcher på de brittiska öarna. Nu börjar vi tamejfan.

29/11 1997, Ipswich Town - Nottingham Forest 0-1, PR (17 580)

Samtidigt som det var här det började så var det inte alls här det började. Min Lillasyster hade flyttat till London för att plugga vilket skulle visa sig vara precis den draghjälp jag behövde för att få tummen ur och besöka Portman Road (PR) för första gången i mitt liv. Vad som var startskottet här var besöken till UK för att kolla fotboll, men vad som inte alls tog sin början här var kärleken till Ipswich Town. Den uppstod istället någonstans i decennieskiftet 70/80 (vi snackar fortfarande 1900-talet här) med Tipsextra och hela den biten. Fördjupandet av kärleken påbörjades här, jo. Fast det kanske jag inte visste just där och då.

För den som varit i London nån gång, 10 eller 37, så kanske man minns att det låg ett stort och halvrisigt hotell ett stenkast från Picadilly Circus (som jag inte kommer ihåg namnet på vilket gör hela det här jävla stycket fullständigt obsolet) som var mäkta populärt bland turister. Eller så har man inte en aning och det går uppenbarligen lika bra det. Där bodde vi i alla fall efter att ha åkt bil till Göteborg, båt till Harwich och buss till just det där hotellet utan namn. Då vet ni.

En annan grej som ni får veta nu (om ni hållit ut över två stycken och nu är inne på det tredje efter att peppen om att ni orkar minst två till - vilket för övrigt står att finna i andra stycket - och det hoppas jag verkligen för annars är det här stycket ännu mer obsolet än det närmast föregående) är att tåget från Liverpool Street till Ipswich tog oss till Ipswich Station. Därifrån ser man numera stadion, men om jag minns rätt var kortsidorna så låga på den tiden att det inte gick för sig utan man fick knalla på bron över floden och ända fram till korsningen där tröjsponsorn Fisons hade kontor, blicka vänster in på Portman Road och ett par hundra meter fram kunde man se den. Hemmaborgen. Så här i efterhand kan en ju önska sig att en gjort sig lite fin och inte gått igenom vändkorsen iförd krabbfrilla, men nu råkade det ju vara 1997 och det kan vara bra att ha i åtanke när man tittar på bilden nedan.

Mr Krabba

Patetiskt nog var det inte långt till tårarna när jag, Min Pappa och Min Lillasyster klev in på Churchmans Stand som läktaren hette på slutet av 1900-talet. Mina medresenärer var inte riktigt lika blixtrande förtjusta vad jag kan minnas. Matchen i sig visade sig bli resultatmässigt värdelös men jag fick se Fortress Portman Road, köpa en matchtröja och en halsduk så det fanns inte jättemycket att klaga på ändå. Skulle vara frisyren då möjligtvis.

Hur går vi vidare från det här förvirrade inlägget? Den som besöker Popskolan imorgon kanske får veta. Men det blir inga fler krabbfrillor, bara så ni vet.

BLOGG 100 - 3.0

Som bekant har det lilla hörnet av datawebben där Popskolan by Nigge huserar börjat samla damm. Uppdateringsfrekvensen är så låg att de enda som hittar till sidan nuförtiden är samma folk som på reguljär basis envisas med att ringa fel telefonnummer. Det ska bli ändring på det nu och för att likt en sporadisk skidåkare som anmäler sig till Vasaloppet på fyllan har den här blogginnehavaren precis signat upp sig för ett konsekutivt tredje års medverkan i det som kallas Blogg100. Precis som namnet antyder ska det bloggas minst 100 gånger och det ska ske varje dag under 100 dagar. Good luck till mig liksom.

Eftersom podcastande och supporterklubbsstyrande tar upp det mesta av det som folk kallar för egentid (plus att de jävlarna på Netflix precis har släppt tredje säsongen av House of Cards) gör att den häringa bloggen har fått sota rejält. Enda sättet att åtgärda detta synes vara att anmäla sig till - vad som på förhand ter sig som ett dödsdömt uppdrag - något som en vet att det går att klara av och som tvingar fram ett regelbundet flöde av inlägg. Vi får se hur det går då. Kanske slutar den här resan redan imorgon, vad vet jag.