BLOGG #99 - ÅRETS GRETZKYINLÄGG

Säsongens öppningsmatch på hemmaplan är alltid något speciellt och därför känns det extra snajdigt att ha med sig hela familjen samt ytterligare en familj i form av Min kompis Robin med sambo och barn. Tänk om det skulle kunna bli lite fint väder också så skulle alla bitar falla på plats nicely.

Tänk om det är 30+ i skuggan? Då blir det inte så nice. Fett onice för kids att hänga i den typen av temperatur kan jag meddela och inte riktigt min kopp te heller (jag är mer för den kopp te som serveras när det är lite ruskigt ute och det är Earl Grey med en skvätt mjölk i koppen) för det blir ju så fasansfullt varmt. Men man ska ju inte klaga har jag hört, göra det bästa av situationen, dricka mycket, bla bla bla. Sista punkten är ju inga svårigheter men förmodligen åsyftas inte alkoholhaltiga drycker i någon form utan här är det vatten och eventuellt sötade kolsyrade drycker som gäller. Men om vi sparar matchen till längre ner i utläggningen så kan vi riva av några skojsiga grejer dessförinnan:

Hela Blackburns trupp kommer gåendes på Stansted och så även svenske Martin Olsson med diamantörhänge. Glad i hågen tilltalar jag honom något om att det kommer bli svettigt på hans kant imorgon, höhöhö. Fett ägd.

Jag och Robin hamnar på norske supporterlegenden Inges 40-årskalas en liten stund. Trevligt värre och vi förser honom med en ITFC Swedenhalsduk födelsedagen till ära.

Vi lyckas även med bedriften att hänga på Ipswich Beer Festival som firar 30 år och har hela balunsen nere i marinan.

Jo, vi hänger även med övriga familjemedlemmar men på kvällen förvandlas vi till öltörstande superhjältar. Och med superhjältar menas i detta fall att jag överdriver kraftigt.

18/8 2012 Ipswich Town – Blackburn Rovers 1-1, PR (19 117)

Det är varmt. Närapå sjukligt varmt och barnen har det jobbigt i hettan, men en ballong vardera får de på lite andra tankar. Ända tills Systersektionens helt sonika flyger till väders, möjligen hela vägen upp till solen. Ni vet barn och ballonger och vad som händer om man skiljer de två åt? Inte? Katastrof är ett ord som inte ens är i närheten av att beskriva magnituden av denna separation. Gråt och tandagnisslan i värmen. Vilken sabla röta då att det delas ut ballonger även inne på Portman Road! Vi knatar bort till en liten vagn där det delas ut tidningar och ballonger, vilket för övrigt är en grym kombo, varpå katastrofen får lämna plats för lite eufori igen. Vi går in och sätter oss på våra platser, som är längst fram längs långsidan vilket ger lite spelrum för kidsen. Bra grej. En grej som inte är skitbra är att Fru Nygårds inte ser ballong nr 2 när hon ska sätta sig och därmed nog får räknas som den primära upphovskvinnan till katastrof numero due för dagen. Ni vet barn och ballonger och hela den biten nu va?

Vi lyckas i alla fall ta oss igenom matchen och det är för väl att vi sitter i skuggan för annars hade det blivit katastrof nummer tre. Men barn är nu inte de enda som råkar ut för katastrofer. Första halvleken av matchen ger för handen att bortalaget tar ledningen och håller den till nämnda halvleks avslutande. Måhända en något överdriven dramatisering av en katastrof, men bra är det ju inte. Matchen som helhet är dock helt ok från Ipswichs sida och vi tycker oss ana att den här säsongen kan bli något bra (vilket sedermera ska visa sig vara en katastrofalt dålig profetia). Tack vare ett självmål från bortalaget i andra halvlek delas poängen lika med ett vardera, som sig bör vid ett oavgjort resultat.

Värmen gör sig riktigt bra på kvällen då det är så där sydländskt varmt och skönt vilket passar särdeles bra för en ölfestivals avslutande kväll med fyrverkerier och såna sköna grejer (fast allt som smäller är ett otyg om man frågar mig, men fireworks är i alla fall fint att titta på). Det visar sig att barnen och fruarna ser fyrverkerierna från hotellet innan John Blund kommer och strör sand i ögonen på dem. Bra samtalsämne på söndagen. Plus att vi i alla fall hade tur med vädret, det kan man ju snacka om flera år efteråt.

BLOGG #98 - EN OVANLIG MATCHDAG OCH EN HÖGST ORDINÄR MATCH

Onsdagar är oftast förbehållet hemresa från medlemsresorna, men idag får vi gå på match istället. Så utomordentligt trevligt, men även semesterdagskrävande. För att röra till det ytterligare lämnar vi denna matchkväll vår standardläktare på kortsidan och finlirar lite med att sitta på långsidan.

21/3 2012 Ipswich - Burnley 1-0, PR (16 564)

Så mycket till matchrapporter blir inte de här inläggen och det kanske är tur det. Läsvärdet är ju lite sisådär som det är ändå och att rapa upp en rapport om hela händelseförloppet för varje match känns överflödigt. Plus att det är assvårt att komma ihåg om matchen ifråga var ens lite bra eller bara helt värdelös. De riktigt bra är lite lättare att dra sig till minnes plus inte särskilt högfrekvent förekommande. Små iakttagelse kring den här fighten:

* Burnley låg i PL så sent som 2009/10 men har nu chanserat så till den låga grad att de är ungefär lika usla som Ipswich.

* Undermålig publiksiffra. Jag tror det beror på onsdagen som matchdag. Avskaffa den omedelbums.

* Chopra petar in matchens enda mål. En av få bra saker han gör under sin vistelse i vår klubb. Inte särskilt nyttig på planen, stora spelproblem vid sidan av och en katastrof på sociala medier. 2015 spelar han fotboll i Indien. Det är långt bort det.

Mer än så blir det inte om den 88:e matchen på engelsk mark. Sjukt lågt läsvärde. En önskar nästan att det funnits en matchrapport att kopiera in istället.

BLOGG #97 - MATCH, FRANK OCH MATCH

En tänker på något vis att en borde lära sig av sina misstag någon gång, men det verkar inte som någon särskilt framträdande egenskap hos just mig. Så, därför kör vi ungefär så här innan det är dags för match på tisdag kväll:

Söndag
Supportermatch mot Punch Drunk FC. Har inte jag gjort det här förut? Men den här gången spelar jag ute. Snart 40 år och på topp tillsammans med en vindsnabb 17-åring. Sjukt kul. Springer som en dåre (med mina mått mätt. Alltså hela uttrycket, inte själva delen med dåren om ni fattar vad jag menar. Jag är inte helt säker på att jag själv begriper) under 90 minuter och kroppen mår bra mycket bättre än när jag stod i mål och sprang väldigt korta sträckor. Den här gången går det dessutom bättre för oss och vi vinner med 4-2. Jubel i busken.

Måndag
Vi går på en episk bryggeritur med efterföljande pubhäng på St Judes i Ipswich. Frank som äger hela konkarrongen är vår ciceron och visar stolt upp själva bryggeriet som är inhyst i ett gammalt hästgarage (inget stall, utan ett garage för hästar fast utan trädgårdsredskap på väggarna. Inte för att hästarna är särskilt bra på trädgårdsarbete men ändå) med två cisterner med ale som puttrar. Plus ett litet lagerutrymme där han går och hämtar öl och skänker ut till oss närvarande. Vårt lilla gäng får mer av den varan när vi hänger på pubens övervåning där hans bartender Alvin skeppar upp kanna efter kanna med ale vilket har som största effekt att stämningen ganska raskt slår i taket. En annan bidragande stämningshöjare är Frank själv som är något av en förstklassig/lägsta klassens komiker som blandar briljanta skämt med dito plumpa. En man med hjärtat på rätta stället som man brukar säga. Vi har skrattkramp när vi tackar för oss och går därifrån.

Tisdag
Game day.

20/3 2012 Charlton Athletic - Yeovil Town 3-0, The Valley (13 717)

Visst är det game day, men inte i Ipswich. De rackarna har lagt Ipswichs match på onsdagen så jag drar helt sonika iväg till London för att besöka en ny arena och se en fight i League 1. Charlton som hade sin heyday på 00-talet har rasat ner till tredjedivisionen men visar mot Yeovil att det är dags att klättra uppåt igen. En väldigt trivsam arena där jag begåvas med en plats på huvudläktaren med bra uppsikt över vad som händer på planen. Charlton manglar in tre baljor och tystar bortafansen något, men de håller i bra under matchens gång ändå de grönvita. När domaren sedan flöjtar av matchen är det dags för mig att dra mig ut till Barnet (var annars?) och Chez Fenton. Sen blir det tillbakakaka till Ipswich på onsdagen för ännu en visit på Portman Road. Och jag har inte ens någon kraftig träningsvärk efter söndagens insats på fotbollsplanen. Bara positives. Det måste ju bara bli vinst imorgon också. Eller?

BLOGG #96 - GROUNDHOG DAY

Det är den tiden på året. Just den tiden när en Englandsresa inte kan bli mer förutsägbar. Lite som när Bill Murray vaknar upp till samma dag om och om igen i Groundhog Day. När orden och uttrycken ale, full English, husvagnsburgare, chicken balti pie, Mannings, pub, fotboll och Ipswich liksom utgör en alldeles egen ordbok. Allt är gjort förut och det gör absolut ingenting. Men vad som inte är gjort och som hade varit önskvärt att det vore ogjort är att barnvakten, tillika min egen moder, åker på en sjuhelvetes influensa som omöjliggör barnpassning och försätter småbarnsföräldrar Nygårds i en mindre rolig sits. Som organisatör och reseledare drar jag det längsta strået och blir ensam representant från Nygårds i Stråtenbo. Urusel start på resan.

Nu är det ju bara att försöka göra det bästa av den uppkomna situationen, det är lite så man får jobba liksom. Boskapsflyg från Västerås där jag hinner med en lunch med Min kompis Lasse innan det blir dags att kliva in på flygplatsen. Pga vissa logistiska omläggningar droppas jag av min far fyra timmar innan avfärd (han ska flyga från Nyköping den skojaren) och har lite tid att killa. Funkar förvånansvärt bra och vips sitter en på planet och dricker vitt vin. Den såg ingen någonsin komma och det är ju toppen att en trots hög ålder och utan fru kan överraska både sig själv och mer eller mindre hela sin omgivning. Kvällen på fredagen är i vanlig ordning astrevlig och innehåller föga överraskande ale och husvagnsburgare. Det är nog allt man behöver veta för mer detaljerad beskrivning av kvällen känns som överflödig och högst ointressant info.

Vad händer när man knoppar vid halvtvåsnåret i en hotellsäng utan fru? Man vaknar tydligen klockan sex och kan inte somna om. Så sjukt jävla värdelöst att man borde få rabatt av något slag, men då måste man väl göra som farsan förra medlemsresan och sova sönder en säng. Och det vill man ju verkligen inte hålla på med. Istället den klassiska engelska frukosten innan det ska bli kultur!

Vi har bokat in oss på en guidad tur runt stan i Ipswich. Briljant idé vem det nu var som kläckte den (inte jag om jag minns rätt). Dessvärre regnar det för ovanlighetens skull, vi brukar vara duktiga på att pricka in fint väder annars. Vi får veta både ett och annat om staden och dess invånare, både nutida och dåtida, byggnader och dessutom kika in i en märklig kyrka. Bra uppstyrt och vi ger efter avslutad tour en ITFC Sweden-halsduk till guiden som ser ut som om han vunnit på Lotto.

Dagen är tämligen späckad och jag och Min kompis Robin hastar snart iväg till BBC Suffolk för att vara med på radio. Svenska hejaramsor, Lars-Gunnar Björklund och historier av den gamle landslagsbacken Kevin Beattie dominerar vår radiotid. Kul att fått vara med om, men det sinkar vår matchplan. Snabb förflyttning till stekhusvagnarna utanför Portman Road, men jag tänker att en chicken balti pie är dagens lunch och avstår vänligt men bestämt en välstekt burgare.

17/3 2012 Ipswich Town – Peterborough United 3-2, PR (17 927)
Första halvlek bjuder på ett mål för vardera lag, vilket får anses som ett ok resultat i halvtid. Ingen risk att tappa ett överläge och samtidigt inget hopplöst underläge att hämta in. Lite grann som det var när matchen började faktiskt.

I pausen är det som så att en tävling för hårdskjutande människor vanligtvis äger rum, men idag har de kontrakterat mig, Min kompis Robin och Min kompis Erik. Även kända som de tre lösskjutande musketörerna. MEN VI FÅR GÅ PÅ PORTMAN ROADS GRÄS!! OCH SKJUTA EN FOTBOLL I ETT MÅL!!! Vi är lite excited, men naturligtvis väldigt coola. Kanske de coolaste som varit med i tävlingen någonsin. Ungefär. Största rädslan är att vi ska halka när vi ska skjuta. Ingen tänker att vi ska skjuta så löst att folk kommer prata om det flera år efteråt. Av någon ytterst märklig anledning lyckas min ärtbössa ändå bli den som avfyrar ett ”skott” som mäts upp som det snabbaste. Min kompis Robbo skjuter för höga skott för att de ska registreras på hastighetsmätaren. Tråkigt. Som tack för min kvalificerade insats belönas jag med en fotboll som är signerad av hela a-lagstruppen. Tråkigt. Sen tar vi vansinnigt många kort på oss tre INNE PÅ PORTMAN ROADS GRÄS!!! Tråkigt. Och sällan har vi tyckt att spelarna kommer ut på tok för tidigt till andra halvlek.

Tre ascoola lösskjutande musketörer

På tal om andra halvlek så blir det fler mål än i första. Ipswich tar ånyo ledningen men även denna gång utjämnar bortalaget. När våra hjältar än en gång sätter sig i förarsätet resultatmässigt orkar dock inte Posh resa sig och vi får räkna in en vinst! Den här dan artar sig riktigt bra trots allt. Som avslutning på dagens och kvällens övningar blir det indiskt krubb på The Dhaka och eftersläckning på The Dove. Vi är något av en flock vanemänniskor, har ni märkt det? Tack och lov har vi förståndet i behåll och jag är hemma redan halv tolv. Inte för att hotellet stänger vid midnatt för inpasserande utan pga det utomordentligt vansinniga faktum att vi ska spela fotboll på söndagen. Vi snackar en trupp på elva man, fullstor plan och 2 x 45 minuter. Jag överväger att skjuta den som kom på den här idén (det var inte jag). Alternativt kalla in Bill Murray som avbytare.

BLOGG #95 - HÄR HAR JAG JU VARIT FÖRUT

Ni vet den här grejen när man kommer hem sent en onsdag kväll efter att ha varit på en allsvensk match i Gävle? Det kan ju typ alla relatera till vilken omvälvande och närapå livsavgörande upplevelse en dylik utflykt kan vara upphov till. Plus att det blir jävligt stressigt att peta ihop ett blogginlägg från en match som spelades för tre och ett halvt år sedan på Loftus Road. Här hade jag tänkt ta ytterligare en livlina och publicera delvis gammal text för att vinna lite tid och kraft, men se det går inte för sig alls för datawebben som rör sig i en luftlina ut till det här huset på landet har blåst sönder. Eller så har några aliens tjuvkopplat in sig på linan och fuckat upp hela upp- och nerströmmen från Telia. Oavsett vilket så kommer jag inte in på sajten där texten ligger och då får det istället bli en punktlista på de viktigaste/mest minnesvärda händelserna under dagen som vi kallar för:

25/9 2011 Queens Park Rangers – Aston Villa 1-1, Loftus Road (16 707)

* Tågresa Liverpool – London. Vi käkar frukost på en Wetherspoonpub nära tågstationen, knallar sedan över vägen och inser att vi är på stationen och sätter oss på tåget och far mot London. Mer eller mindre helt odramatiskt förlopp på den förflyttningen.

* Vi söker upp vårt nya boende, denna gång i Pimlico. Huttons Hotel. Skapligt oklart varför jag ens minns namnet på hotellet. Förlåt, ”hotellet”. Men typ tusen ggr vassare än gårdagens hotelldebacle.

* Lunch på syriansk restaurang. Spännande, men inte lika gott som gårdagens middag på indiern.

* Gå på fotbollsmatch. Vi tjackar plåtar i biljettluckan och får sitta på kortsidan. Skapliga platser ändå, men för £40 borde man ju få nåt av värde kan man tycka.

* Aston Villa gör 1-0 på straff genom Bannan, eller Bananen som vi brukar kalla honom. QPR ligger sedan på som bara ett desperat hemmalag kan göra i slutet av en fotbollsmatch och får betalt för sitt idoga arbete. Richard Dunne är så pass hygglig att han skickar in trasan i eget mål och räddar en poäng åt motståndarlaget samtidigt som han berövar sitt eget lag på två.

* Fetlagd mustaschprydd man till vänster om oss blir så till sig i trasorna av kvitteringen att han greppar Min kompis Perry och ger honom en redig kyss på kinden. Lajbans all around.

* Pubrunda i centrala London. Verkade som en bra idé under kvällens gång, i vanlig ordning något sämre kvalité på idén när vi blickar tillbaka dagen efter. Sluthaket blir en O’Neils (hur fan stavas det egentligen?) som har öppet längre än till midnatt och det är live music och hela den biten blandat med drinkar och såna grejer. Vi går vidare i storyn.

Allt som allt en kanonresa, om än med ett knippe träkepsar utdelade vid frukosten på måndagen. Loftus Road slog Anfield Road. Så kan det gå. Strået vassare än Gavlevallen måste jag säga.

BLOGG #94 - ATT FIRA EN KOMPIS SOM FYLLER 40

Med tämligen jämna intervaller når man och sina kompisar från jämt så kallade aktningsvärda åldrar. Vid 20 års ålder gick vi på loppis och köpte Svansjön på stenkaka och tyckte det var en bra present och när ytterligare 10 år gått blev det oftast någon vettig grej. När åldern plötsligt fördubblats sedan Svansjönåren är det upplevelser som gäller, gärna med fotboll inblandat. Då undrar säkert vän av fotboll varför man väljer att åka och se Liverpool möta Wolverhampton? För att Min kompis Ola fyller 40, that’s why.

Vad gäller resande, boende och näringsintag blandas det verkligen högt och lågt vad gäller kvalitén. Ungefär som följer vad gäller Liverpoolvistelsen:

Flyg: Det onämnbara bolaget som forslar mänsklig boskap kors och tvärs i luftrummet. Men eftersom vi är ett knippe medelålders män på väg till UK funkar det fint. Direkt till den där Beatlessnubbeflygplatsen i Liverpool. Bra grej ändå att landa där.

Boende: Här kan man verkligen snacka om högt och lågt. Mest lågt får man nog säga. Eftersom vi landar på flygplatsen (vanlig grej när man är ute och flyger) bor vi första natten på Hilton och där kan man knappast klaga. Briljant boende rent av. Andra natten däremot. UKs finest fast helt och hållet tvärtom. Vi kommer resten av livet skylla hela incidenten på Min kompis Janos som av okänd anledning hookat upp sig med en ytterst skum figur för ackomodering. Vi har fått en adress och infinner oss där för att dumpa väskor inför matchen (plejset ligger bara ett stenkast från Anfield Road för övrigt) men blir ganska mycket mer än en smula förvånade när adressen inte finns. Precis där vårt boende ska ligga har de rivit ner en kåk. Rivit ner som i totalt forslat bort hela byggnaden och lämnat kvar ett staket. Då dyker det upp en sån där gök som är så nervös och steppstyrd att man önskar att mamma var med och kunde styra upp hela grejen. Han drar iväg i 140 och vi gör vårt bästa för att hänga med i tempot runt ett par hörn och rätt som det är står han och knackar på en dörr. Som man gör. Där ska vi tydligen bo. Status: tre våningssängar, heltäckningsmatta och ett fönster som släpper in regnvatten som rinner ner på nämnda heltäckningsmatta och orsakar vattenskada. Flådigt. Toalett och något som ska likna en slags duschinrättning i korridoren. Gemensam med övriga boende. Intressant upplägg. Ungefär så bor vi. Inte lika med ståndsmässigt.

"Hotell"

Näringsintag: Det är väl lika bra att erkänna med en gång att det blir en hel del ale. Vad gäller mer fast föda insisterar jag på att vi måste käka husvagnsburgare, annars har man ju inte varit på fotbollsmatch i England. Går inte ner så väl bland vissa delar i sällskapet. Orutinerat folk. Insistering nummer två är att äta middag på indisk restaurang och där faller hela grejen sällskapet bättre i smaken. 50% positivt utfall är ändå ett bra facit tänker jag. Den här grejen att vi äter fulkäk motsvarande kebab kl 04.30 efter att pubarna stängt är både bra och dåligt. Sämre husvagnsstandard på det krubbet. Bra ändå att klockan inte är 04.30.

Mitt i allt ätande och drickande ska vi gå på fotboll också. Sagt och gjort, rätt in på samma läktare som jag satt på i januari under Fotbollsveckan 2011.

24/9 2011 Liverpool – Wolverhampton Wanderers 2-1, Anfield Road (44 922)
Högst sannolikt är det något fel på mig och mina känslor för Liverpool för jag blir inte megaimpad av You’ll never walk alone den här gången heller. Bra sång och så men inte ståpälsframkallande dessvärre. Kul ändå att uppleva en fight på en så klassisk arena med barndomskamrater. Bra grej också att vi inte är där i januari utan i september så jag kan låta bli att dricka varm choklad.

Min kompis Ola does not walk alone

En annan kul pryl är att Liverpool lyckas betvinga gästerna med uddamålet och att det är en lite småtrevlig föreställning. Glada miner runt omkring och vi knatar tillbaka till puben vi hängde på innan match för att ta en post-match ale och kolla in Man U på tv då Min kompis Janos har den dåliga smaken att supporta denna röda drake (han supportade också Wolves i själva live-matchen och hade stora svårigheter att dölja sin glädje vid deras reduceringsmål. Orutinerat folk alltså). Befinner man sig på en pub i Liverpool ca 200 meter från Anfield Road gör man bäst i att hålla en låg profil när Manure gör mål. Det går väl hyggligt ändå med tanke på att vi kommer levande från puben.

Vi avslutar lördagen med ett besök på tidigare nämnda indiska matställe och häng på en Wetherspoonspub i city, vilket får anses ok då vi ändå är turister. Att det sen visar sig bo ett möhippegäng med högst tveksam utstyrsel på hotellet (ursäkta omskrivningen för ett rum utan utsikt med möglig heltäckningsmatta) som hörs på hela stället ingår väl i priset antar jag. Även om vi inte är ute superlänge har vi ändå optimerat tiden på boendet (hotellet) då vi ska upp tidigt för att ta taxi in till stan, äta frukost och ta tåget mot London. Vi får nog bryta precis här och fortsätta imorgon med tågresan, hänget i London och ett spontanbesök på Loftus Road. Stay tuned för bra supporterupplevelse.

BLOGG #93 - THE STORY OF A MEDLEMSRESA

The story of a medlemsresa: oftast är det en långhelg med match både på lördagen och tisdagen, vilket gör att två matcher kan avverkas med endast 3-4 dagars semester. Ett lysande upplägg och väldigt omtänksamt av The Football League att tänka på oss långväga gäster när de lägger spelschemat. Fortsättningsvis story of a medlemsresa:

Lördag: Så mycket folk att man måste vara ordförande för att ha koll på alla medlemmar som är med på resan. Tur då att jag är ordförande. Synd då att det är så rövens svårt att hinna med att socialisera med samtliga närvarande. Men det hinns ändå med frågor och fraser av typen:

”Hej!” [insert presentationsfras av en själv om det inte är uppenbart att man är ordföranden/reiseleitern]

”Är det du som är från Sura?” Eller mer passande ortsnamn för den delen. Alla är ju inte från Sura liksom.

”Och resan gick bra?” Kan efter att man blivit lite mer tjenis bytas ut mot det mer allmängiltiga ”Och bilen går bra?”

”Kul att träffas och få ett ansikte på dig” Med den här frasen menas alltså inte att någon får ett ansikte på sig utan att man till inlägg på hemsida och Facebook får ackompanjerande anlete och röst.

”Va?” Vissa hör man helt enkelt inte vad de säger. De kommer företrädesvis från de södra delarna av landet och/eller har genomgående hög promillehalt under vistelsen.

Sen när helgen passerat är det inte lika många som hänger kvar till tisdagens match och då finns det större möjligheter till socialt umgänge med hela bunten som är kvar. Så ock denna gång när knappt hälften är kvar från helgfighten. Söndagen gick i familjens tecken då vi lekte i Christchurch Park med barnen och hade det allmänt slappt och härligt varpå mina tjejer Fru Nygårds och Systersektionen färdade hemåt Sverige på måndagen. Trist att behöva vara utan familjen men eftersom det är aktivitetsmåndag så är det lätt att hålla igång. Bryggeritur i Bury St Edmunds och ett härligt gäng bestående av både svenskar och norrmän beger sig iväg medelst tåg. Alla kommer hem helskinnade och vi konstaterar att det där var ju bra uppstyrt.

Bra uppstyrt

Efter att flickorna Nygårds dragit byter jag boende till John och Wendy som håller mig sällskap för en drink sådär på måndagkvällen. Vid pass kl 22 är det dags för bingen vad värdparet anbelangar så jag tar en taxi ner på stan och avrundar densamma med att svinga en bägare på nya puben St Judes. Taxi hem och laddning för match på tisdag.

12/4 2011 Ipswich Town – Middlesbrough 3-3, PR (17 286)
Tisdagen utgör något slags rekord i inomstadsförflyttning i Ipswich. Ett evigt traskande och bussåkande dagen igenom, men jag får saker gjorda. Som att hänga i supportershoppen (också story of a medlemsresa. Eller story of vilken jävla resa som helst till Ipswich om man ska vara noga), fika med syrran, systerson och fader, hänga på puben och hela den biten ni vet. Dagen till ära hinner vi med Mannings, Greyhound och Black Horse innan match och efterhäng på The Dove. Vi är såna pubchefer att det nästan är löjligt.

Så var det den här grejen med fotbollsmatchen igen dårå. Den här gången roar sig vårt gäng med att hamna i underläge 1-2 när det är dags för halvtidsvila och för att skoja till det ännu mer på lattjo släpper man in 1-3 i början av andra. Tämligen uruselt uppstyrt synopsis för en hemmasupporter så långt, men skam den som går hem efter 50 minuter. Då kanske man inte får se en upphämtning (ej att förväxla med vändning! Nästan lika vanligt misstag som att säga halvlek när man egentligen menar halvtid) av förnämaste klass. Med upphämtning menas i detta fall att man hämtar upp till 3-3 även om vi hellre sett en vändning till 4-3, men en upphämtning får duga med tanke på hur matchen gestaltar sig. Vi får jubla tre gånger och ett stycke systerson är all smiles, härligt att se. Även en briljant föreställning av två meter Mjällby som jublar så hårt att han lägger sig raklång över tre bänkrader och ser ut att ha brutit minst fjorton ben i kroppen. Tack vare stadig påfyllning av C2H5OH är kroppen lös och ledig och formar sig som en Barbapappa på lättare droger runt stolsraderna så att inga bestående skavanker infinner sig. 

Så avslutar man en medlemsresa. Hade man inte träffat Listerlandets ITFC dept förut är det nog lätt att man hade kunnat undslippa sig en av standardfraserna på en medlemsresa. ”Är det du som är från Sura?” Men alla är ju inte från Sura liksom.