ÄLSKADE SKIVOR - DAG 34

26. LONG GONE BEFORE DAYLIGHT - THE CARDIGANS

De hade släppt plattan några månader innan och när jag och Fru Nygårds (som var Fröken Thornqvist på den tiden) väntade på att de skulle kliva på scen i Gävle mitt i vintern så var vi storligen besvikna på den glesa uppslutningen publikmässigt. Efter att ha fått se ett energifyllt förband på väg upp vid namn Hank (dessvärre kom de inte riktigt hela vägen upp) äntrade så Nina, Peter & co scenen. Max 300 personer i publiken, men det stoppade inte bandet från att leverera en högklassig spelning med And Then You Kissed Me som största stund.

Går inte hem i Gävle

Det finns inget definitivt soundtrack till den sommaren när jag träffade Fru Nygårds och den här skivan kom ut över ett år senare. Den snurrade varm och för mig är det deras finaste studioalbum. Sammankopplingen med den där konstiga spelningen för ett världsband inför en publik i deras eget land där endast ett fåtal hundra behagade dyka upp bidrar i högsta grad till att den fått fotfäste på min egen favoritlista över fullängdare. Den übercoola Nina Persson och låtskrivargeniet Peter Svensson yxade tillsammans med sina bandkompisar fram en finfin platta med efterföljande sylvasst liveframträdande och jag och Fru Nygårds hade lajkat utav bara fan om det bara funnits några sociala medier att göra dylikt i vid den tiden.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 33

27. SUMMERTEETH - WILCO

Låten som från första början hookade upp mig med Wilco var den smittande Outtasite som dessutom har en förnämlig video. Bara en sån bisak.

Jag förknippar det här albumet med Borlänge. Det är konstigt. Summerteeth har ingenting med Borlänge att göra. Däremot en del med Falun att göra. För mig alltså. Den rullade väldigt mycket i min dator på jobbet den sommaren 1999 på kontoret. Förvisso kikade Borlänge-Riko in emellanåt för att snacka några minuter musik mellan bokföringsordrarna och granskningsanteckningarna. Stackars Lotta i den angränsande rummet klämde fram ett antal månader efteråt att det var så hög diskant att det var väldigt störande. Synd att det tog så lång tid innan jag fick reda på det. Men bortsett från det här då, varför förknippar jag albumet med Borlänge? Kan det vara Riko? Nej, jag tror det stavas Ingemar. Skivgurun från Borlänge.

Vad tycker Ingemar om den här tro?

Något minne av var skivan inhandlades finns inte och särskilt troligt att den införskaffades på Folk & Rock i grannstaden är det inte. Däremot minns jag en Wilco-diskussion med en av hans yngre back-ups som pratade sig varm för deras debut 3 A.M. Där nånstans finns nog roten till Borlänge-kopplingen. Och den där skivaffären alltså. Men framför allt Ingemar, denna institution. När som man kommer in i den där butiken så står han där och plockar fram nåt som man aldrig hört eller drar nån story om nåt men heller aldrig hört. Dylika människor borde adlas tamejfan. Han har drivit den där affären i närmare 200 år nu och förmodligen gått back varenda år. Ändå bara fortsätter han som om ingenting har hänt. En sann hjälte, varken mer eller mindre. Jag tror han gillar Wilco också, konstigt vore annars. Får jag gissa skulle jag tro att han skulle dra en lans för den mässande A Shot in the Arm eller poppärlan Nothingsevergonnastandinmyway. Can't Stand It är nog aningens för stompig, men She's a Jar som typisk Jeff Tweedy-standard borde falla honom i smaken. Alla fyra ligger bra till på min Wilco-topp, det är ett som är säkert. Och ligger man bra till på den toppen får man banne mig sträcka på sig. Bra jävla ordentligt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 32

Man kan älska något eller någon under en begränsad tid av sitt liv. "Det är inte du, det är jag." Så kan man säga är gällande för ett antal plattor i skivsamlingen, bland annat nedanstående. Tack för det som var, hoppas vi kan vara vänner ändå liksom.

SLADE - THE AMAZING KAMIKAZE SYNDROME

Man är bra lättlurad när man är elva år alltså. Bara för att de hade två brottarhits så skulle man ha den här i skivbacken. Jorå. Hur många gånger lyssnade vi egentligen på Run Run Away i det där uppehållsrummet i källaren på storskolan i Aspeboda? Tio gånger om dan i två månader känns som en mild underdrift i sammanhanget.

Det fantastiskt otroliga syndromet

Det var ständig rundpingis i rummet direkt till höger när man kommit ner för trappan som ledde in till rasternas mekka på mellanstadiet. Hade man ingen racket med sig fick man spela med en bok eller i värsta fall med handen. Det var tider då det frågades chans och anordnades partyn där det dracks och åts okontrollerade mängder läsk och chips. Förutom att det spelades rundpingis ackompanjerat av Run Run Away (tur att vi var så dåliga på engelska, annars hade rundpingisen blivit lidande av folk som flydde till höger och vänster) dansades det också tryckare på partyn och skoldanser till My Oh My. Andra styggelser till låtar som figurerade var bland andra Careless Whisper av George Michael, diverse italodiscodängor, farliga låtar signerade Dee Snider samt Främling och fram på vårkanten Diggiloo Diggiley. De här LP:na behövde man dock av okänd anledning inte införskaffa till skivbacken. Det fantastiska kamikazesyndromet däremot, den skulle bara vara där. Må den icke falla innehavaren i smaken, ej relevant. Den innehöll ju i alla fall Run Run Away och svenska dansbands nya drömcover My Oh My. Med bonus stavat rundpingis och tryckare. Vad kan gå fel med det? Tja, rent musikaliskt en hel del. Men hallå, det var ändå 1983. Narada Michael Walden upplevde sin största och enda hit, Falu IF tog sig till Hockeyallsvenskan och det coolaste man kunde se på video var en ninjarulle. Det var en konstig tid. Case x-filed and closed.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 31

28. SUEDE - SUEDE

Brett Anderson. Vilken jävla stjärna. Tänk att det här bandet gjorde skandal på Brit Awards så sent som i början av nittiotalet genom sin blotta uppenbarelse. Helt makalöst faktiskt. Men släpper man en sån här debut så är risken att den sätter djupa spår både i dem som hyllar den och dem som gör det motsatta och stämplar det som det värsta som hänt inom popmusiken sedan Elvis hade fräckheten att stå och vicka på sina höfter på 50-talet.

Personerna på bilden har inget med musiken att göra

Vi åkte på en av alla dessa studieresor till Stockholm med ekonomerna på högskolan i Borlänge. Suede var aktuella med singlarna So Young och Animal Nitrate. Den senare satte sina klor i mig med sitt fenomenala intro och bländande refräng. Skivan som musikalisk helhet var svårare att smälta. Ungefär lika knepigt som det faktum att jag och Karlsson efter en vinare eller två på hemvägen trodde att ingen annan i bussen hörde vår diskussion om exakt hur skön vår favoritskönhet bland kursarna var. So Stupid kanske vore en bättre etikett på oss just då. Men även So Young. Vad övriga låtar på skivan beträffar blev det ståpäls av Moving, The Drowners och Metal Mickey medan de andra inte nådde riktig upp i samma höjder i mina öron. Varför var det så? Varför kan jag aldrig tycka som alla andra? Varför ska allt vara så märkvärdigt hela tiden? Vem är jag att säga att halva skivan är medioker samtidigt som resterande halva är en monumental musikalisk utklassning (som om det fanns utklassning i musik)? Ingen. I det fallet är jag förstås ingen. Men Suedes debutalbum påverkade mig väldigt mycket ändå. Till det bättre kan tilläggas. Det fick de goda konsekvenserna att det var ännu lättare att älska Coming Up när den kom till exempel. Sen får man inte glömma bort Bernard Butler, denne sång- och dansman till låtskrivare. Mercy med Duffy för att ta ett lysande exempel. Då är man ett geni. Ett geni ihop med ett annat. Lysande ett tag, sen inte så lysande. Men det var roligt så länge det varade. Heja Brett och Bernard!

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 30

29. MICHAEL JACKSON - BAD

En flopp. 40-45 miljoner sålda till dags dato är en aning klent. Kan man ju förstå. Jobbigt också att han bara släppte nio singlar från den här plattan. Vad var det för fel på de övriga två liksom? Att fem blev nummer ett på Billboard-listan - de fem första singlarna från plattan, bottenskrapet släpptes som nr 6-9 som sig bör - får väl ändå betraktas som godkänt. Även om man heter Michael Jackson.

Vi tyckte nog singeln Bad var ganska töntig och inte blev det så mycket bättre av den där videon i garaget där Michaels gäng försökte dansa bort tuffingarna på nån vänster. Lite skumt var det, men basgången gillade vi stenhårt. De andra videorna är också en aning speciella, fast Leave Me Alone är oerhört snajdig för att vara daterad 1988. Men den där långa historien med automatgevär som ackompanjeras av Smooth Criminal, nja. Man kan kanske trösta sig med att det inte fanns några lökiga covers av låten ifråga vid den här tidpunkten. Alien Ant Farm anyone?

Not so bad

Till en början lär det ha förhållit sig på det viset att ett visst storhetsvansinne lär ha visat sitt inte allt för vackra tryne och herr Jackson insisterat på att ett trettiotal låtar skulle utgöra ett alster fördelat på ett flertal vinyler, sannolikt tre eller fyra kan man tänka. Som tur var höll Quincy Jones ner honom på mattan och man kokade ner det hela till de elva hitmonstren till låtar som utgör Bad. Det finns så klart femtitvå miljoner anekdoter om den här artisten - vila i frid - och det är inte många som har sitt ursprung i mannen som driver den här popskolebloggen precis. Dock:

Sommaren 1992 for jag och min kompis Ola till Stockholms Stadion för att se mannen, myten, legenden livs levande på scen. Visst, det var smetiga ballader som Heal the World och dylikt. Det var pekoral av annan sort och tårar, dans med publik och så vidare. Men så var det de där rökarna som Black or White, Smooth Criminal och Beat It. Underhållande kille. Dock 2: Förbanden lämnade utrymme för spekulation om hans mentala hälsa. Kriss Kross. Två tonåringar med jeansen bak och fram. Men seriously? När de sjöng Jump så hoppade hela stadion i alla fall. För att toppa av det hela låtsades en stand-in att han var Michael Jackson i rymdkläder med en flyganordning på ryggen OS 1984-stylee och flög ut från scenen över publiken och tillbaka bakom scenen. På vägen ut från stadion gick vi bredvid Dr Alban som ondgjorde sig över säkerhetsrisken med att flyga över publiken. Verkar vettigt, tandläkare måste tänka på säkerheten.

Det må ha varit bisarrt att uppleva den då levande legenden men frågan är om inte bisarrometern slog i taket när Svullo stod och vinkade från balkongen vid utgången. Samtidigt körde han lite moves till alla som gick ut från stadion och rev ner högljudda applåder. Till och med doktorn verkade imponerad.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 29

30. THE MAVERICKS - TRAMPOLINE

Sent 90-tal, kusinbrorsan med kompisar i sällskap på Tingvalla i Tomelilla och dansbandet på scen drar plötsligt igång Dance The Night Away av det föredömligt eleganta bandet Mavericks. Svårt för ett klassiskt svenskt dansband att sätta tänderna i en svängigare låt än så. Dessvärre spelar de svenske ofta i en annan division. En lägre.

Således dömt att misslyckas, men det var svårt att inte premiera ett sådant utsökt låtval. Kanske blev jag en smula överentusiastisk över detta faktum, men herregud svälj stoltheten och gilla svänget även om det suger i jämförelse med the real thing. Samtidigt som den goda smaken i valet av låt ligger på plussidan för dansbandet i det lilla skånska samhället hamnar det - och för den delen alla andra band som försöker sig på en cover - i det predikamentet att 99,99 % av jordens sångare står sig svullet slätt i jämförelse med Raul Malo. Nu är jag verkligen inte den som på nåt vis hänger upp mig på att nån anses sjunga finare än någon annan, men den här mannen har en sån pipa att det är svårt att bortse från. 

Hur den där kvällen på Tingvalla slutade har flytt mitt minne, men jag tar det som ett gott tecken att det bestående minnet är att dansbandet spelade en Mavericks-cover. Detta award winning band. Priser som det ena och andra bästa bandet på olika galor som Country Music Awards och Grammy. Konstigt nog peakade de som högst på plats 13 på amerikanska countrylistan med All You Ever Do Is Bring Me Down. Fanns det någon rättvisa hade den så klart röjt bort allt motstånd och letat sig upp till numero uno. Att de bröt upp 2003 var synd, men Raul körde på med sex soloskivor och nu är de tillbaka tillsammans igen för att släppa nytt i början av 2013. Det är dock i skrivande stund oklart huruvida de kommer att turnera i Sverige och stanna till på Tingvalla i Tomelilla. Om de gör det ska jag ta med mig kusinbrorsan så han får höra hur Dance The Night Away ska låta. På riktig svängigska.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 28

31. ACTUALLY - PET SHOP BOYS

Det här albumet existerade bara på kassettband, men det var i och för sig inte så bara. Givetvis fanns en modervinyl någonstans, men hos mig anno 1987 satt den endast i den där lilla kassettbandspelaren som stod ute i mamma och pappas biljard- och pingisrum (eller biljarden som vi alltid sa). Ute i biljarden utspelades ofta och länge dramatiska pingismatcher, företrädesvis med den kaxige antagonisten från Stråtenbo (på den tiden var Stråtenbo ett råtthål, en soptipp för de klentrogna och en sista anhalt för de förtappade. Nu har vi kommit hit på äldre dar och stället har tack och lov lämnat forntiden och kommit ikapp samtiden. Eller så var det viktigare när man var 14 att framhäva sin egen bys företräden. Typ bystuga vs badplats) som numera tagit till flykten och bor i Zürich. Ofta snurrade kassetter med inspelat material från Tracks, men även inspelade album med Indochine och Pet Shop Boys. Eller som mannen med Tommy Körberg-pipan brukade kalla det: Negro Spirituals. Han har aldrig haft särskilt bra koll på populärmusik den där mannen trots sin musikalitet (eller på grund av kanske?).

Pojkarna från djuraffären

När Heartbeats, What Have I Done To Deserve This eller It’s a Sin dånade (nåja, skrålade kanske är en bättre beskrivning) ut från den lilla bandaren var vi allt som oftast uppe i en sjusetsmatch där den som först tappat tre set i femsetaren vi höll på med och snabbt föreslagit att vi kör bäst av sju. Sen blev det oftast bäst av nio, elva, tretton och så vidare. Och i många fall var alltså dessa mastodontmatcher ackompanjerade av Neil Tennants röst till Chris Lowes snygga syntslingor. Mannen från Stråtenbo hade en särdeles snärt i handleden, men han saknade en sak som jag hade och som retade honom till förbannelse. Jag hade ett Cobra Ultra-gummi på backhand och de vinklarna som gick att hitta med den baksidan av racketen står än idag ut som några av de finaste idrottshändelserna i Smedsbo i modern tid. Möjligtvis i viss konkurrens med den gången då jag och Joel från Gamla affärn lärde oss att skjuta höjdare med handledsskott mot deras garageport. Möjligtvis.