BLOGG #30 - SENT TO COVENTRY

Inte bara kan det bidra till geografiska utflykter att hålla på ett fotbollslag, det finns ytterligare lärdomar att dra från att till exempel åka till Coventry. Ordspråk och idiom på engelska är ju dessutom inte riktigt lika irriterande som de svenska motsvarigheterna. Och är det nåt man INTE vill, så är det att bli sent to Coventry.

3/10 2004, Coventry City - Ipswich Town 1-2, Highfield Road (12 068)

Nu är det dags för den där bussen igen. Ni vet den där med tanter som sitter och stickar, snubbekompisar som löser korsord och ett par svenskar. Den sortens buss. Tidig avspark kl 13.00 vilket betyder en arla avgång från Ipswich. Precis som i fallet med Stoke-resan är bussen framme i väldigt god tid och vi får roa oss med att kolla in hemmalagets club shop, jag och min blivande fru. Gott så. Nästa säsong ska klubben flytta till ny arena och det går att läsa en del om den inne i shopen. Dessvärre för Coventrys del är de en skugga av sitt forna jag och det verkar en smula onödigt att byta upp sig till en arena för 32 000 pers (som kan byggas ut till 48 000 och därefter till 64 000. Not likely to happen, reds anm). Men om man kollar in bortasektionen är det den konstigaste entrén till en läktare som jag nånsin sett. Där har vi i alla fall ett argument att göra flytten till nya McDonaldsarenan.

Uppvärmning. Sa jag att vi var på plats tidigt?

Vi köper inga Coventryprylar, det hade varit att låta hela äventyret gå lite överstyr. Istället tar vi oss friheten att hänga upp flaggan och inta vår plats på läktaren. Coventrylaget är på sitt mest gästvänliga humör inför tv-kamerorna som skickar ut matchen på Skys kanaler, eller vad sägs om en straffmiss och ett avgörande självmål (jag älskar Mr Own Goal)? Briljanta värdar.

Vår enda smolk i den världsberömda bägaren är att matchvärdarna insisterar på att vi ska sitta ner på vår sektion. Att hemmapubliken står upp hela matchen är det ingen som bryr sig om och vi försöker agera som om vi har skickat matchvärdarna till Coventry. Går sådär. Vi får sitta ner ändå mest hela matchen.

Ja just det, det här med att skickas till Coventry. Det betyder helt enkelt att man nonchar nån totalt. Låtsas som om den inte existerar. Som om hen vore luft blir det väl på svenska. Men visst är det roligare med Coventry?

BLOGG #29 - POLISPÅDRAG

Tillbaka i Colchester och Layer Road. Ingen The Doctor i sikte denna gång dock. Kanske någon av alla de poliser som är närvarande har nypt honom redan. Löjligt många poliser per åskådare på den här tillställningen. Och polisfordon. Men men, kommer ett lag med en ål och en räka som maskotar på besök så mobiliserar förstås den lokala ordningsmakten extra mangrant.

29/9 2004, Colchester United - Southend 1-1 (3-5 eft str), Layer Road (3 469)

Det är förstås vår nye vän Ginge som släpar med oss till grannstan och i viss mån hans inneboende svensk, Pålle, som jobbar hos klubbens mediaavdelning. Trevligt värre. Matchen är spännande, det blir både förlängning och straffar i en cup som kanske inte röner international fame (LDV-cupen) bara sådär. Dessvärre för våra vänner avgår Southend med segern efter att ha varit lite vassare i straffläggningen. Ginge är en smula nedslagen, men skiner snart upp efter att ha fixat in mig och Ann-Sofie i klubbpuben i ena hörnet av arenan. Bästa sättet att glömma en förlust är förstås att skölja ner den med en ale.

I Colchesterpuben gör man bäst i att hålla låg profil med att man är Ipswichsupporter, annars kanske The Doctor gör ett hembesök. Just saying. Om nu inte polisbussarna fraktat bort honom för gott.

BLOGG #28 - BURN AFTER READING

Hade den här matchen varit en filmtitel hade det nog varit Burn After Reading. Den enda haken med det är väl att filmen ifråga kom först 2008 plus att George Clooney, vad jag kan förstå, spelar väldigt lite fotboll.

28/9 2004, Ipswich Town - Reading 1-1, PR (23 167)

Hur följer man upp en megaepisk vändning (med en man utvisad) tre dagar senare mot toppmotstånd? Det gör man väl inte riktigt helt enkelt. Reading en poäng före Ipswich innan matchen och likaledes en pinne framför i tabellen efter att domaren blåst för full tid. Första poängtappet i ligan på hemmaborgen Portman Road är ett faktum trots att vi har norrmän med oss i släptåg både innan och efter match.

Vi börjar hemma hos oss på 2 Barrack Lane med ett par öl tillsammans med Ole och Björn från Norge och drar sedan vidare till Greyhound för krubb och ca några fler ale än tänkt before hand. Vi beställer in en jug för enkelhetens skull och vips har vi oss två storögda norrmän och väldigt snart en tom jug. Bra uppladdning.

Under matchen har vi en close encounter med maskoten Crazee och det är inte utan att man gärna skulle vilja ställa standardfrasen "Why the long face", men så beter man sig ju inte mot maskotar. I övrigt är det väl allmänt känt vid det här laget att mina favoritmaskotar annars härstammar från Southend och går under de fiffiga namnen Elvis J Eel och Sammy The Shrimp.

Crazee. Eddie och Sammy får ni helt enkelt bildgoogla.

Eftersläckningen sker på The Plough där vi har stämt träff med The Norwegians. De har dock acklimatiserat sig överraskande väl i Legends Bar och dyker upp på plogen först sekunderna efter att gonggongen deklarerat sista beställning. Dock hinner våra nya vänner givetvis skicka in en sista order. Verkade väl som en bra idé just då kan man tänka.

På tal om Southend så är vi glada att vi inte kastar in en sista order i baren då vi ska till Colchester dagen efter för att närvara på derby mellan hemmalaget och just Southend. Det ska tydligen vara en livlig tillställning enligt säkra källor (även utan maskotar närvarande). Mer om det i morgondagens inlägg.

BLOGG #27 - ÖLFESTIVAL OCH EN NORSK VÄNDNING

Vad kan toppa att hänga på puben både före och efter en fotbollsmatch? Easy. Hänga på ölfestival.

Ipswich Beer Festival är igång i stan och av någon märklig anledning har vi lyckats hitta dit. Och den här grejen är bara en del av en magnifik lördag.

25/9 2004 Ipswich Town - Plymouth Argyle 3-2, PR (23 270)

Vi kör en klassiker, lista på beståndsdelar som gör lördagen så magnifik:

1. Ipswich Beer Festival. Flera hundra olika öl och cider direkt från tunnan.

2. Sällskapet på ölfestivalen. The usual suspects plus två herrar från Sverige, bröder vid namn Daniel och Lars. Vi har aldrig träffat duon förr, men de visar sig vara rackarns trevliga.

Bra gäng.

3. Matchen. Episk vändning efter att ha legat under med 2-0 efter 14 minuter. Men vi tar första halvlek först:

Tidslinje toalettbesök för Fru Nygårds: Går ut från läktaren i 12:e minuten. Plymouth gör 1-0 i 13:e följt av ett raskt 2-0 i 14:e. Nämnda fru återkommer i 15:e och tror att jag skämtar aprilo med henne när jag informerar om ställningen i matchen. Resultattavlan stödjer dock min info, dessvärre. Ipswich lyckas göra 1-2 och är på väg in i matchen när Fabian Wilnis blir utvisad. Vi ska alltså försöka jaga ikapp med en man mindre i mer än en halvlek. Lycka till med det.

4. Matchen, halvtid. Norske Ole sms:ar att det är lugnt, vi vänder det här och vinner med 3-2. Jag har aldrig träffat Ole, men han verkar vara en optimistisk gutt.

5. Matchen, andra halvlek. Det är nu det händer. Huff och puff i en dryg halvtimme innan det blir islossning och Shefki Kuqi forcerar in två baljor i tät följd. Vändningen är ett faktum och 3-2 är inget annat än ännu ett magiskt resultat av the come back kings.

6. Ole. Vi skulle ju träffas, men har misslyckats kapitalt med detta till synes tämligen enkla uppdrag. Vi hänger en stund på The Plough efter matchen i väntan på Glynns buss och plötsligt är norrmännen här med Ole i spetsen. Bra partyfolk I tell you.

7. Luis & co. En början på en bekantskap som än idag fortgår. Mycket vänligt sinnad man med trevliga polare.

8. Vi stannar på plogen tills de stänger. Jävla bra folk norrmännen och Luis med anhang.

Punkte 8 är i stora drag orsaken till att söndagen inte på något vis är lika magnifik som lördagen, men det är smällar man får ta. Vi har skakat av oss Stoke i alla fall.

BLOGG #26 - UPP PÅ HÄSTEN IGEN

Vad gör man när man ramlat ner från hästen? Man kliver upp igen och hoppas det går bättre den här gången.

18/9 2004 West Ham United - Ipswich Town 1-1, Upton Park (28 812)

Bortamatch i London är alltid en fröjd. Trevliga pubar, folk överallt, public transport och roliga arenor. Om vi börjar där vi har en tendens att göra avstamp: pubarna. Idag håller vi till ett stenkast från London Bridge vid Market Borough, en helmysig marknad med allehanda livsmedel, det mesta ekologiskt och hela den biten. Runt detta etablissemang finns en räcka softa pubar, bl a Market Porter. Där hamnar vi. Efter att ha hängt på en annan mellan 11 och 12 eftersom MP har den dåliga smaken att så upp sina dörrar först mitt på dagen.

Det avlöper ungefär som brukligt med några fina ale och lite krubb varpå vi i sinom tid ger oss av mot tunnelbanestationen för att ta oss österut. Med inne på Upton Park har vi nästan 2500 fränder på bortasektionen nere i ena hörnet bakom mål. När West Ham gör mål får vi den där obehagliga dånet rakt i nyllet. Jobbigt moment. Hemmafansen på långsideläktaren gör en hel del barnförbjudna gester och rubbar in det ordentligt. Som tur är gör vi ett mål vardera och de tycker nog att det är likaledes motigt att lyssna på ett par tusen traktorpojkar och flickor som lever rövare.

Jobbigt moment 2: West Ham får straff som Teddy Sheringham lägger mot vår kortsideläktare. Tack och lov verkar han ha snörat på sig pjucksen på fel fot och missar hela målet och skickar in bollen i reklamskylten på sidan av målet. Skrattretande, man skulle ju nästan kunna tro att han spelat i Jyrgårn.

Jobbigt moment 3: De kör fortfarande cheerleaders i halvtid. Lägg ner.

Vi är ganska nöjda med att få med oss en pinne hem i bagaget och är glada att vi hoppade upp på hästryggen tämligen omgående. Stoke, skit ner dig.

BLOGG #25 - STOKE AWAY

Vill du känna dig redigt blåst? Sätt dig på en buss till Stoke, kolla på fotboll och sitt och sura i tre och en halv timme på vägen hem.

14/9 2004 Stoke City - Ipswich Town 3-2, Britannia Stadium (23 029)

Hur gör man för att (nästan) fylla en arena i Stoke en tisdagkväll i september? Man säljer samtliga biljetter för £5 stycket. Briljant move Stoke City, hatten av. Inte bara hemmasektionerna är välfyllda utan vi i bortaklacken kan räkna in ett rejält följe på över tusentalet blåvita supportrar. Vi hade kunnat ha så roligt, det hade kunnat vara en festlig tisdagsafton att minnas i många år framöver, men nu minns vi den pga Drissa Diallo & co istället. Ungefär så här avlöper eftermiddagen och kvällen:

2pm: Supporterbussen avgår från Portman Road mot Stoke. Matchen börjar om knappt sex timmar. Svårt jobbigt.

2.05pm: Inleder konversation med Tom som satt sig bredvid. Han kommer bli en välkänd figur som jag ska träffa flera gånger under resorna till UK för att kolla Ipswich (senast i Nottingham i höstas). Hygglig fyr. Av någon för mig okänd anledning envisas vi med att prata engelska hela resan dit. Nuförtiden håller vi oss mest till skandinaviska.

4.30pm: Vi stannar på en vägkrog för näringsintag. Bra drag, men lite väl långt uppehåll. Det finns säkert någon som har varit i Stoke förut och räknat ut att det är en lagom paus för att anlända Britannia Stadium precis i rätt tid till matchstart.

6.55pm: Framme vid stadion. För tight inpå matchstart för att ta sig in till nån vettig pub och det får bli en jamare i ölkiosken på bortasektionen istället.

7.45pm: Kick-off. Bra tryck på bortatribunen.

8.26pm: Ipswich tar ledningen genom världens bäste kanadensare (möjligtvis i viss konkurrens med Wayne Gretzky och Neil Young) Jason de Vos. Skönt att gå till halvtid med ledning.

8.30pm: Stoke kvitterar. Skönt att ta ut halvtidsledning i förskott.

8.36pm: Klurar på hur det gick till när jag hamnade bredvid inte bara en norrman, utan två, på läktaren. Utöver Tom dyker ytterligare en snubbe med norskt pass upp, denna gång en jovialisk universitetsanställd med säte i Leeds. Intressant skandinavisk twilight zone på bortastå (det är ju sittplatser, men det är mest för show som sitsarna finns där).

9.02pm: Studsar upp och ner arm i arm med två norrmän pga Ian Westlake och hans förmåga att förpassa en vidunderligt vacker passning från Darren Bent in i nätmaskorna bakom Stokes målvakt.

9.15pm: Klurar på varför det ska vara så svårt att hålla i en ledning. Jobbigast med att stå på bortaläktare är tveklöst när hemmalaget gör mål och det låter som om någon har installerat en massiv hemmabioanläggning på arenan. Det kommer liksom ljud överallt ifrån utom just där man själv befinner sig.

9.22pm: Börjar undra om inte det här ska ordna upp sig till slut ändå. Stoke får en man utvisad och minst en poäng med hem till Suffolk känns helt ok.

9.25pm: Överväger allvarligt att säga upp mig som supporter pga Drissa Diallo och hans antika moves. Kelvin Davis och nämnde Diallo skulle kanske inte ens på förhand se ut som något bra par i en trust-me-I'll-catch-you-övning, men IRL är de rent ut sagt bedrövliga. Akinbiyi har ett helt mål om 2,44 x 7,32 meter att rulla in trissan i.

9.26pm: Klurar på om jag ska ta en tidigare supporterbuss hem.

9.32pm: Går och hämtar flaggan och går till bussen med böjt huvud.

9.49pm: Stirrar ut genom bussfönstret och ser skadeglada Stokesupportrar peka finger och bete sig allmänt olämpligt med tanke på vår utsatta känslomässiga situation. Låter bli att peka finger tillbaka med tanke på risken för repressalier. 

9.53pm: Messar med Min kompis Ola (tillika Stokesupporter). Min Nokia 3310 har dock klent batteri och blir helt svart. Länge leve det svaga batteriet!

1.25am: Hemkomst Portman Road, urstigning.

Stoke, skit ner dig.

BLOGG #24 - INFLYTTNINGSFEST

Vad ska man ta sig till när någon vinstmaximerande tv-kanal i maskopi med ligapamparna plockar ut en rafflande toppmatch för tv-sändning med den idiotiska starttiden 13.00? Tänker de ens på att fansen faktiskt behöver äta en rejäl måltid (helst med hög fetthalt) och även sänka ett par ale (med blygsam alkoholhalt mind you) för att få rätt komposition av näringsriktig föda och vätska i magen? Förmodligen inte. Vad gör man åt det då? Bjuder in till inflyttningsfest förslagsvis.

12/9 Ipswich Town - Millwall 2-0, PR (21 246)

Vid det här laget vet ni att förberedelser inför match är A och O, själva matchen går oftast åt helvete rent resultatmässigt och att eftermatematiken också hör till dagens/kvällens höjdpunkter. Idag fokar vi på pre-match genom att bjuda in grabbsen m fl till house warming party med smörgåstårta, pajer, pizzabullar och inte minst en 17-pintslåda med färsk läcker ale, förflyttad med hjälp av Glynn och hans BMW från The Fat Cat dagen före till vår diskbänk där den stått och gonat till sig i ganska precis 24 timmar. Expertgrejer.

Proffskillar. Don't try this at home.

Vi skickar så klart fram Glynn & John för att testa av ölen. De blir inte besvikna, om en säger så.

Proffskille. Men det här kan ni prova hemma.

Vi skickar fram King Dave att prova käket. Han blir inte besviken, om en säger så.

Förutom de kulinariska läckerheterna gör vi också vårt bästa för att bättra på gängets kunskaper i det svenska språket och skriver lappar för att beskriva vad det är de äter, vad lampa heter på svenska (vad lampa heter på svenska? Ja, ni fattar) och hur man uttalar smörgåstårta. Glynn fallerar något groteskt och får gult kort, men klarar sig ändå från att bli skickad av planen. Övriga hinner njuta en dryg timme (har man lite koll så gör man som firma Glynn/John och kommer kl 11 sharp när puben öppnar så att man hinner mer än att bara smutta på alen/vinet) innan det är dags att knalla iväg de några hundra metrarna ner till stadion.

Jo, vi ska gå nu.

Bra förvärmning om jag får säga det själv. För att toppa det hela får vi hjälp av självaste Ipswich Town och i synnerhet Darren Bent och Pablo Counago som stänker in varsin balja som ser till att det blir en säker 2-0-vinst mot besökarna från London och därmed inkasserar den fjärde raka hemmaviktorian! Som grädde på jordgubbsmoset skickar segern lpswich rätt upp i topp i Championship efter sju omgångar! Vem skrev det här manuset? Glynn? Oavsett vem det är som ligger bakom så måste det ju firas. Pubbesök följt av hemmahäng och egen öltapp. Vi gör inte jättemånga knop dan efter, om en säger så. Spökvarning faktiskt.