BLOGG #106 - SENASTE RESAN MINSANN

Så frestande det är att göra en dubbelmatch av detta inlägg, men har en gjort 105 inlägg med endast en fight per dag är det bäst att fortsätta i samma stil. Och för att ingen ska känna sig vilsen avhandlar de två sista bloggningarna i denna omgång av #blogg100 (eller #blogg107 om man så vill) givetvis en medlemsresa, nämligen den senaste som företogs för ca 2 månader sedan.

Familjen Nygårds laddar upp med en vecka i London, varav ett par dagar på Legoland Windsor, och kommer med gott humör till Ipswich på en fredag i april. Vackert väder möter oss när vi kliver av tåget och på hotellet springer vi ihop med syrran och systersönerna plus en del andra ITFC Sweden. Lilla Sektionen drar med sina kusiner till gräsytorna bakom Sir Bobby Robson Stand, Fru Nygårds och Systersektionen drar till stan för lite shopping och jag ser ingen annan utväg än att hänga med Kassör Hedensjö och några till på Lord Nelson för ett par öl i solen. Senare sammanstrålar vi igen för middag på indiska stamhaket Dhaka och det är inget dåligt gäng som sluter upp. Varken i meningen dåliga som i inte bra eller som i ett fåtal. Bra folk, många folk, mycket bra mat.

The Dove, känns det igen? Dags för ännu en klassisk kväll med en fd spelare som berättar om sin karriär och denna gång James Scowcroft som får hoppa in istället för David Wright som har fått förhinder. I sanningens namn är det ingen som gråter över det eftersom Scowie är en hjälte för de flesta. Det blir sedvanliga aktiviteter i form av frågestund, lotteri och efterföljande allmänt häng med gamla och nya bekantskaper.

Möjligtvis är det den väl starka chili tikka chicken från kvällen före som gör sig påmind då kistan är i svårt olag på lördag förmiddag. En tupplur och en dusch senare är kroppen i alla fall upprätt, men det får bli drycker som inte torkar ut en under dagen. Öl får stå åt sidan och undrar säkert vad den gjort för ont för att inte få vara i sällskap med mig, men den behöver inte vara orolig. Den har inget gjort och dagen efter är vi buddies igen. Schema pre-match känns igen:

* Mannings, uppsamlingsheat. Inget särkilt att rapportera.

* Vara med på radio. Den här gången tar jag med mig Min kompis Lasse. Vi bubblar med Mark Murphy och Phil Skinka varpå vi styr tillbaka till Black Horse där folket finns.

* Kunde ha varit en annan spännande punkt här då en av de nya deltagarna har fått pass, matchbiljett, plånbok etc inlåst i sin safety box på hotellet. Det tillkallas personal och sedan låssmed. Personalen går bet, men efter ett par timmar lyckas man med gemensamma krafter få upp boxen och vi slipper gå och be att få biljetten printad igen och killen som råkat ut för hela grejen kan slappna av och njuta av dagen.

11/4 2015 Ipswich Town - Blackpool 3-2, PR (19 290)

Vid vinst har Ipswich fortfarande chansen på play-off och det förhåller sig även som så att en vinst ger kvällen lite extra glans då vi ska på Player Awards Evening med en hel del andra supportrar och inte minst hela spelartruppen och tränarstaben. Spelet på planen denna dag håller ungefär lika låg klass som min mage och det är djupa suckar på läktaren. Mot slutet verkar det som hela eventet ska sluta med 2-2 och en besvikelse, men den skotske landslagsbacken Berra (ej släkt med Sven Melanders karaktär i Sällskapsresan) knoppar in ett segermål på slutet och förutsättningarna för en munter kväll blir därmed väldigt många grader högre.

Entré på Sir Alf Ramsey Stand och infösning till Legends Bar där spelarna också hänger. Efter en något trevande inledning är det diskussioner supportrar och spelare emellan, selfies och leenden överallt. Briljant upplägg och mina systersöner tar fram autografblocken för att fylla dem med signaturer. Systersektionen och Lilla Sektionen vill inte vara sämre och gör likadant som sina kusiner.

En lagkapten och en annan snubbe (som ej tog autografer)

Resultatet i dagens tipstävling ska avslöjas som sista punkt på programmet innan vi tar oss vidare för själva prisutdelningen (som vi kan lämna därhän för den var långtråkig). Vinnare visar sig vara Min systerson Wille som inte bara tippat rätt resultat utan även lyckats pricka in dagens publiksiffra så pass bra att den är bättre än alla andra som tippat 3-2. Vinsten består av en Ipswichtröja signerad av samtliga spelare i truppen och Kassör Hedensjö lyckas haffa dagens tvåmålsskytt Freddie Sears som prisutdelare. Man skulle kunna sammanfatta hela den grejen med ordet succé.

Hur succé ser ut på bild

Resten av kvällen kan ni säkert lista ut hur den utspelar sig. Den som gissar på ett pubbesök har vunnit en imaginär kanna med öl.

BLOGG #105 - ROB IN THE HOOD

Frukost, kan det va nåt? Absolut, säger jag. Och äter en hel engelsk sådan. Så börjar man en söndag i Nottingham och sen går hela dagen av bara farten. Men Robin Hood måste vi besöka först av allt.

OBS!! Ej räv.

Han håller inte till i Sherwood-skogen som man kanske skulle kunna tro, men faktum är att han står som staty i närheten av slottet. Det som är mäkta förvirrande är att han INTE är en räv, utan ser högst mänsklig ut. Skitkonstigt. Därefter kvistar vi vidare och hamnar på en ytterst gammal pub, till och med så gammal att den skryter med att vara den allra äldsta i hela kungadömet.

Vi har givetvis stämt träff med King Dave som är på väg upp till Nottingham under förmiddagen, men vi irrar runt lite på stan först för att ta in kultur, matställen och givetvis pubutbudet. Kungen har förstås kollat in en pub med fint ale-utbud och det är trevligt att surra lite med honom innan det är dags att knata iväg till hotellet med våra pinaler och sedan dra oss mot stadion.

5/10 2014 Nottingham Forest - Ipswich Town 2-2, City Ground (24 345)

Med tanke på att man alltid bör eftersträva autentiska upplevelser har jag införskaffat biljetter till bortasektionen på City Ground. En annan, och kanske mer trolig, orsak är förstås att jag håller på Ipswich. Men i slutet av dagen vill jag mest av allt ge en fin upplevelse till mina vänner och jag tror inte de blir allt för besvikna. Framför allt inte lika besvikna som jag blir över att Nottingham kvitterar till 2-2 på stopptid. Trist grej för oss och resten av det månghövdade bortaföljet, men ändå en fin insats av vårt blåtröjade gäng och bra tryck på läktaren.

Vi följer upp matchen med att äta middag på en Wetherspoonspub i city (billigt och nästan husvagnsburgarlikt välstekt käk) följt av ett drinkrace. As you do när två i sällskapet redan åkt hem och vi övriga fyra får roa oss själva. Bra avslut i Robin Hood-staden, fast om sanningen ska fram smakar den ena tillbringaren med grogg verkligen räv.

Rävdricka

BLOGG #104 - DET ÄR ROBIN HOOD JAG VILL HA

Nottingham låter bättre än Stoke, Reading, Crewe och Cardiff tillsammans. Sherwoodskogen, Robin Hood och två fotbollsarenor på armbortsskotts avstånd. Och eftersom Min kompis Pongo håller på stans sämsta proffslag Notts County har vi under ett och ett halvt års tid försökt passa in ett besök på Meadow Lane. För att underlätta planeringen flyttas Ipswichs match mot Nottingham Forest till en söndag i oktober och med en visit på Meadow Lane på lördagen och en dito på City Ground på söndagen är det en så kallad no brainer efter att jag lite försynt lagt fram ett förslag om att åka just denna helg. Sicken sinkadus.

Inte mindre än sex kompisar från förr beger sig iväg med finflyg till London City (flygplatsen alltså. Fast egentligen bara fyra, de andra två kommer senare på kvällen till Heathrow) för en kväll i huvudstaden innan avfärd mot Nottingham. Vi som ankommit tidigt letar reda på hotellet vid Kings Cross, ganska hyggligt faktiskt, och kliver sedan iväg på en mindre pubrunda i väntan på resterande resenärer. Vilken lycka när vi går mot Eustons tågstation att springa på Euston Flyer, denna eminenta pub. Vi softar och tar en smula käk med passande dryck. För mycket mat kan förstöra aptiten till kvällen då vi ska på fin indisk kusin, Cinnamon Club. Men först hinner vi med en berka på briljanta Euston Tap. Skitliten lokal så alla tar med sig glaset ut i det fina vädret.

Oktobervärme släckes med dessa drycker

Maten på den indiska restaurangen är utomordentligt fin och en veckopeng senare tackar vi för den utmärkta middagen på kanelklubben och gör inte allt för stora utsvävningar. Vi ska ju ändå upp i hyfsad tid för fortsatt leverans till Nottingham vid niosnåret.

Full English följt av utcheckning och kort promenad till stationen. Det är ju ingen slump att vi valt ett hotell i krokarna så vi slipper knata så långt. Tåget är i tid och jag känner att en introduktion av breakfast wine är på sin plats. Sagt och gjort, vi går till bistron och tömmer lagret av vin. Sanningen att säga är vinlagret ganska magert, men vi tar det vi får helt enkelt. Bra stämning när vi anländer Rob in the Hood Station (eller Nottingham Station som det tråkigt nog heter). Ytterligare logistikvinster senare har vi hittat hotellet som ligger några hundra meter från stationen. Från hotellet är det sedan bara några ytterligare hundra meter till de båda fotbollsarenorna. Han som har planlagt den här resan borde vara Nobelprisvinnare vid det här laget (kanske lite förmätet att slå sig själv på bröstet på det här viset, men jag tycker verkligen det). Vi avverkar följande:

* Notts County-shopen. Min kompis Pongo köper en matchtröja och ser till att få tryck på ryggen. Tråkigt att han väljer Perry och inte Pongo.

* Pub. Mat och öl.

Det var banne mig en kort lista. Sen blir det match.

4/10 2014 Notts County - Gillingham 1-0, Meadow Lane (4 800)

Bra tryck trots att den halvstora arenan är tämligen klent befolkad.

Bortafolket

Hemmalaget vinner med matchens enda mål och Min kompis Pongo är inte bara nöjd med att vi fixat in honom i matchprogrammet (samma snubbe som ännu inte fått Nobelpris ordnade också denna feature) utan även med resultatet förstås. High life och segeröl.

Till kvällen sluter norrmannen Tom (minns Stokeresan när samme Tom var min bussgranne) upp med oss för en kväll ute i Nottingham. Mat, öl, drinkar och allmänt trevligt. Lite så vi jobbar. Bra gubbs de här killarna. Men vi har ju en match imorgon också. Konstigt att vi inte tänker på det när halva gänget hänger i hotellbaren en bit in på morgonkvisten. Men det är lite så vi jobbar. En har väl varit med förr.

BLOGG #103 - VI ÄR HÄR NU IGEN

You guys know the drill.

Fredag, The Dove. Lördag, match. Söndag, utflykt.

Nu låter det som om det skulle vara tråkigt att vara på medlemsresa, men det vet ni ju redan att så är icke fallet. Nya medlemmar, nya utekvällar, nya matcher och nya utflykter. Samma som tidigare fast ändå inte.

På fredag afton får vi oss en alldeles egen tillställning arrangerad för oss då gamle storspelaren Jason Dozzell berättar om sin karriär följt av lotteri med finfina Ipswichpriser. Kanonstart på helgen men med den bieffekten att morgonen efter blir lite trögstartad. Vi snackar half English till frukost. Kanske så lite som en fjärdedels English. Smällar man får ta har jag hört.

Efter en tupplur och en dusch är det här 40-plusekipaget redo för en dag i solen på pubarna, i radiostudion och på Portman Road. Ni kan även den här drillen, Mannings följd av Black Horse och sedan stadion (och ev en flottburgare förstås). Jag och Min Ipswichkompis Pelle kvistar iväg till BBC Suffolk för ett litet besök i studion hos Mark Murphy, Phil Skinka och inte minst den gamle legenden Kevin Beattie (som förutom spel i Ipswich och engelska landslaget på ålderns höst varvade ner med lite lågligespel i Sandviken. Jo, Sandviken. Mordor.)

Fd engelsk superback och två svenska supare

Efter att ha lyssnat till en utläggning av "The World's Youngest Football Pundit", en typ 13-årig expert i studion som låter som att han är ca född på sent 60-tal vänder vi tillbaka till Black Horse för lite mer häng i den strålande solen innan det är dags för dagens match mot skogarna från Nottingham.

29/3 2014 Ipswich Town - Nottingham Forest 1-1, PR (17 955)

Eftersom Min systerson Anton är med betyder det inte bara att vi har en väldigt insatt sexåring i vårt sällskap utan också en alldeles personlig kommentator i 90 minuter. Lasse Granqvist, släng dig i väggen. Vad matchen anbelangar blir det ännu en oavgjord historia, vilket kändes ok då vi hade ett halv-borta-element i sällskapet. Inga bragging rights för någon. Fint väder, en poäng och väntande brasiliansk köttrestaurang på kvällen. Bra kombo.

Minns köttbonanzan i samband med Charltonmatchen i förra inlägget och multiplicera med 40 000 miljarder så har vi kvällens köttutbud på Rio's Brazil i Ipswich. Föga överraskande får vi fortsätta aftonen med att eftersläcka näringsintaget och lyckas tämligen väl med denna aktivitet ända tills vi får rött kort i baren på Cricketers. Vi får alltså inte beställa en droppe till och det gäller hela vårt sällskap. Imponerande ändå att de har koll på varenda kotte som hänger i just vårt gäng. Och kanske bra för frukost nästföljande dag när en tänker efter. För då ska vi ju åka till ett favoritbryggeri.

Söndagen avnjuts mestadels i den förtjusande kuststaden Southwold där det eminenta bryggeriet Adnams håller till. Det blir både bryggeritur, provsmakning och en vända i deras stora shop som ligger mitt i byn. Jag blir så till mig att skrymmande saker och dryckjom inhandlas vilket sedermera får till följd att vi får lägga till en incheckad väska på flyget hem. Briljant resa än en gång och en fantastisk avslutande utflykt.

Bryggeritur. Väldigt tur faktiskt.

BLOGG #102 - BORTAMATCH

Portman Road i all ära, men de roligaste matcherna är oftast de på bortaplan. Således bestämmer vi, ca två handfull medelålders män, att sikta in oss på The Valley i slutet av månaden november. Sagt och gjort, vi kör rendez-vous i huvudstaden. Sjukt bra plan.

Jag, Robin och Roffe (aka Glenn pga ursprungligen från Göteborg) delar rum. Sjukt kul (utom när Robin tycker det är en bra idé att prata i telefon kl 07.00 på morgonen). Smålandssektionen med Sekreterar-Roine i spetsen håller i middagsplanerna fredag kväll. Man kan säga att Roine litar på TripAdvisor som en annan sätter sin tro till att Wikipedia stämmer till 100%. Kan med andra ord inte gå fel. Vi hamnar på sydamerikansk köttrestaurang (brasiliansk eller argentinsk, lite oklart så här i efterhand) som serverar så mycket kött att korv- och köttstoppning får helt nya innebörder. När vi lämnar stället visar det sig att halva veckopengen har gått åt men ska man på bortamatch får man faktiskt bjuda till lite (särskilt när det är en smålänning som valt plejset).

Vi följer upp restaurangbesöket med vederbörliga pubbesök och fredagsbokslutet visar som vanligt några för många öl på sista raden. För att pigga upp oss lördag förmiddag hänger vi lite på Market Borough vid London Bridge där man kan hitta både piggsvin och kanin bland läckerheterna som bjuds ut på marknaden. Lämpligtvis har de ett gäng pubar i krokarna så vi smiter in och fyller på depåerna innan vi beger oss ut till The Valley och spisar lunch. Om gårdagskvällen var top notch lägger vi oss i andra änden av födostegen när vi klämmer kycklingkebab med pommes. Alla som överlever dagen utan matförgiftning är vinnare idag och får med sig en tavla med engelsk graffiti hem i handbagaget.

30/11 2013 Charlton Athletic - Ipswich Town 0-1, The Valley (0-1)

Här lär The Who ha hållit den konsert med högst ljud någonsin i rockhistorien. Låter ju osannolikt, men det uppmättes i alla fall 126db på ett avstånd av 32 meter från högtalarna (enligt Wikipedia, så det måste således vara 100% sant). Ljudvolymen denna dag är väl en smula lägre, men vi stämmer in i sång när så inbjuds till. Hela bortaläktaren är fylld och vi kan ännu en gång konstatera att Ipswich fans är toppchefer när det kommer till att närvara på bortamatcher.

Härifrån gubbjublade vi järnet när Smith gjorde mål

Vi upprepar succén från kvällen innan och pubar (obs, verb!) hela kvällen igen. Än till denna dag ett oöverträffat koncept.

BLOGG #101 - IT AIN'T OVER

Vi gör det igen och igen och igen. Vi åker till Ipswich och kör medlemsresa. Och vi gillar det. Så pass mycket att vi gärna packar in två matcher per resa för att få ut största möjliga valutering för punden som vi lägger ut.

Eftersom lördagen har passerat har vi söndag, måndag och tisdag kvar att avverka. Söndagen är vikt för supporterfotboll och om vi nöjer oss med att konstatera att lånespelare är ett jävla skit så har vi summerat hela insatsen ganska väl. Vi är inte fullt lag enkom med våra medlemmar så vi lånar i vanlig ordning in Phil Skinka, vilket i sig inte är ett dåligt lån, han ingår mer eller mindre i huvudtruppen, men övriga lån känns mer som emergency loans. Inte undermåliga fotbollsspelare som sådana, men det blir för många kockar i den här soppan. Vi losar matchen. Move on.

Måndagen är föredömligt upplagd om jag får säga det själv. Ofta säger jag det själv utan att skämmas ett endaste dugg och så även i detta fall. Vi sparkar igång dagen med att avlägga visit på träningsanläggningen och får oss en guidad tur av förre mittfältaren Simon Milton samt en liten titt på träningen. En av spelarna som röstats fram som sämst på förra träningen har en banandräkt. Engelsk pennalism med en gnutta engelsk humor och fina bananer i pyjamas-referenser.

Är bananerna fina?

Vi följer upp den rundturen med en annan rundtur och denna gång på eftermiddagen nere vid vår hemmaborg Portman Road. Kan det bli för tjatigt? Skulle inte tro det. Gissar på femte eller sjätte guidade turen för mig, men jag blir lika löjligt barnslig ändå. Tar massvis med kort och så vidare. Den här gången har vi också ett gäng norrmän med oss och de är väldigt glada och tacksamma för att få ha varit med på tur. Så klart.

På kvällningen är det norrmännen som har styrt upp en grillafton på en härlig sunkpub som jag inte bevistat tidigare. Man kan aldrig besöka för många pubar, som jag brukar säga. Det grillas burgare och engelsk korv, serveras ale och spelas kort, sjungs karaoke och hela den biten. Ena halvan av våra törstiga vänner från Blekinge dricker slut på all Red Bull i baren så de får åka till Tesco och köpa mer. Klassiker. Vi tackar för oss när norrmännen börjar ta karaoken på lite för stort allvar. Känns som bra tajming på nåt vis.

16/4 Ipswich Town - Crystal Palace 3-0, PR (17 656)

Min 41:a födelsedag. Så empatiskt av samtliga inblandade att ordna med en komfortabel 3-0-vinst mot gästerna från huvudstaden. Det är nog inte bara jag som är glad att vi lämnade sällskapet på karaoketillställningen igår kväll i hygglig tid för att slippa alltför allvarligt bakrus på tisdagen. Det är ju inte så en vill spendera sin födelsedag, svårt eftersned. Så mycket bättre att vara pigg och kry, inhösta en seger och njuta av det vackra vädret. Bra dag, hoppas fortsättningen av det 42:a levnadsåret fortsätter i samma stil.

BLOGG #100 - DELFINALEN (DEL AV FINAL, EJ DJURET DELFIN)

Räkna från 1 upp till 100. Precis som när det lektes kurragömma i barndomen. Då var det tresiffriga talet något som var startskottet, men i #blogg100 är det liksom punkten för hela äventyret. Med en dylik uppräkning skulle det smaka mumma att avsluta med en riktig jubelfight mot något storlag, ett derby kanske eller varför inte en cupmatch på en arena jag aldrig varit på tidigare. Och inte en match mot Hull City (eller vad de heter nuförtiden) som crescendo. Det goda i kråksången är att jag nyss författade en alldeles unik mening när Hull City och crescendo nämndes i samma mening.

Jag ska ärligt talat erkänna att väldigt få detaljer kommer mig till minnes så här på rak vänsterarm för just den här trippen, men jag kan gissa lite på vad som hände. Typ de här ingredienserna:

1 dl Full English

4 hg husvagnsburgare

22 km planlös promenad

14 l ale

23 x 50 g chipspåsar

5 skålpund mättat fett

7,4 kg skratt

2,25 dygn pub

5 meter löptyg souvenirplagg

35 minuter spelarfloskler

4 chicken balti pie

3 badkar Earl Grey

1 portion chicken tikka masala

Ovanstående skulle givetvis kunna vara vilken resa och match som helst, men just Hull City tarvar ett extra badkar Earl Grey och ett överhekto husvagnsburgare. Det är så man skiljer tigrarna från vetet som det heter. I övrigt är det banne mig bara en utskälld älg som etsat sig fast i minnet.

13/4 Ipswich Town – Hull City 1-2, PR (21 988)
Vi förlorade tydligen med 2-1 och Wordsworth, införskaffad från Colchester, gjorde vårt enda mål. Men pajen och alen var förmodligen god.

Kvällen avslutades sedan i sedvanlig stil med indiskt käk och pubhäng på The Dove där älghuvudet fick en alldeles egen ramsa av en Chelseasupporter från Sura under tillfällig Ipswichflagg (se även avsnittet om utskälld älg ovan). Bara en sån sak. Bra uppladdning för ännu en supportermatch i fotboll dagen efter. Jo, precis. Den här #blogg100-prylen fortsätter. Ungefär en veckas inlägg kvar att redogöra innan jag har betat av alla matcher. Som om jag inte hade hela den här bloggprylen långt upp i halsen redan. Kämpa Niklas.

"Var är älgen? Där är älgen!" Hur man skäller ut en älg.