Som förälder undrar man säkert tämligen ofta vad ens vuxna barn egentligen håller på med, exempelvis när de bor utomlands. Kanske särskilt under en dylik omständighet.
2/11 2004 Ipswich Town - Sheffield United 5-1, PR (22 977)
Hur kan man övertyga sina paranteser att det är en bra idé att plugga på distans när man tjänstledigt? I Ipswich. Hur svårt kan det vara?
Säg så här:
* Efter ankomst hinner de vila benen i en timme i lägenheten innan vi styr kosan mot The Greyhound för lite förtoppning.
 |
| Myspys på Gråhunden |
* Ipswich Town gör jobbet och pangar in fem baljor bakom Neil Warnocks keeper. Vad mer kan man begära?
* Det handlas supporterprylar av Fadern. Bra betyg.
* Utöver ovanstående inköp anskaffar Fadern även flera paket med bacon. BACK BACON! Inhandlar, skickar ner i bagaget och tar med hem. Baconkungen.
* De kidnappar varken mig eller Ann-Sofie när de ska åka hem. Nog måste det vara tillräckligt gott betyg? Nåja, vi har ju bara knappt två månader kvar innan vi kommer hem igen.
Next up, supporterbuss igen. Stay tuned.
En grej som händer när man flyttar till ett annat land är att ens släktingar inte syns så ofta som brukligt. Extra kul då att få besök och visa den fina stan Ipswich, vilket givetvis innefattar ett besök på Portman Road.
30/10 2004, Ipswich Town-Preston North End 3-0, PR (23 745)
När ens syster och hennes sambo hälsar på får man bjuda till och visa favoritställena vad gäller pubar, restauranger, affärer och fikaplejs. Vi betar av de bitarna under dagarna i veckan som leder upp till lördagen och matchen på Portman Road. Besökarna tar hela supporterskapet på gravt allvar och inhandlar några merch från Planet Blue (vilka för övrigt fortfarande hänger med mer än ett decennium senare!) så de smälter in väl på puben före matchen och inte minst på läktaren när matchen väl går av stapeln inför en klarblå himmel.
 |
| Ganska bra dag ändå |
I slutet av första halvlek dundras det in två kassar och för att vara på den säkra sidan säkras det hela med ett tredje mål i den påföljande halvan av fighten. Det är föredömligt när laget verkligen tar vårt besöksschema på allvar. Nu vore det mumma om de kan följa upp det här när den äldre generationen kommer över till de brittiska öarna lagom i tid till nästa match på Portman Road om några dagar. Vi håller tummarna.
Måndag igen, ny vecka, nya matcher och vi börjar med en reservlagsfight.
25/10 Ipswich Res - Southampton Res 0-0, PR (några hundra)
Vi kom, vi såg, vi drack väl en ale eller två och frös om fötterna. Ungefär så.
Om man frågar ett kluster av födelsedagsfirande människor är min kvalificerade gissning att ca 93% av de tillfrågade skulle säga att ett av de bästa sätten att fira på vore att se en fotbollsmatch. Det är vad jag tror.
23/10 2004, Watford - Ipswich Town 2-2, Vicarage Road (15 894)
Är man romantiker så är man liksom. Min blivande fru ska få gå på fotbollsmatch när hon fyller 28 år och för att toppa anrättningen har hennes bästa kompis med man kommit för att hälsa på i Ipswich. Fast vi åker därifrån när vi ska på fotboll eftersom Ipswich spelar borta den här helgen och inte var som helst utan i utkanten av London. Well played spelschemaläggaren.
I slutet av dan en lyckad odyssé till huvudstaden:
* Det regnar tamejfan hela dan.
* Vi äter en konstig pasty med kött och kål till lunch.
* Födelsedagsbarnet tappar rösten.
* Ipswich tappar en tvåmålsledning och vi får bara en poäng med oss från matchen.
* En av medföljarna (båda två är helt ointresserade av fotboll och hamnar nu på en högljudd bortasektion) konstaterar att det var roligare när hemmalaget gjorde mål för det lät liksom mera rent volymmässigt.
* Vi käkar på italiensk restaurang när vi lyckats ta oss tillbaka in till de mer centrala delarna av London.
Det behövs inte så mycket för att sammanfatta en dag som a nice day out.
 |
| Elton John-land |
Leicester away är inte helt och hållet som Stoke away, men nästan. Enda skillnaden är att Leicester är lite hyggligare rent poängmässigt.
19/10 2004, Leicester City - Ipswich Town 2-2, Walkers Stadium (22 497)
Supporterbuss, you know the drill. Kommer fram irriterande tidigt, men inte så pass tidigt att det går att hitta en pub. Då får man gå in på stadion och käka chips, paj, annat löst gods samt dricka öl, te och varm choklad. Inte samtidigt, men ändå.
Ian Westlake skickar in en projektil i hemmamålet men eftersom chipslaget gör två behöver Ipswich göra ett till. Ipswich mäktar tyvärr inte med att göra ett till, men Gary Linekers gamla lag hjälper till med den lilla biten medelst Mr Own Goal. Kanske det snyggaste självmålet jag någonsin sett och definitivt ett av de som lett fram till mest glädjefnatt. Matt Heath hade skjutit hemmagänget till ledning efter en knapp timme och tyckte väl att det vore på sin plats att spela oavgjort både med sig själv och Ipswich så han gick upp i en luftduell i eget straffområde, satte pannan till och skickade in kulan i krysset bakom egen keeper. Ibland är engelsmän så himla artiga. Särskilt de från Leicester.
Att vara supporter är i mångt och mycket att gå runt och hoppas på att det på nåt vis ändå ska gå. Visst kan vi vinna? Eller åtminstone inte förlora? Klarar vi oss kvar? Kommer vi nånsin gå upp igen? Men allt under 0-4 är ju ändå ett rätt bra resultat osv. Spelar ingen roll vilken sport vi pratar här för de lag som har tagit ett plats i mitt blåvita hjärta agerar för det mesta på likartat sätt och bygger upp en förhoppning för att i nästa genialiska drag sopa undan benen på en och lite subtilt ställa frågan om man verkligen trodde det skulle bli annorlunda denna gången?
16/10 2004, Ipswich Town - Burnley 1-1, PR (23 183)
Bra chans att hänga med i toppen av tabellen. Hemmafight mot mittenlaget Burnley och hyggligt med folk på läktarna. Total dominans av Ipswich genom hela matchen men en nästintill total oförmåga att få in bollen i nätet. Burnley däremot behöver inte ens en chans för att göra mål och länge ser det ut som om det ska bli en tvåa på Oddset. I sista minuten lyckas dock Matt Richards trycka in lädret bakom bortalagets keeper och en gigantisk press under övertidsminuterna följer. Tommy Miller lyckas då med konststycket att med ett och samma skott först träffa ribban och sedan stolpen. Bra puls efter den finishen. Tyvärr inga tre poäng och plötsligt har vi lämnat direktuppflyttningsplats och rasat till fjärde. Så typiskt. Chansen fanns där, men den togs inte och det ska sedermera visa sig bli säsongens melodi.
Jag känner tomhet när vi lämnar Portman Road den där lördagen i oktober. En liknande tomhet som härjar i mitt inre ikväll efter att det där andra blåvita laget i en helt annan sport har svikit våra förväntningar. Ibland är människan inte särskilt intelligent och hela den här supportergrejen saknar för det mesta aktivitet från stora delar av hjärnan, men har hela tiden hjärtat med i ekvationen. Den ekvationen är många gånger inte bra för hjärtat men de där lyckliga stunderna av aledränkt gemenskap, en vinst var femte omgång och lite snygg merchandise, de väger på något märkligt vis upp alla de där hjärtebrytande tillfällena. Enbart för att en är så jävla dum i huvudet att en lyssnar till sitt hjärta.
Men imorgon kommer en ny match och till hösten en ny säsong. Och ointelligensen kommer hålla exakt samma nivå. Vi slutar ju liksom aldrig hoppas.
Ni kommer ihåg att det spelas reservlagsmatcher på Portman Road säsongen 2004/2005, no? Man får väl ändå säga att det är tur att de inte spelas på någon träningsplan utan läktare för det skulle vara knepigt att klämma in drygt trettonhundra pers på nåt vettigt vis på det sättet.
11/10 2004, Ipswich Town Res - Norwich City Res 1-2, PR (1 314)
Det är 2015 nu, ca 10,5 år har passerat sedan den här matchen gick av stapeln och det enda spåret av att jag var där är en biljett som visar att matchen kostade £5 och började kl 19.00. Däremot har en text återfunnits om hur söndagen med engelskt t-shirt weather spenderades med John och Wendy, delvis genom att bubba ut ett stycke brontosaurustung spis samt en styggt ful soffa som vi sedan stuvade in i en Renault Megane för vidare leverans till soptippen. Så här i retrospekt tänker jag att det måste ha varit jordens största Renault Megane. Stor nog åt typ en brontosaurus. Av texten att döma verkade John tycka att det var lite lite jobbigare än vad jag tyckte:
Soffan lyckas vi också göra oss av med och John pustar och frustar som om han just har sprungit London Marathon med en medelstor zebra på ryggen.
Eventuellt berättade jag inte för honom om själva zebrareferensen. Vilken för övrigt har väldigt lite med ett derby i reservligan att göra, men ibland måste en brodera ut texten en smula. Nästa gång ska jag föra bättre anteckningar pga det är skitsvårt att komma ihåg en reservlagsmatch, även om det är derby. Möjligen hade den varit mer minnesvärd om spelarna hade sprungit runt på planen med varsin medelstor zebra på ryggen. Möjligen.
