INDIEBANDYTRÄNING

Det börjar bli allvar nu. Så pass att jag letar reda på min egen indiebandyklubba. Det känns proffsigt ända fram till Lilla Sektionen presenterar lagfördelningen:

 

- Du kan va Svärdsjö.

 

Vad är det med Lilla Sektionen och tilldelning av lag? Vem tror han att jag är, Lasse Berghagen? Jag vill inte vara Svärdsjö.

 

- Ok, du kan va Australien då.

 

Men det var väl själva fan. Australiska indiebandylandslaget är ÄNNU SÄMRE än Spaniens. Snart säger han väl att jag ska vara Fujitsu.

 

DET FÅR MAN JU RESPEKTERA

Klart du har bråttom. Du måste säkert kränga många Fujitsu-prylar för att få ihop till brödfödan. Tid är pengar liksom. Det måste man ju respektera. En sån där fin tjänstebil betalar inte sig själv. Då är det skönt om man kan vinna några sekunder här och kanske en hel minut där. Det måste man ha respekt för.

Varför ska du behöva slösa bort betydande mängder sekunder av ditt liv på att ligga sist i en bilkö som masar sig fram i 50 kilometer i timmen bara av den enkla och smått löjliga anledningen att vägbanan är blöt och kvicksilvret ligger på fryspunkten? Varför skulle du? Du med din flådiga tjänstekärra strajpad med Fujitsu på sidan. Du måste ju sälja du. Och det måste man respektera. Absolut. Och ju längre du får ligga sist, desto fler värdefulla sekunder förlorar du. Vi vill verkligen inte vara de som etiketteras som tidsslösare och klassas som respektlösa bilförare som hindrar dig i din yrkesutövning. Det hade sannerligen varit ett vanvördigt beteende. Helt i avsaknad av respekt för dig som person och dig som yrkesmänniska. Tid är pengar, vi har förståelse för det. Därför är det i högsta grad kolossalt befriande att du bara behöver ligga två meter bakom en kortare sträcka innan du kör förbi mig och två bilar till i en svacka precis före ett krön. Tid är ju pengar, det har vi redan slagit fast. Vilket vi också fastställt måste bli respekterat. Lite extra spännande blir det när det dyker upp ett mötande fordon mitt uppe på krönet samtidigt som du håller på att köra förbi bil nummer två av tre. Tack och lov för Fujitsubilen och dess omkörningsfärdigheter. Tur att det inte är halt, då vet man inte hur det där skulle ha gått. Extra skönt också att det är på en 50-sträcka genom byn där jag och min familj bor som du väljer att sätta in stöten. Hur skulle det ha gått om du valt att köra om på en av de fina raksträckorna på 80-sträckorna? Det skulle ju ha kunnat gå hur som helst.

 

Nu måste man förstås ha respekt för en bilförare som lyckas vinna så många sekunder att det kan bli till minuter innan den når sitt mål. Man måste bara respektera det alltså. För att ytterligare understryka vikten av respekt är det särskilt omtänksamt av dig att utsätta en medtrafikant för ditt arbetssätt när inga barn är i den omkörda bilen. Det känns skönt att någon tar sig tid att undersöka en sån sak innan man kör om ett gäng framsniglande kärror i befarat halkväder före ett krön på en väg där det råder en hastighetsbegränsning om 50 km/h. I kompakt mörker kan tilläggas. Respekt trafikantbroder. Tänk om barnen suttit i bilen och det helt otroliga scenariot att den erfarne rallyföraren i Fujitsubilen på något vis orsakat en trafikolycka. Tjusigt att du inte valde en sån dag. Respekt för det. Hade det utvecklats ett fullständigt osannolikt händelsförlopp innebärande en kalamitet där exempelvis min och din bil varit del av predikamentet hade barnen varit utelämnade från ekvationen. Då hade ju bara jag varit död och den yngre generationen kunnat leva vidare. I avsaknad av pappa förvisso, men man måste ju ändå imponeras av inte bara din riskkalkylering utan även omsorgen för mina barn. Ja, du förstår givetvis att jag hyser en intensiv respekt för ditt tänk. Tid är pengar, du kör Fujitsu-tjänstebil och spar sekunder, ja kanske till och med en hel minut eller två. Jag respekterar det. Men gör du så där en gång till kommer jag följa dig till jordens ände för att prata med dig om vikten av respekt. Är mina barn med i bilen tar jag inget som helst ansvar för konsekvenserna när vi når jordens ände. Respektlöst kanske du tycker, men det är lite så jag känner för hela den här grejen.

 

SURT SA RÄVEN OM SNÖN

Det är i skrivande stund en smula oklart vem som är ansvarig för att det låg en dryg decimeter snö på vår uppfart vid hemkomst i afton. Kanske kan man skylla på vädret?

 

Vad som också inte är helt bringat upp i dagen är varför samtliga snöskyfflar befinner sig på vinden. Kanske kan man skylla på mig för att jag skickade upp dem där i våras när snön försvunnit. Det kanske man kan.

 

Vem man ska skuldbelägga för att snön väger ett par miljoner ton per skoptag borde också falla på vädrets lott. Det kan man otvivelaktigt.

 

Att ta med sig en snart sexåring ut i snögloppet utgör trevligt sällskap. Däremot är barn helt värdelösa på att skotta blötsnö. De har ingen som helst förståelse för hur man bär sig åt. Bygga grejer i kramsnö är de bra på å andra sidan. Det kan vi inte under några omständigheter skylla på vädret. Inte på barnen heller. Vi får väl skylla på evolutionen kanske.

 

Att jag flämtar som en lungsjuk tapir efter en halvtimmes skottande kan man tycka att jag faktiskt får ta på mig. Men jag skyller på vädret. Det får fan avgå nu.

 

ETT TELEFONSAMTAL FRÅN EN SYSTERSON

Det var längesen det återgavs ett telefonsamtal här hos mig. Men när en systerson ringer är det dags att bjuda till.

 

- Hej Niklas.

 

- Hej Anton. Är det du som ringer? Vad vill du då?

 

- Nää...Ja...

 

- Ville du bara ringa och prata lite?

 

- Jag ville baja jinga och pjata lite.

 

Sen pratar han. Han har sån sjuk social kompetens den här grabben så det är inte klokt. Han ringer till sin morbror bara för att prata lite. Fem år gammal. Rundar sen av det hela med att byta några ord med Lilla Sektionen och Fru Nygårds. Hans mor säger att han charmar galonbrallorna av tjejerna på dagis. Det är svårt att finna någon anledning att tvivla på att det ligger en hel del sanning i det.

 

SVEKET

Det finns faktiskt en gräns för hur mycket en man kan stå ut med. Att om och om igen bli sviken trots löften om motsatsen. Ständigt alla dessa löften. I det långa loppet kommer det vara vi tillsammans mot världen. Pyttsan. Och fy fan. Det är allt jag har att säga. Fy fan Ipswich Town Football Club.

 

Vi går tillbaka mer än 30 år du och jag. Ett tidsspann med en hel del höga berg, men dess värre allt för många djupa dalar. Just nu är vi nere i en djup ravin och har kopiöst svårt att hitta en framkomlig väg upp ur densamma. Vi har ingen styrning och således heller ingen vettig riktning på ekipaget. Det som en gång var den stolta och fina gemenskapen Ipswich Town Football Club är nu ett vrak på havets botten som har försvinnande små chanser att bli bärgat för snabb och kompetent restaurering. Var hittar vi en kapten och vrakräddare av rang? Och om vi tror att vi hittat honom, hur i hela helvete ska han kunna styra upp den här röran av arbetskraft med tveksam kompetens och samarbetsförmåga?

 

Varje supporter vet att har man en gång sajnat upp sig för en livslång kärlek kommer det finnas många tålamodsprövande hinder längs vägen. För vissa fler än för andra och det är när man når botten som det stora provet uppenbarar sig (för vi har väl nått botten nu Ipswich Town Football Club?). Finns du där vid lagets sida trots klubbens fortsatta svekfulla beteende? Å andra sidan, varför skulle du det? Kanske säger du då att "Älska mig som mest när jag förtjänar det som allra minst". Säg vad som helst, men säg inte så, ok? Förvisso är det sant in i minsta detalj, men liknande lustifikationer gör sig bäst på kyrkogården för förtappade kylskåpsmagneter med lökiga ordspråk. Hur som helst: är du kvar på båten eller har du evakuerat via styrbords reling? Själv står jag kvar en bit akterut och öser vatten så gott det går, men det är jobbigt när skutan står orubblig på havets botten. Det hjälper väldigt lite om man säger så. Men jag står kvar likväl. Och många med mig. Men alla undrar vi vad som pågår. Varför är vi mitt i den till synes värsta krisen på mer än 50 år? Varför är det så Ipswich Town Football Club? Snart måste vi ha svar. Det sista vi vill göra är att abandon ship, men det börjar bli jobbigt att andas här nere. Och ösa vatten. Mayday. Mayday. Mayday så in i bänken.

Summa summarum

DANSA - INTE PAUSA

När var senaste gången du var på ett lågstadiedisco? Om du är lite som jag så var det mer än 30 år sen eller så. Då skulle jag föreslå att du tar dig samman och följer med en lågstadiedansare på disco. Det kan vara det bästa som sker i ditt liv just nu. Oavsett vad du har för agenda i övrigt.

 

Just det här discot arrangeras till fromma för förskole-, etta- och tvåaklassarnas dansgener av skolans äldsteflickor och pojkar i årskurs sex. Nervositeten och det förväntansfulla i Systersektionens blick. Obetalbar. Halloween-kostymen med svart underställ, kjolen med döskallar, capen, peruken, hatten och det av fadern sminkade ansiktet. Fantastisk utstyrsel. 20 pix i inträde, kiosk, DJs, tävlingar och allt som hör ett seriöst lågstadiedisco till. De har jobbat hårt de här sexorna, här lämnas inget åt slumpen. Pass på:

 

F-Klassare: Det fina, söta, gulliga, storögda, spända, bidande i en sexårings uppenbarelse på disco. Så varmt, så omtänksamt och fullt av energi på samma gång. Allt från den helhjärtade insatsen på dansgolvet, frågan om nån vill dansa, inköp av läsk, chips och godis i kiosken till blygheten inför varandra trots att man umgås varje dag i skolan. Så så fint. Någon rankar dansen som nummer ett, för en annan är chansen att få gå till kiosken och förse sig med godis och dricka tills pengarna tar slut i plånkan det största medan en tredje tycks mer inriktad på att skrämma så många av övriga närvarande som möjligt med sin Scream-mask. Att det verkar väldigt svårt att hålla reda på sina medhavda betalningsmedel blir till en charmig bihandling i hela upplägget. Gång på gång får arrangörerna tysta musiken för att höra med gästerna vem som har tappat en tia. Plötsligt stannar alla upp med det de gör för att leta efter den försvunna tian. Ingen har en tanke på att skörta upp någon på en peng utan här ska den fram och återbördas till den stackare som har tappat den. Föredömlig moral vid tidig ålder. Oerhört praktiskt också med tanke på att företeelsen sprider sig som en löpeld. Efterlysning av tidigare innehavare av tior kommer i rask takt, avbrutet enbart av musiken och alla tävlingar. De små liven är bedårande. Varenda en av dem. Stor social träning omgiven av fina mentorer i fin och trygg miljö. Ackompanjerat av en tår i ögat.

 

Sexor: Tolvåriga sexor brukar vara nåt man hittar i whiskyglaset hos gamla gubbar som undertecknad, men ikväll är de värdar för disco för sina yngre skolkamrater. Jag kan för mitt liv inte framställa någon bild av att jag eller några av mina kompisar besatt sådan mognad vid den här åldern. De bjussar på sig själva i entrén, på dansgolvet, i kiosken, på scenen och när det är dags att gå hem. Att räkna hur många olika dans- och utklädningstävlingar de har är fullständigt omöjligt. Men det som värmer ett 40-årigt hjärta är hur de hela tiden försäkrar att alla är jätteduktiga på att dansa och är så fina i sina utklädningskläder. Sen den här grejen att de är ute på dansgolvet och dansar med dem som verkar vara lite ensamma för kvällen. Det finns ingen som lämnas åt sitt öde av tolvåringarna. Det är svårt att sätta ord på exakt hur fint det hela är. En stor värme sprider sig i kroppen bara av att vara där, det är ett som är säkert.

 

Hoppas du också får ta del av ett så fint arrangemang med så fina människor inom en snar framtid. Så att du får ta del av de genanta leendena hos sexorna när vi berättar för dem vilken fin kväll de har fixat. Vi som var där bär med oss kvällen och barnens leenden i våra hjärtan länge. Väldigt länge.

DU KAN VA MALMÖ

Min egen son, a.k.a Lilla Sektionen, sprider rykten i byn om att jag är Malmö när vi spelar hallindiebandy. Min egen son. Visst, Spanien kanske inte heller är bra, men Malmö? Vad kommer härnäst? Mora? Brynäs?

 

Å andra sidan går det att hitta tröst i det faktum att han alltid vill vara Leksand. Det är klass på pojken. Systersektionen vill vara Sverige. Det är väl också bra, tänker jag. Varken Danmark eller Spanien. Eller Frankrike. Fru Nygårds kan vara Malmö, hon är mer bekväm med det. Hon är dock aldrig med i matchen. Precis som Malmö.

 

Idag får vi lov att bryta matchen för övrigt. Fruktansvärt grinigt. Båda sektionerna surar ur för att de inte får göra tillräckligt många mål. Att de hinner göra två och jag inget innan domaren bryter matchen talas det tyst om. Lite av en skandal faktiskt. Den sena matchstarten sägs vara en högst bidragande orsak. Hallindiebandyligan kommer ha ett extrainsatt styrelsemöte imorgon för att hitta en lösning på problemet. Låt oss alla hålla tummarna för att inget av lagen lägger in sitt veto.