BLOGG #23 - RESERVER, KAN DE VA NÅT?

Vem går och tittar på när reservlag spelar match mot andra reservlag? (ännu en retorisk fråga, ingen behöver således skicka in svar på den frågan)

6/9 2004, Ipswich Town Res - Watford Res 0-0, PR (några hundra)

Inte en match på en hel vecka. Det är nästan så en undrar vad en gör här liksom. Förbannade speluppehåll för landslagsspel, jobbigt att hålla på ett lag med så många spelare utskickade på diverse landslagsuppdrag. Fler än man kan tro faktiskt pga lirar för Englands u-21, Finland, Irland, Kanada osv. Då får vi dödliga hålla tillgodo med reservlagsfotboll. Inte illa det ska det visa sig, främst pga följande:

* Ipswichs reservgäng lirar sina hemmamatcher på Portman Road, vilket inte är helt vanligt i dylika sammanhang. Alltså att respektive lag spelar på a-lagets arena, inte att de skulle spela på Portman Road hela bunten.

* Det är bra motstånd, eller vad sägs om följande opponenter: Arsenal, Chelsea, Crystal Palace, Fulham, West Ham, Watford, Portsmouth, Coventry, Leicester, Charlton, Southampton, Tottenham, Derby och Norwich.

(Ovanstående punkter gäller dock inte längre pga inga matcher på huvudarenan och inte så många motståndare av högstaligakvalitet. Reservlag finns inte heller utan nu är det U-21, Development League 2 mest mot andra klubbar än ovan. Typ Swansea, Sheffieldklubbarna, Leeds, Crewe etc.)

* Glynn-häng. Vilken hjälte. När han inte sänker smakrik ale rullar han cigg, när han inte rullar cigg sänker han smakrik ale. Och är så där trevlig att jag blir avundsjuk på mig själv för jag har så bra sällskap.

* Paj och varm choklad i halvtid. Det kan man i och för sig inmundiga på vanliga ligamatcher också, men då väljer vi nog ölen som dryck.

* Den enda läktaren som är öppen är Cobbold Stand, och övriga läktare är fullständigt tomma på folk. Kanske lika bra det med tanke på underhållningsvärdet.

Kvällens match slutar mållös, men vi tröstar oss med att vi med våra respektive kort (säsongskort och Silver Club member) slipper pröjsa £5 för att komma in. Det räckte till en paj och en varm choklad istället.

BLOGG #22 - BANK HOLIDAY

Efter att ha firat King Dave och hans Lindas 25:e bröllopsdag på söndagen är det Bank Holiday på måndagen och även full omgång i ligafotbollen. Skönt med lite distraktion efter att ha jobbat järnet med lägenhet, internetuppkoppling, hyrkort på Blockbuster (MAN HYRDE FILM PÅ DEN HÄR TIDEN FOLKS), el- och gasabonnemang, landlina- och mobilanskaffande. Jag får gå själv med grabbsen på matchen och eftersom Everson Sr inte närvarar så får jag låna hans säsongskort, free of charge. Hygglig snubbe det där.

I huset där borta bor vi. Ganska nära toppen av Portman Road.

30/8 2004, Ipswich Town - Wolverhampton Wanderers 2-1, PR (24 590)

En strålande sensommardag med perfekt gräsmatta, t-shirtväder, en plats på södra läktarens nedre etage och solen mitt i plytet precis hela matchen. Solglasögon någon? Förutom det fantastiska i det faktum att vinst betyder tre nya fräscha pinnar kan konstateras att den alltid/inte alltid så populäre Mr Own Goal skickar in en balja i rätt mål och då kan man faktiskt leva med att ha solen mitt i fejset i 90 minuter.

Väldigt lite samlad undercover intelligence kring just denna match, men min gissning så har drygt 10 år efter är att det förekom en del sänkande av pints med ale både före och efter ovan nämnda match. Surprisingly.

BLOGG #21 - EN LÄGENHET OCH EN LIGACUPVINST

I sammandrag är det jag minns ett antal telefonsamtal, några fruktlösa besök hos mäklare/lägenhetsagenter och ett brunt kuvert med massor av £. Men det var tveklöst mer däremellan. Vi får kolla hur det initialt beskrevs när det begav sig, det har ju funkat i tidigare inlägg.

Vakna upp på måndagen, upprepa frukostproceduren (från dagen innan, reds anm) och få en karta av The Landlord på fem mäklare som han tycker är värda att besöka (dagens händelser kommer dock få dig att inse att hans karta suger fett) och gör upp ett besöksschema. Starta med att åka buss ut till ett område utanför stan, kliv in på mäklarnas kontor och fråga om de har något intressant objekt, få till svar att allt är uthyrt (effektiv tid på kontoret 15 sek, tack så mycket!) och åk tillbaka till stan. Jag säger som Patrik Isaksson: Tillbaka på ruta ett. Nu börjar sökandet bland stadens mäklare. Avverka ett antal med samma resultat: Det går icke att hyra något på mindre än sex månader, punkt slut. Varken rum eller lägenhet. Återigen är det dags att fråga sig själv vad f-n man har gett sig in på. Alltså är det inget annat att göra än att ge sig på nästa steg.

Innan nu någon går omogna bananer på vad nästa steg är:

1. Fett ändå att jag redan 2004 hade snappat upp att man kunde säga fett (som om jag vore 18 at the time vilket ju inte ens är nära).

2. Nästa steg involverar inga skjutvapen eller olaga hot på något vis.

Det ser lite mörkt ut för oss, så kan vi sammanfatta läget. Men då kliver han in, Richard Smith, vår riddare i skinande mäklarrustning.

Ha ett fruktansvärt j-a flyt och spring på en mäklare som är extremt hjälpsam (han hjälper även till med tips att använda vid kontakt med andra mäklare, tips 1: Ljug! Efter att ha fått tips om detta hjälper han dig ändå, fastän du talat sanning ända sedan du satte din fot på hans kontor) och som de facto vill hjälpa dig att få en, med engelska mått, vansinnigt fin lägenhet. Att hyran ligger på £495 (£95 högre än din absoluta smärtgräns, vilket väl borde betyda att smärtgränsen egentligen var högre) får du ha överseende med eftersom det bara rör sig om fyra månader. Mäklaren pratar med The Landlady och återkommer per telefon (nyinköpt telefon har du hunnit med samma morgon, mycket bra jobbat om jag får säga det själv) och berättar att hon vill träffa dig för att se på lägenheten på eftermiddagen. På nåt underligt vis lyckas du göra henne till lags och hon vill gärna hyra ut den till dig, men hon har även en annan potentiell hyresgäst och ber att få återkomma på tisdagen.

Även om jag vet slutet på den här historien börjar jag bli orolig över "en annan potentiell hyresgäst". Vad är det för trams? Hyr ut den förbannade lägenheten till de två svenska ynglingarna för bövelen!

Hon återkommer till mäklaren på tisdagen och du har dig en lägenhet. Ok, hur svårt var det egentligen? För inflyttning och erläggande av hyra, se nedan hur vi löste det.

Just det, så var det ju. Svårare behöver det inte vara. Och nu kommer nedan som refereras till ovan:

Här ska skrivas på papper, betalas och flyttas in. Kontraktet är på fyra sidor och gud vet hur många paragrafer, men vi läser igenom det och kråkar på. Nu räcker det inte bara med att signera kontraktet utan det ska anges referenser och det är bara att skriva upp. Det ska vara en vän (Dave), en far (farsan) och en jobbreferens (Erik). Efter kråkning och referensande ska det pröjsas hyra. För att få hyra lägenheten pröjsar vi hela hyran up front. Detta betyder att vi så småningom kliver in på mäklarens kontor med två hela flak med pund. Jag har aldrig haft så mycket pengar i ett brunt kuvert förut. Vi känner oss som två knarklangare när vi skjuter över kuvertet med pengarna i (vi lyckades få ut precis från automaten innan den sa stopp! Det fanns mer kosing på kontona men man får bara ta ut ett visst belopp varje dag, vilket höll på att stjälpa hela affären!) men Mr Smith (när jag skriver det här undrar jag om vi inte bidrog till nåt kriminellt ändå, Mr Smith?!) tar glatt emot dem och konstaterar nöjt att alla pengar finns där (hur tror ni det hade funkat att kliva ner till Masmästaren med 25 papp att erläggas kontant? Inget vidare skulle jag tro). Klappat och klart, bara att flytta in!

För ordningens skull kan påpekas att växlingskursen vid tidpunkten för kontraktsskrivande var en smula ogynnsam och 25 papp är ett par flak i underkant. Men sjukt bra lägenhet. Och lite för bra hyresvärdar (en mening med låg upprepningspotential).

Vi tar oss ner till vårt B&B och släpar upp vårt pick och pack till lägenheten och träffar Mr & Mrs Williams som har kört dit lite köksgrejer. Lägenheten är fullt möblerad med kyl o frys, elektrisk spis (!), micro, tvättmaskin, tv (En B&O av äldre snitt), tallrikar, bestick och kastruller mm. Det är en 1 bedroom flat, vilket betyder att vi har ett sovrum, ett vardagsrum med kök samt ett badrum. Det är inga heltäckningsmattor i lägenheten utan hårt golv. Det är hårt golv! Jag har aldrig sett en lägenhet i England utan heltäckningsmattor! Som grädde på moset visar det sig att det har varit en pub i byggnaden och att vi bor i den gamla bardelen! Som bevis på det har vi en glasdörr med frostat glas där det står ”BAR”. Det är fem minuter till pubar, centrum och fotbollsstadion. Man kan inte begära mycket mer än så! Det är ingen idé att jag eller Ann-Sofie spelar på Lotto eller liknande flytspel de närmaste åren för vi har förbrukat allt flyt på en längre tid framöver.

För att repetera tidsaxeln en smula:

21 augusti: Anländer Ipswich och stuvar in grejerna på B&B, går på fotboll, dricker öl och blir en aning salongs. Allt som allt, en bra lördag.

22 augusti: Ringer några fruktlösa samtal i syfte att försöka hyra ett rum (tillsammans med några förmodade crackheads med tvivelaktig inriktning på livet i stort). Sura lite för att det går trögt (två dagar senare är du glad för surandet). Softa.

23 augusti: Åker buss, springer in och ut hos mäklare. Träffar Richard Smith och får lägenhetserbjudande innan dagen är slut.

24 augusti: Cashar upp för lägenhet, flyttar in. Och just det, går på fotboll.

24/8 2004, Ipswich Town - Brentford 2-0, PR (10 190)

Den här #blogg100 handlar faktiskt om fotbollsmatcherna, det är själva ryggraden i berättelserna så att säga. Men å andra sidan hade inte de andra bitarna existerat utan själva matcherna. Kanske. Men det är helt upp till författarens goda och inte så goda smak att välja vad som är hönan och ägget här. Idag hamnar själva matchen lite i skymundan av lägenhetsjakten och fångandet, men det är helt ok. Så är livet ibland. Sett till underhållningsvärde förtjänar matchen inte heller mer än att nämnas i slutet av inlägget i några svepande ordalag. Ligacupmatch med en målchans där det ändå blev två mål. Elegant på sitt vis och segern en bra krona på dagsverket.

BLOGG #20 - DET ÄR LIKA BRA ATT FLYTTA TILL ENGLAND

Åtminstone en gång i livet bör man göra nåt som man inte gör vardagligdags, såsom att ta sitt pick och pack och flytta till ett annat land. Hyra ut lägenheten under fem månader till en journalist och dra liksom. Lite så tänker jag och Fru Nygårds (to be) inför hösten 2004 och hennes studier får bli via internet och eftersom jag också tänker mig att studera så gör jag det också via internet. Skitbra idé if I may say so myself och det får en ju som bekant. Vi flyttar till Ipswich helt enkelt.

21/8 Ipswich Town - Cardiff City 3-1, PR (21 828)

Helt sinnesjukt mycket packning det blir när man ska vara borta i fyra månader. Tur att King Daves pro bono-taxi-verksamhet blomstrar och hämtar på flygplats och att Dinsdale Gardens Hotels pro bono-rumsuthyrning-by-the-night fortfarande är up and running. Nästan ännu elegantare när taxidelen av verksamheten tar oss till Ipswich från Barnet dagen efter att vi landat och vilken osannolik sinkadus att Ipswich spelar match just idag! 

Vi checkar in oss själva och kastar in vårt bagage på vårt B&B och byter till en miljö vi känner oss bekväma i. Vi kallar den pubmiljö som inrymmer King Dave, far och son Everson, John och Glynn. Tryggare kan ingen vara. Sen tar vi oss ner till Portman Road och gör en annan pryl som vi kan väldigt bra, kolla på fotboll. För en gångs skull gör Ipswich en helgjuten insats och sopar banan med motståndarna. 3-1 är ju närapå lysande.

Dagen därpå vaknar vi och får oss en Full English till frukost innan det är dags att börja leta lägenhet/rum att hyra. Vi har fyra nätter inbokade på B&B-stället och i någon slags naiv planering har vi fått för oss att vi därefter ska ha skaffat oss ett plejs. Väldigt olikt mig, men precis samma tillvägagångssätt som när jag knappt ett decennium tidigare flyttade till Innsbruck för att plugga en termin. Väl beprövat med andra ord. Således, vi ringer ett tiotal samtal och inser att det här kan ju bli knepigt. Men det är ju ändå söndag och en bör givetvis helga vilodagen. Vi fortsätter leta imorgon.

BLOGG #19 - STAG DO

Ni vet den här grejen när en kompis går och gifter sig utan att tala om det för någon? Eller inte riktigt kanske eftersom han åtminstone måste berätta det för en till person annars blir det ju knas. Således, han berättar det för sin tillkommande och när de kommer hem från det varma landet där giftermålet ägt rum insinuerar mannen till sina kompisar i det geografiska närområdet att de som eventuellt överväger en svensexa bör fundera ett extra varv över hur de ställer sig till rollen som mordoffer. Tur ändå att han glömde informera mig om just den biten.

13/3 2004 Ipswich Town - Millwall 1-3, PR (23 582)

I maskopi med Min kompis Lasses nyblivna fru är hans gränsöverskridande stag do planerad så pass väl att alla detaljer kanske inte är ristade i sten men ändå finns där som grovt skissade ändå. En svensexa med grovt skissade detaljer lämnar lite mer till improvisation än en detaljplanerad dito och tur är väl det. Förutom frun är även min gamle barndomskompis Jonas involverad i lureriet då han råkar bo i samma stad som offret himself. Således tutar Balenon ner till Mälardalen och vi lägger upp chaufförsschemat inför att ta Min kompis Lasse från sitt hem till flygplatsen. Det tar ca 5 minuter om man åker raka vägen. Vi kör hela grejen med att snurra 300 varv i rondeller, stanna och vända, backa, köra på två hjul plus en del andra James Bond-varianter som inte går att avslöja här pga kraftiga trafikförseelser som ännu ej preskriberats. Total körtid 18 minuter. Bra att känna till kan vara att vi ekiperat den nygifte mannen med en överljudsdräkt för att undvika eventuella fartskador.

Stay plastkasseclassy

Det låter som om det är mycket folk här. D'oh.

Som synes även bestyckad med ögonbindel för största möjliga överraskningsmoment i själva uppdykande på flygplatsen.

Regel nummer 1 för dagen är att den vita overallen (inköpt direkt från CSI-rekvisitalagret för övrigt), som pimplats föredömligt av undertecknad samt med viss assistans av min personliga sylärare (min mamma förstås), ska sitta på hela dagen.


Väl inkomna genom säkerhetskontroll och ombord på planet kommer en viss insikt om att overallen är skapligt värmebyggande (trots att den är otroligt tunn), men herrn som bär den står ändå ut. Kudos.

När vi kommer fram till Stansted finns givetvis vår personliga taxi framkörd av King Dave och vi möts till och med i ankomsthallen med visslor och andra onödiga attiraljer som tydligen hör en stag do till. Schysst att de lagt manken till ändå och införskaffat lite attribut för att ackompanjera tillställningen.

Ett litet inflikande kan vara på sin plats med upplysning om att Fru Nygårds (då Fröken Thornqvist) redan finns på de brittiska öarna till följd av en kurs på högskolan. Logistiken alltså. Vi ankommer hur som helst Ipswich, angör puben Arboretum och svensexemannen ska få skramla ihop till sin matchbiljett medelst försäljning av vad man kan anta vara värdelösa stryktipsrader random nerrafsade av yours truly. £1 per system (tvåraders) är riktpriset, men han visar sig vara en rackare på business.

Vinst hver gang

Inte bara lyckas han kränga iväg hela bunten utan det sker även en del transaktioner till överkurs, vilket gör att hela entrépengen är i hamn. Lysande. Även om det fanns de gäster som hade svårt att greppa hela grejen med utstyrsel, stryktips och fotboll över huvud taget kan man väl säga.

Va? Jag förlorade hörseln redan 1945 i kriget

Sen var det återigen det här med fotbollen. Undermålig insats än en gång och en funderar ju faktiskt om de gör det för att jävlas. Va?

Vi hade i alla fall tur med gräset

Efter matchen blir det taxi till The Fat Cat för några finfina ale och därefter tillbaka in till stan. Logistiken alltså. Middag på Mizu och några intressanta passager, främst när vi ska gå därifrån, men det får bloggen återkomma till ca år 2030 när hela den incidenten är preskriberad. Vi följer upp det utsökta asiatiska middagsmålet med att hänga resten av kvällen på The Milestone, denna milstolpe bland pubar. En förträfflig dag och kväll avslutas sedan med att gå hem till Johns väldigt centralt belägna lägenhet för att knoppa för natten. Som den ungkarl han är i denna tid i sitt liv är hans boning en ungkarlslya ut i minsta detalj:

* Hallen är en trappa. Inga konstigheter för en engelsk lägenhet i och för sig, men vem fan väntar sig en trappa när man öppnar ytterdörren liksom?

* Badrummet har heltäckningsmatta. Inga konstigheter osv.

* Badrummet har ett rosa badkar. Inget duschmunstycke dock. Också väldigt engelskt och inga konstigheter. Om man är en säl vill säga.

* Englasfönster. Inga konstigheter osv. Om man är en isbjörn vill säga. Min kompis Lasse fasar för sitt liv med tanke på isbjörnsappealen i hela planlösningen.

* Hjärtevärme. Det är ju ändå allt som behövs i slutet av dan.

Vi klarar av helgen med den äran och Min kompis Lasse verkar inte ens särskilt mordlysten av lovorden att döma. Skönt när någon kan ändra ståndpunkt i ett ämne som ändå är en smula allvarstyngt.

BLOGG #18 - ATT SPELA MOT STOKE I OKTOBER

En kort resa för att se Ipswich-Stoke, kan de va nåt? Klart det kan. Och ja, Min kompis Lasse är med också.

18/10 2003 Ipswich Town - Stoke City 1-0, PR (22 122)

I korta drag på följande vis:

1. Resa. Inget nytt att rapportera. Öl, Bloody Mary och snacks.

2. Pub. Först Arboretum med rugby på TV, begriper ingenting, och sedan Greyhound, mer begripligt.

Fullt begripligt

3. Fotbollsmatch. Det här har vi gjort förut, det här kan vi.

Vi vill se målen först av alla

4. Halvtid. Dricka öl, det här kan vi också. Spetskompetenserna haglar.

Relativt sett bra frisyr ändå

5. Bli bjuden på middag, check.

6. Vinka hejdå till Min kompis Lasse pga Motörheadkonsert och alldeles för tidigt flyg för nämnde kompis.

7. Kolla Sunday League när King Daves son Tony ska lira.

8. Åka hem.

Slut på helg.

BLOGG #17 - PRE-SEASON 3

Still ill, you know the drill.

22/7 Trelleborgskombination - Ipswich Town 0-5, Vångavallen (1 510)

Tisdagen är en länge emotsedd dag (definitivt inte för att Hallström, Jonas och Gunnar åkt hem utan för det faktum att tillskott i supporterskaran väntar från England) och jag åker ut till Sturup för att hämta King Dave med fru samt kedjerökare Glynn och vattendrickare Steve. Som om Ann-Sofies etta inte vore nog överbefolkad av Tollsten med arbetskompis och lillebror Putte så tar jag med mig gänget in för lite frukost. Mindre bra är att jag blir så till mig av att träffa dem igen att jag temporärt glömmer av att meddela att vi kommer in för frukost. Tio minuter utanför Malmö får jag tummen ur och agerar actionkille och meddelar i luren "Vi kommer in!". Linda tycker det låter väldigt roligt och likt "We´re coming in!". Vi gör så och jag får ett berättigat ont öga när vi väller in genom dörren. Frukosten blir en succé och vi kan glada i hågen fortsätta resan mot Trelleborg. Där vidtar volleyball, öldrickande (inte för mig, jag kör men de andra får sin beskärda del av kylväskan) och solbadande innan solen behagar försvinna för första gången på flera veckor. Vad passar då bättre än att ta med våra engelska vänner på svennelunch? Vi hittar omgående ett hak som serverar köttbullar, panerad rödspätta och pytt i panna. Förvånade miner sprids när lingonsylten passerat laget runt, det går inte riktigt ihop för anglosaxarna att sylten inte är söt. De tycker att det är fantastiskt med svensk lunchmat och finner det särskilt delikat att blanda lingonsylt och rödbetor med varandra. Där är en kombination man inte tänkt på innan, kontakta Werner Vöglei omedelbart! Deras vana trogen ska de stå för kalaset och som bekant är det lättare att åka till månen än att sticka till engelsmännen en hundring för käket.

Nåja, vi beger oss av mot Vångavallen och match mot Trelleborgskombinationen och en anslutande Tollsten, vilket betyder ett gäng på sju personer. Inträdet blir betalt av kassör Glynn och det är som bekant ingen idé att börja argumentera. Bästa matchen på touren och det blir 5-0 innan slutsignalen ljuder.

Ni kan kombinera hur ni vill

Vi har blivit tillsagda att dröja kvar nedanför läktaren efter matchen så kommer spelare och ledare att mingla runt. School boy time igen! Mycket riktigt droppar de in efter en och tar del av svensk grillkonst (på onsdagen står att läsa i Trelleborgs Allehanda att spelarna köpte korv och umgicks med fansen. Hm, tillåt mig tvivla på att de betalade för korven...). Likadana grillspett och korvar som på lördagen. Nya foton och några meningar bytta med legenden Tony Mowbray. Stöter även ihop med tågfararen och erbjuder skjuts tillbaka till Malmö som tacksamt mottages varpå vi bestämmer träff på puben. Nöjd som ett barn på julafton tillsammans med gänget beger vi oss ner till stan (Glynn och Steve har redan tröttnat på idoldyrkan och traskat i förväg för att släcka törsten) till puben Tre Lyktor. Vi avviker efter en stund för middag innan vi återigen återvänder till puben. På restaurangen upptäcker vi att några av spelarna minsann avnjuter pizza och några segerbägare. Tollsten och jag gör en undanmanöver strax innan vi ska gå och lyckas betala notan. Gänget är utom sig av tacksamhet och vi känner tacksamhet över att äntligen ha lyckats betala något. Tillbaka på puben och till min förtjusning återfinns ett antal av spelarna och ledarna där tillsammans med oss supportrar. En avslutning värd namnet minst sagt. Nykter och blyg som jag är ligger jag lite lågt men som tur är har jag numera en kvinna vid min sida och även om det kanske inte är i situationer som denna som jag trodde jag skulle prisa hennes närvaro så är det just så fallet är i just detta fallet. Ann-Sofie börjar småprata med Naylor och jag glider in lite fint på ett hörn och är snart involverad i diskussionen. I olikhet med oss manliga fans har dock Ann-Sofie en liten annan approach än "Öh, jag såg dig i matchen mot Nottingham i november 97 och du var så jääävla bra" och frågar istället om de hinner se mycket av ställena de åker till osv. Naylor tyckte i och för sig att det var trevligt att vara i Norge häromdan men så mycket hann de inte se där heller. Vi rättar honom lite fint och talar om att han var i Danmark. Dave som är skyggare i sin kontakt med just spelarna glider lite försynt fram och önskar nog i efterhand att han inte gjort det just då, alternativt spånat fram en bättre öppningsfras. Öppningsfrasen som följer: "Jag tyckte du klev upp lite mer i banan idag än vad du brukar göra". Repliken från Naylor: "Jag satt på bänken hela matchen idag". Dave konstaterar: "Oh, that's embarrassing". Naylor tackar för pratstunden, tar oss i hand och ansluter till övriga spelare (bl a Alun Armstrong med en tatuering på armen med sina barns namn inflätade i fruns namn). Innan vi gör sorti pratar jag med dundermålisen från i lördags som är så lyrisk över den svenska gästfriheten att han nästan börjar gråta. Han ber oss hänga med till en kille som kan servera öl after hours om man så uttrycker det men vi är mer än nöjda och beger oss hem mot Malmö igen.

Michael Jackson? Nej, Darren Bent i sin finaste t-shirt.

En fantastisk tour är till ända och i bilen hem mot Malmö snackar vi med vår engelske passagerare från Colchester som även han är lyrisk efter kvällens möte med spelare och fans och inte blir han mindre lyrisk när jag kör igång Jayhawks i bilstereon. Vilken kille, om jag blir intresserad av killar i mitt nästa liv ska jag leta reda på hans telefonnummer.

På onsdagen far kvartetten hem igen efter att ha bjudit på middag efter en tung dag för Steve som råkat ut för solsting. Killen som ofta dricker vatten på puben har druckit för lite av just den varan under dagens gång, snacka om ironiskt.