ETT PARTI MONOPOL ÖVER FYRA DAGAR. ELLER SJU.

Det närmaste jag nånsin kommer att spela, titta eller uppleva cricket på något vis är förmodligen att spela Monopol med Systersektionen varje kväll efter maten. Det kan bli en vinnare vilken dag som helst.

Inte bara är hela spelplanen ett helgerån mot det klassiska upplägget med Norrmalmstorg som kronan på verket, utan det spelas med valörer på sedlarna som får kidsen att helt tappa uppfattningen om pengars värde. Lägsta valör på sedlarna är 10 000 bananer och topplappen går för fem miljoner. Man kan ju tro att man hamnat i 90-talets Italien och handlar med lire. Sen den här grejen med att köpa Visby för 600 000 spänn i jämförelse med 3 millar för Vinslöv kommer vända upp och ner på världskartan för vilken femåring som helst kan man tycka. Det borde in real life innebära ett betydande uppsving i det långa loppet för det lilla samhället i söder och början på slutet för ringmuren, Di Sma Undar Jårdi och en hel god damn dialekt. Nu har det givetvis ingen inverkan på Systersektionens inställning till Monopol som brädspel och social samlingspunkt huruvida den ena rutan kostar mer än en annan att införskaffa. Huvudsaken för henne är att samla så mycket pengar som bara är möjligt. Allt enligt flest sedlar vinner. Valör oväsentlig.

En nackdel med att spela ett parti Monopol som vore det ett schackparti mellan Fischer och Kasparov är att det tar en förbannad tid att avsluta. Pengasamlandet har också menlig inverkan på Systersektionens aktivitet på fastighetsmarknaden vilket i sin tur betyder att jag får behålla stålars i några extra dagar och inte blir bankrutt på studs. Hur har du då som fader och förebild hamnat i en sådan penibel situation att du riskerar att bli ruinerad undrar kanske vän av ekonomisk ordning? Jo, förutom att hon är en osedvanligt vass spelare för sin ålder kan det hända att en shoppingrunda efter jobbet gör att den monetära balansen blir väldigt snedvriden. Detta till följd av Systersektionens vurm för spelet som nu växt så till den milda grad att en paus kanske vore på sin plats. Att komma hem strax efter klockan sex innebär nämligen att hon hunnit spela en sisådär trekvart på egen hand.

- Pappa, det går inte så bra för dig. Jag har köpt Piteå! Nu finns det inga gator kvar. (triumfatoriskt röstläge och utstrålning som Percy Barnevik efter en bonusutbetalning)

- Jaha, har du spelat redan? Har du slagit åt mig också? (vafan tror du gubbe?)

- Nej. Jag har slagit jättemånga gånger åt mig själv. (se även nedan bild för bevis på tomtinnehav)

Piteå i rött och Skellefteå i blått

Efter insikten att det här kommer gå åt helvete för fadern infinner sig även en lättnad i att maratonmatchen snart är över. Det är slut på orimliga inkomstskatter på 2 miljoner, Globenhyror på en kvarts mille och parkeringsböter på 150 papp. (Det var för övrigt ingen bra idé att ge projektansvaret för chans- och allmänningskorten till den enda snubben på spelföretaget med kalkylexi. Det var taskigt gjort.) Nåja, Systersektionen gillar ju att vinna så det borde bli ett bra avslut på det här. Ända tills hon inser att vinst även innefattar att det inte blir något mer spelande när jag hamnar på Skellefteårutan med tre hus (hon har fått upp ögonen för husmarknaden nu) och ska betala 11 miljoner i hyra. Hur fan kan det bo drygt 70 000 människor i Skellefte? Hur har de råd? Det måste vara monstruösa löner på det där plejset. Oavsett prisnivå i trästocksstan informerar hon mig om att det räcker med 10 miljonas för det vore trist om vi skulle behöva sluta spela nu. Mm, jo. Lägesrapport faderns fastighetsinnehav: Luleå, Visby, Karlskrona, Vaggeryd, Östersund, Stockholm, Mariestad, Ice Hotel, Högakustenbron (bra investering. Like a bridge over trouble water liksom) och Hammarstrand (oklart om rodelbanan ingår) intecknade. Kontanter: 60 000 riksdaler. Lycka till. Ett halvt varv senare är det över. Klockan pekar på 19.28. Det är dags att borsta tänderna. Systersektionen gnuggar in det:

- Hur mycket pengar fick DU pappa?

- Jag är pank gumman. Men hjärtat är rikt.

VI SAKNAR EN TILLRÄCKLIGT STOR KLÖSMOJÄNG

Det finns en sida på datawebben som har 150 olika klösträd för kattungar att välja på (eller i realiteten deras hussar och mattar förstås). De flesta ser ut som om George Lucas och skaparna av Barbapapa har brainstormat en blöt kväll på sjuttitalet och byggt ihop ett 2½ meter högt misch-masch av överbliven rekvisita till ett klösträd av bibliska proportioner. Det kan man sen kränga för ett par-tre lax. Kattens motsvarighet till fetvilla på Lidingö kan man säga. Fröken Sally har en något mer modest boning. Hårbollarnas etta med kokvrå. Inte konstigt att soffor och dylikt får utstå en risp eller två. Hade jag varit en händig kille skulle projekt Fet Klösmojäng startas omedelbums. Kanske kan man bygga ett träd av Star Wars-mått med hjälp av vedträn, lite tretumsspik och vällagrat hamparep? Jag undersöker saken och återkommer i det föga sannolika utfall som skulle innebära att jag lyckats.

Fröken Sally (pre Catolympics)

Imellantiden en bild på Fröken Sally som kanske får er att förstå att det finns en plats åt henne även i mitt hjärta. Jag tänker att det är lite som ett sånt där gammaldags fixat äktenskap där kärleken mellan man och hustru minsann skulle växa fram allt eftersom det heliga förbundet framskred. Fröken Sally och jag jobbar på vår kärlek till varandra och om en inte allt för avlägsen framtid kommer den nog vara tämligen välutvecklad. Låt mig bara inskärpa att jag ser giftermål som helt uteslutet.

OS I VAD SOM HELST - DEL 2

OS är över sägs det. OS är över oss sägs det också. Fast nu är det Paralympics det handlar om, med insatser som till och med smäller högre än de vi fick se i OS. Det är verkligen inte OS i vad som helst. Varför jiddrar då den här texten om OS i vad som helst? Jo, därför att: det pågår ett parallellt OS som inte riktigt har nått ut till massorna, nämligen (leta gärna upp lite trumvirvelljud för bästa effekt här): CATOLYMPICS! Här kan man snacka om OS i vad som helst. Fatta följande.

Det är väldigt likt riktiga OS i så måtto att det är en alldeles orimligt massa olika grenar inblandade. Tillika grenar man väldigt sällan hör talas om i vardagliga konversationer, läser om i dagstidningar eller ens kan finna på datawebben. Catolympics är lika stora delar glädjefull spontanidrott (för utövaren ifråga) som irritation (vad iakttagaren anbelangar). Det tycks inte finnas något på förhand bestämt program vilket gör de kattolympiska spelen något otillgängliga för publiken och inte minst är det oerhört svårt att försöka planera in spelens höjdpunkter. De verkar liksom bara inträffa när man minst anar det. Som igår kväll till exempel när det ur tomma intet helt oförhappandes blåstes startsignal för 200 meter välta-CD-skivor-ur-husses-skivhylla. Fröken Sally ägde loppet från start till mål och tog inga fångar på vägen. Det var över på på ett par sekunder och med en diger samling av Lightning Seeds svängigaste CD-singlar nerpetade från hyllan hade hon så att säga golvat allt motstånd. Eller motstånd och motstånd. Det är en annan egenhet hos det häringa kattolympiska spelen, det finns bara en deltagare än så länge. Inte för att det på något vis hindrar ett digert utbud av tävlingsmoment utförda med varierande grad av grace (även om jag måste erkänna att en del känns kolossalt krystade, något av Catolympics svar på gång och fjärilssim. Jag menar, 14-meter-krumsprång-med-utfällda-klor. Vad är det för jävla gren?). Ett axplock av övriga höjdpunkter så här endast två dagar in på spelen:

* Stående höjdhopp. No ribba required. Hopp mot hängande handduk, tältduk eller vilken duk som helst egentligen. Jämfota hopp tillåtet. Floppstil rysligt sällsynt förekommande.

* Synkroniserad soffklösning, grekisk-egyptisk stil. Det är i sanning ovanligt att få skåda den grekisk-egyptiska stilen igen efter åratal av medial dominans i den fria stilen. Fantastisk sidledsförflyttning på baksidan av en av finsofforna där klorna effektivt för katten på nolltid från den ena sidan till den andra varpå snabb transport till tv-soffan och ett briljant nummer där samtliga kuddar får sig en släng av klössleven. Nytt mästerskapsrekord också minsann, tolv trettifem blankt och inga avdrag för varken dålig hållning eller fuskpäls.

* 4 x 20 meter tokrännande. Egentligen en stafettgren men i brist på lagkamrater kör hon samtliga sträckor själv. En fröjd att se hanteringen av stafettpinnen.

Kommande program är svårt att sia om, men får jag gissa lite fritt så fruktar jag en nattsträcka i kortdistansen av smyga-hoppa-kväka-som-en-katt-med-för-mycket-fritid. Om det vill sig väl kan det mycket väl bli en femte guldmedalj. Sensationellt bra utdelning i så fall.

JAG OCH DET STORA FÖRETAGET - DEL FEMHUNDRATOLV

Alla delar är på plats. Det är modem, digitalbox och en sjuhelvetes massa sladdar. Som sig bör. Det känns ju bra efter tre veckor i cyberskugga. Undrar vad Det stora företaget tycker det kan vara värt. Jag tror jag slår en signal.

- Hej det är Roger (vad är oddsen på det? Samma snubbe som jag snackade med i förra veckan! Han har förstås ingen aning om vem jag är och bryr sig förmodligen väldigt lite i det också för den delen. Men ändå).

Jag återger inte min öppning på samtalet i skrift, ety den är likadan varje gång. Namn, ärende och så vidare. Den sitter nästan lika djupt som info-snacket på jobbet. Efter presentationen lägger jag fram mitt specifika spörsmål för dagen:

- Vi har varit utan era digitala tjänster i tre veckor, TV, bredband och telefoni (sakligt och lugnt, vänligt men bestämt).

- Eftersom ni varit utan våra tjänster längre än 15 dagar så utgår ersättning med 800 kr. Per tjänst. Vi drar av från kommande faktura och eventuellt överskjutande belopp kommer på sån här, vad heter det nu, åh, nu tappade jag ordet (helt klart sämst att tappa saker när man pratar i telefon. Svårt att plocka upp det bara sådär. Fast lättare med headset, no doubt).

- Utbetalningskort menar du? (hur svårt kan det va?)

- JA, precis! Ett sånt skickar vi.

- Ok (bra och fylligt svar av mig där. Låt mig bara plocka upp hakan från golvet. Hade jag aldrig trott. Kanske ska vara utan deras tjänster längre än 15 dagar?)

- Något mer vi kan hjälpa till med? (insert all jordens önskemål om fred, hälsa, bling och roligheter)

- Neeeej, jag tror inte det. Tack.

Därefter avslutar vi samtalet och jag kan konstatera att jag till min förvåning är positivt förvånad. Vem trodde det om Alan och hans kusiner? (Roger m fl). Inte jag.

FLASH: Uppdatering kvälls-TV: Bilden hackar. Ska den göra det? Och framför allt: hur länge ska den göra det innan det blir 800 spänn i fickan? Jag ringer och frågar Roger imorgon.

APPENDIX BYPARLÖR

Gårdagens byparlör lämnades dessvärre ofullständig. På förekommen anledning presenteras därför - på vecka 35s första dag - som sig bör, ett appendix. Pass på:

Ska vi spela Mario Kart nu? Med vi menas i det här fallet pappan. Det blir samma respons som för hårbollen för det mesta men ibland faller pappan till föga. Det blir ju ändå han som spelar och Lilla Sektionen som tittar på. Och kommenterar. Live 'n direct så att säga. Måste upplevas. Kanske inte de mest inspirerande tillropen mänskligheten har hört.

Mjau. Inget uttryck som behöver memoreras. Kommer inte med på diagnostiska provet.

Jussin. Allt man behöver veta om jussin är att det inte bara bör, utan ska, vara mer yoghurt än jussin i den djupa tallriken när man äter frukost. Omvänt förhållande är inte ok.

Pantomimer. Inget ord man använder i vardagligt tal utan snarare ett tillvägagångssätt som Systersektionen tycker är ett lämpligt sätt att beskriva vad som hänt i förskoleklassen under dagen. Lite som charader fast mer irriterande. I love it vore ett bra uttryck för att beskriva motsatsen till pappans känslor för pantomimövningarna.

Som bekant kan ett appendix inte gärna vara mer omfattande än grundutförandet av parlören. Således är det härmed slut på appendix byparlör.

STATUS BYPARLÖR VECKA 34

Popskolan vill bara skjuta in en liten uppdatering på fronten för frekvent använda ord och fraser i byn vi bor i. Eller ja, kanske mer specifikt i huset vi bor i. Pass på, ord och fraser vecka 34:

Yes. Enkelt att använda, enkelt att förstå. Framförs med samma pondus och entusiasm som Obamas valslogan "Yes, we can!" av Lilla Sektionen.

Nej. Likaledes enkelt att använda som föregående ord, dock inte samma genomslagskraft hos mottagaren om man säger så. Å andra sidan är ju hårbollen bara 12 veckor gammal så vi brukar ackompanjera nejet med en handfast förflyttning av smådjuret ifråga.

Jag blir orolig. Nej, vi har inte adopterat Thomas Nordahl. Däremot verkar Lilla Sektionens toalettbesök numera vara förenade med någon slags ångest då han kräver sällskap. Väldigt underhållande dock från tid till annan att han springer runt i cirklar och hoppar upp och ner på fläcken istället för att gå på toan och förlösa nödigheten.

Förklädnad. Lite oklart hur många treåringar som har med det här ordet i sin vokabulär, men det känns en gnutta ovanligt. Vilken dag som helst nu har han nog lärt sig meningen av själva ordet också.

Det ser inte gott ut. Systersektionens standardfras vid ankomst till lunch- och middagsbordet, oavsett maträtt. Ofta åtföljd av "Jag tycker inte om det där". Motdraget är förstås "Vi smakar alltid på maten. Du kan inte veta om du tycker om det eller ej innan du smakat". Det följs givetvis i nio fall av tio av ett gillande och kort därefter tom tallrik. Ibland kan jag i och för sig hålla med om att det inte ser gott ut, men jag brukar i alla fall smaka på det. I nio fall av tio äter jag dubbelt så mycket som jag hade tänkt.

Det är gott för mig. Lilla Sektionens respons på Systersektionens ogillande öppningsfras.

MEN! Vad är det heeer? Nej, inte heller Peter Flack har flyttat in vårt hus på någon slags permanent basis. Kanske indikerar frasen att denna också är matrelaterad, men så är icke fallet. Den här kan höras i alla möjliga sammanhang, gärna i kombination med ett förvånat fejs på Lilla Sektionen. Man skulle kunna kalla det för en retorisk fråga. Det behövs inget svar liksom. En motfråga brukar emellertid vara synnerligen uppskattat.

När det finns fog att återkomma i ämnet så återkommer bloggen i ämnet. Yes!

DET ÄR LÄTT ATT SEX MÅL I FEL BUR KAN FÅ EN ATT TVIVLA PÅ ENS MENTALA VIGÖR

Nu vet jag ju inte om du som läser det här bryr dig ett endaste dugg om sporten som kallas fotboll. Om du gör det är det rent statistiskt sett tämligen osannolikt att du håller på Ipswich Town Football Club. Det är dock inte endast sannolikt utan faktiskt en realitet att jag håller på detta fotbollslag. Ganska mycket kan man säga. Sedan mer än 30 år tillbaka. Om du vurmar för fotbollen som sport och engelsk sådan kan man tänka sig att lag som Liverpool, Tottenham eller Arsenal kan ligga dig varmt om hjärtat. Då brukar du förmodligen beklaga dig och undra varför du håller på ett lag som inte möter dina resultat- och trofémässiga förväntningar på något vis. Jojo. Jag tänker inte påstå att du inte kan något om fotboll, det skulle förstås vara ett helt vansinnigt påstående. Däremot törs jag påstå att du inte vet ett enda jävla dugg om lidande. Ingenting.

Men det kommer vara bättre imorgon. Det är ju ändå 43 ligamatcher kvar av säsongen att se fram emot.

Jag tar en av varje tack. Och en bricka med shots.