BLOGG #68 - DÅTIDENS SMÅ STORHETER

En av de, i mitt tycke, mysigare arenorna att besöka i den brittiska huvudstaden är Craven Cottage precis nere vid Themsen. Så den här söndagen när vardagslunken från dagen innan lagt sig och övergått i en härlig vilodagslunk instruerar King Dave mig hur jag ska ta mig till Bricklayer Arms på andra sidan av nyss nämnda flod. Inte långt därifrån ligger ännu en trevlig pub och jag finner det för gott att besöka båda två för bästa pre-match experience.

7/10 2007 Fulham - Portsmouth 0-2, Craven Cottage (20 774)

Efter att ha softat järnet på pubarna och sänkt några ale medan ha planerat nästa resa är det dags att traska över bron till rätt sida floden. På tal om nästa resa så är det redan klarlagt när den ska gå av stapeln till följd av att jag tagit på mig reseledarrollen för ett helt gäng av svenska Ipswichsupportrar i februari. Nånting måste man ju göra som föräldraledig tänker jag. Således ska det styras upp inköp av matchbiljetter, bokning av stadium tour, besök på träningsanläggningen, quiz och pub crawl. Men allt har sin tid och nu är det dags att kolla på match i Premier League.

Med dagens ligaplaceringar i åtanke (och med dagens menas 2015) är det lite eljest att det är en match i högsta ligan år 2007. Nuförtiden spelar Fulham i Championship och Pompey i League 2. Men vid tidpunkten för mitt första besök på arenan vid Themsen är gänget från sydkusten topp fem i Premier League efter viktorian på Fulhams hemmaplan. Det går fort utför ibland. Väldigt nöjaktigt för undertecknad att Hermann Hreidarsson skickar in den ena baljan och jag kör en golfapplåd från bortaläktaren som även officiellt är en läktare för neutrala åskådare. Har ej synats på någon annan arena to this day, åtminstone inte av mig.

Tack och bock Craven Cottage för nu, men om du ursäktar måste jag slutföra planeringen inför ITFC Swedens första gemensamma resa.

BLOGG #67 - VARDAGSLUNK

Kan det ens bli vardagslunk när man far över till England för att titta på fotboll? Knappast, men den här bloggserien är svår att variera även om varje resa inte är den andra lik. Som den här resan till exempel.

6/10 2007 Ipswich Town - Preston North End 2-1, PR (19 243)

Det som inte är sig likt denna resa är att kameran har blivit kvar hemma i Sverige och den inbyggda kameran i den för tidseran inte top-of-the-line-märkta Nokiatelefonen har en skärpa som påminner om synen man har efter att Palmer-style ha sänkt 10 Strongbow på en eftermiddag. Inte mycket att visa upp för omvärlden med andra ord och således är det här inlägget helt och hållet bildlöst.

Jag åker själv och det blir en ovanlig längd på resan med ankomst fredag och retur på måndagen. Lördagen blir en trevlig dag i sedvanlig ordning med publiv, en match på Portman Road (vinst!!) och total omvårdnad på chez Fenton i Barnet. Gott så. Ibland händer det inte mer än att det blir tre stycken text och inga bildbevis över huvud taget. Vardagslunken.

BLOGG #66 - THE NEXT GENERATION

Som de flesta redan känner till är det av yttersta vikt att redan vid en tidig ålder indoktrinera sina barn att följa rätt lag samt lyssna till någorlunda vettig musik. Med indoktrinera menas i detta fall givetvis att de får välja själva fast med viss guidning av sina föräldrar. Mest pappan. Och med guidning menas kanske att peka med hela handen. Fast de får ju välja själva. Nästan. Inte Norwich och inte Brynäs. Och inte... eller nej, så mycket plats finns inte ens i den här bloggen. Men ingen dödsmetall. 

Ok, då kör vi.

6/5 2007 Ipswich Town - Cardiff City 3-1, PR (26 488)

Vi tycker att det vore på sin plats att den här lilla prinsessan som nedkom för knappt fem månader sedan vid pass Lucia 2006 upplever stämningen på Portman Road en solig avslutningsdag i maj. Att det är hennes högsta önskan i sitt lilla liv råder det ingen tvekan om, en kan väl läsa mellan raderna.

Du ser ju själv hur jävla glad hon är va

Just den här helgen förhåller det sig som på det sättet att allas vår lille hjälte Glynn ska firas med anledning av hans 50-årsdag. Vi ska bo hos John och Wendy men ingen har berättat för Mr Watkins att vi är på plats över helgen. Inte heller har någon yppat att Min kompis Lasse också kommer att närvara (i sin nyligen emottagna 40-årspresent i form av en signerad matchtröja). 50-åringen knackar på dörren på förmiddagen för att hämta John och kvista till puben. Han blir lite överraskad kan man säga. Och rörd. Han får nämligen också en matchtröja, men istället för Lasses efternamn på ryggen och siffran 40 så står det Watkins 50. Det märks att det är en intellektuell elit som ligger bakom de här presenterna.

Inte XL

Vi blir ett större sällskap på puben än vad Mr Watkins hade räknat med, men det gör honom ingenting. Han myser mer än vanligt med sin mörka öl och handrullade cigg. Wendy tycker det är förtjusande med Systersektionen och agerar extramormor så inte nytillskottet får för sig att gå lös i baren.

Naturligtvis sitter vi tillsammans med övriga trojkan på det som en gång var Churchmans men nu heter Greene King Stand och en viss muntration bland de närmaste bänkgrannarna infinner sig när det sitter en liten parvel i Ipswich-body och hörselkåpor. Den sämsta gissningen på varför hon har hörselskydd är när en gök frågar om hon lyssnar på barnvisor. Nej, det gör hon ju inte. Däremot är de ett bra skydd mot dylika puckons utläggningar.

Hallå ja. Lite söt då bara.

Efter matchen kan jag inte bara berätta om att ha sett Ipswich tvåla till Cardiff med klara 3-1 utan även att jag för första gången bytt en blöja på en liten människa inne på en fotbollsstadion (de har ju toaletter och så, det är ju inget u-land där man får byta blöja på läktaren). Spännande indeed.

Till kvällningen blir det galej hemma hos John och Wendy med krubb och obligatorisk födelsedagstårta. Och inte vilket bakverk som helst:

Klasstårta

Självklart blir den bästa av fester, en köksfest. Vi hänger där och blandar drinkar och dricker ale. Blandar drinkar med pavlovan (det finns en alternativ tårta!) och lite annat smått och gott. Tydligen är det inte kutym att spilla sin rom och cola på en pavlova i England, det måste jag ha missförstått. Kan eventuellt vara en östeuropeisk företeelse. Hur som helst räknar vi in ännu en fantastisk helg i England, denna gång även med nästa generation Nygårds. Det här kan gå hur som helst i framtiden. Fast hon får ju "välja" själv förstås.

BLOGG #65 - EN STADIG FRUKOST ÄR A OCH O

Efter att ha träffat högdjur som en stycke Sir och en gammal engelsk landslagsspelare (jaja, men vi gick faktiskt in och ur samma hiss simultant) så tar vi en mellandag utan fotboll och gör London. Igen. Men det kan man faktiskt göra hur många gånger som helst. Dagen efter vaknar vi dock upp i Ipswich igen eftersom det åter vankas match på Portman Road.

12/9 2006 Ipswich Town - Coventry City 2-1, PR (19 465)

Vi börjar dagen med att ta oss ner till Portman Road för att kolla in supportershopen, men eftersom vi inte har ätit frukost än så gör vi först ett besök hos gatukökshusvagnsgubben en bit bortom stadion. Ska man ha en strålande start på dagen med mycket fett och kalorier (så man står sig till lunch) är det här stället att gå till. Ännu till denna dag har jag inte blivit serverad en vassare frukost från en gubbe i en husvagn utrustad med stekbord och fritös. 

Chef. 

Pun intended. 

Eller vad sägs om en baguette utrustad med bacon, korv och stekt ägg? Det måste vara något slags inofficiellt världsrekord i bra frukostmacka.

Innan match träffar vi norska Tom och Björn som jag sprungit in i på ett flertal resor. Trevlig värre och inte blir det sämre av att Ipswich inkasserar resans andra seger, även denna gång med 2-1. 

Se upp, det landar ett rymdskepp!

Bättre spel i denna kvällsmatch än eftermiddagsditon i lördags och segern är välförtjänt. Dessvärre är publiksiffran en rejäl skuffelse då det är under 20 000 på plats, vilket är första gången för mig sedan första matchen nio år tidigare. Kanske kan man inte få allt utan en excellent frukost och en seger får så att säga duga.

Efter fyra matcher på en dryg månad är det dags att lugna ner matchtakten lite med tanke på att det ska bli tillökning i familjen i december (2006! Ni får tänka att bara för man skriver en berättelse i presens så betyder det inte att det händer just nu). Man kan kanske säga att det var därför det blev två resor samma höst fredag-onsdag. Men nästa gång ska det där lilla nytillskottet nog få åka med också. Lyllos hen.

BLOGG #64 - SIR DIGBY JONES OCH TEDDY SHERINGHAM

Dagen efter besöket på Portman Road blir det frukost i Dinsdale Gardens hos King Dave och Linda. Baconkungen och hans son tackar inte nej därtill. Och det gäller att ladda på ordentligt så en inte blir hungrig innan vi kommer fram till östra London och Upton Park (eller Boleyn Ground som de envisas att kalla den, men för mig är den för alltid Upton Park). Idag har kingen fixat logebiljetter åt mig och Senior, men han ska inte själv följa med, den gode Dave. Det här kan bli intressant.

10/9 West Ham United - Aston Villa 1-1, Upton Park (34 576)

Vi kommer fram, tar oss in på arenan och blir visade till logen vi ska vara i. Här börjar det bli en smula knepigt. Ungefär så här går replikerna:

- Hello? (det är inte Lionel Richie som helt oförhappandes har dykt upp, det är bara jag som trevar mig fram bland högdjuren på Upton Park)

- Good afternoon! Who are you here with? (Daves boss, den lille fryntlige mannen som jag träffat en gång förut, men han har förstås ingen aning om vem jag är)

- David Fenton. (eller kanske med ett frågetecken efter. Det känns som om vi har gått fel)

- Oh, yes of course! (givetvis) Please, help yourself to some food and there are beers in the fridge. Or would you rather have some wine?

Vilken jävla kung. De har dukat upp med så mycket mat att en femtedel vore nog, men inte gör det oss ett endaste litet dugg. Utöver bossen själv och hans son som är executive i elektronikfirman (ALBA) är det ett par från Maersk (ja, de är från Danmark fast jobbar i UK och är lite märkvärdiga av sig), en industrimagnat vid namn Sir Digby Jones, far och son med oklar koppling samt två jeppar från Sverige som har nästlat sig in. Mina försök att föra ett samtal om vad Maersk-snubbarna jobbar med osv faller platt. De vill inte prata med mig. Men i skit i det då, jag har mat och öl och en plats på läktarn.

Ska ni gå hem nu?

Den färgstarke och bullrige adlade mannen i gul kavaj visar sig vara supporter av bortalaget. Han tar ca 0% hänsyn till att han är inbjuden till en loge med ytterst dedikerade West Ham-supporters (både känslomässigt och ekonomiskt sett). När bortalaget pangar in sitt bidrag till matchens målproduktion råder det så att säga inga tvivel om var hans sympatier ligger. En smula opassande kanske hans kollegor i branschen skulle säga, men han skiter högaktningsfullt i det. Skön snubbe.

När matchen är slut tackar vi högaktningsfullt för gästfriheten (efter att ha utnyttjat lyxen till fullo med varsin kopp te för att undvika värsta ruschen till t-banan) och går ut för att ta tuben tillbaka till Barnet. I hissen ner (sitter man i loge åker man hiss, trappor är för pöbeln) får vi en liten överraskning när dörrarna öppnas på bottenplan. Ut går vi och in kliver istället Teddy Sheringham efter att ha nickat ett hej. Känns som att hissen gick upp betänkligt i värde genom den rockaden. Vore högst intressant om Sir Digby Jones kliver in i hissen när Teddy stegar ur. Upp eller ner på hissens värde efter det bytet? Jag håller mina pengar på den forne fotbollsstjärnan.

BLOGG #63 - SOUTHAMPTON HEMMA IGEN!

Vad är oddsen för att åka för att se samma motståndare som året före? Tja, det beror förstås på vilken match man väljer. Och föreligger det som så att man väljer att se samma motstånd som föregående säsong, ja då blir det som det blir. Men förhoppningsvis utan mörkläggningen (vilket i och för sig inte torde vara något problem för en eftermiddagsmatch).

9/9 2006, Ipswich Town - Southampton 2-1, PR (21 422)

En far och en son på resa i England. Kan det ens gå fel? Nej, precis. Vi har logi hos John & Wendy i Ipswich och det är ett föredömligt värdpar indeed. Det är strålande väder och vi börjar pubvändan med att gå till Fat Cat med Glynn (ett sant proffs när det kommer till pubbesök) och smutta på ale ute i the back garden. Inget nytt på uppladdningsfronten med andra ord.

Vi glider vidare till nästa förstklassiga pub på vägen ner mot stan och Portman Road, The Dove. Här sluter övriga skojare, a.k.a. semi-proffs, upp.

Ett gäng gubbar. Trefvligt.

Southampton lyckas väl med att prickskjuta i målramen och träffar den inte mindre än tre gånger. Ipswich är lite effektivare än så och pangar in två i nätet istället och eftersom Saints inte lyckas hitta nätmaskorna mer än en gång så blir det tre pinnar för hemmagänget. Lysande.

Efter matchen har vi aviserat att vi bjuckar värdparet på middag som tack för gratis B&B. Vad de vill äta? Grillade burgare på puben. Pure class. 

De skojar på lattjo. Måste vara Eversons som smyckat puben.

Vi kör på det, men går inte all in på drickat då vi har en utflykt på agendan imorgon. I huvudstaden faktiskt, närmare bestämt på Upton Park. King Dave har ordnat in oss i en loge och det känns som det kan sluta lite hur som helst. Går det åt fanders kan vi ju alltid sikta in oss på grillat på puben imorrn igen.

BLOGG #62 - EFTER PARIS OCH IPSWICH KOMMER VÄL WOLVERHAMPTON?

Har man redan varit i metropolerna Paris och Ipswich är det fullt naturligt att dra vidare till Wolverhampton. Det är ett körigt schema då vi efter att ha kvartat i Wolves drar hem till Sverige igen för att gå på EM i friidrott. Vilka logistikchefer som har lagt schemat!

Vi har stämt av publäget med Luis & co som ska vara på plats men dessvärre är den utvalda puben dedikerad till home fans only och herrskapet Nygårds får svansa vidare in mot stan och släcka törsten på en Wetherspoons-pub. Ibland blir inte förtoppningen som man tänkt sig.

8/8 2006 Wolverhampton Wanderers - Ipswich Town 1-0, Molineux 
(19 199)

Ibland är det med ett inte så litet mått irritation som man kan konstatera att matcher upprepar sig. Eller så är det bara som det känns. Men när det egna laget inte gör några mål trots en man mer på planen under en hel timme och dessutom missar en straff, ja då luktar det en del Sheffield United över hela tillställningen. Eller Stoke. Jävla Stoke.

Vi får i alla fall se ännu en engelsk stad och arena så helt lottlösa kommer vi inte därifrån. Plus att vi ska få åka direkt till Ullevi när vi kommer hem. Samt att det inte går någon nöd på en annan då nästa resa till UK är inbokad och bara fyra veckor bort. Då är det nytt resesällskap och Fru Nygårds blir kvar hemma samtidigt som pappa Nygårds ska ut och flyga flygplan. Den resan ska visa sig bli bra mycket bättre ur poängsynpunkt sett men det tar vi i kommande inlägg framöver.