Ibland är det roligt att orera fritt. Eller fritt och fritt. Med vissa ramar, men ändå fritt. Inom ramarna alltså. Vi tar ett exempel.
Kanske skulle du vilja dela med dig av en låt som du tycker mycket om. Vilken låt skulle du välja? Och om du nu valde en låt, vilken skulle bli den nästa, den nästnästa och den nästa efter den? Det är sånt jag rådbråkar min hjärna med emellanåt och har gjort från tid till annan i det förflutna. Dylika prylar bör man ha koll på om man frågar mig. Men hur väljer man i vilken ordning de här låtarna ska presenteras? Ja, säg det. Om man vill veta vilken låt jag skulle ha valt som nummer ett? Då kan man exempelvis lyssna på en podcast som kallas för Listmakarna - en podcast om jättebra låtar och bli varse. Man kan även med fördel lyssna på tre andra avsnitt om låtar av tre ytterligare låttipsare.
Om någon undrar så är det så roligt att jag har svårt att sova. Tänk att det kunde vara så roligt med en podcast.
måndag 14 juli 2014
måndag 7 juli 2014
PLATTUTEFOTBOLL
En fotbollsplan av gräs med ett mål med nät, ska det va nåt det? Här finns ju 15 kvadratmeter plattor som man kan lira boll på. Jo, man tackar. Plattutefotboll - utefotbollens motsvarighet till hallindiefotboll.
Reglerna är förstås skitkonstiga. Den som gör mål kan mycket väl vara den som gör avspark efteråt, flera bollar på plan samtidigt och trots att Lilla Sektionen ritat upp linjer verkar det en smula godtyckligt var man (läs han) får ta med händerna.
Bäst är sargen till vänster på spelplanen (den ligger liksom hitåt och ville inte riktigt vara med på bild) som man kan använda som vall, lite sådär som Jan Ceulemans gjorde när han körde trevallars carambole (fast här går inte att köra trevallars). Men han är lurig den där lilla brasilianaren för han lär sig fort. Skjuter hårt gör han också. Plus att han har lite spontana åsikter om Arjen Robben:
- Pappa, tänk om Jobben skulle ha mustasch.
Varför går han runt och funderar på hur världen skulle se ut om Robben hade mustasch? Helt omöjligt att svara på, men enligt Lilla Sektionen skulle det inte se särskilt bra ut.
- Det skulle se jättekonstigt ut. Helt ljus och kanske skulle den växa så här mycket (måttar med handen ca 30 cm ovanför pannan).
Ett svar så gott som något. Skulle ju se jättefånigt ut.
Om någon händelsevis undrar varför det står Jobben och inte Robben samt här och inte häj så är det precis så det pratas nuförtiden. På sina ställen börjar R:en få lite rullning så att säga. Precis som utefotbollen.
Reglerna är förstås skitkonstiga. Den som gör mål kan mycket väl vara den som gör avspark efteråt, flera bollar på plan samtidigt och trots att Lilla Sektionen ritat upp linjer verkar det en smula godtyckligt var man (läs han) får ta med händerna.
Bäst är sargen till vänster på spelplanen (den ligger liksom hitåt och ville inte riktigt vara med på bild) som man kan använda som vall, lite sådär som Jan Ceulemans gjorde när han körde trevallars carambole (fast här går inte att köra trevallars). Men han är lurig den där lilla brasilianaren för han lär sig fort. Skjuter hårt gör han också. Plus att han har lite spontana åsikter om Arjen Robben:
- Pappa, tänk om Jobben skulle ha mustasch.
Varför går han runt och funderar på hur världen skulle se ut om Robben hade mustasch? Helt omöjligt att svara på, men enligt Lilla Sektionen skulle det inte se särskilt bra ut.
- Det skulle se jättekonstigt ut. Helt ljus och kanske skulle den växa så här mycket (måttar med handen ca 30 cm ovanför pannan).
Ett svar så gott som något. Skulle ju se jättefånigt ut.
Om någon händelsevis undrar varför det står Jobben och inte Robben samt här och inte häj så är det precis så det pratas nuförtiden. På sina ställen börjar R:en få lite rullning så att säga. Precis som utefotbollen.
lördag 5 juli 2014
EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL
Folk fattar inte hur bra de har det. Till exempel verkar det svårt för folk i en ganska liten, halvtrist grå stad i Mellansverige att begripa att den där musikfestivalen som huserade i stan under fjorton somrar faktiskt innebar något bra. Således är vi nog bara 1000 pers på nystarten av Peace and Love fredagen den fjärde juli 2014.
Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.
På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.
Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.
Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.
Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.
Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.
Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).
Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.
Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.
På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.
Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.
Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.
Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.
Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.
Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).
Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.
måndag 30 juni 2014
NI VET REDAN
Rubriken är snodd rakt av från Jan Gradvalls recension av First Aid Kits senaste album Stay Gold. Fast i hans fall var det hela texten samt ett betyg fem av fem möjliga. Det är inte bara hans text och min rubrik som överensstämmer med varandra utan betyget är även detsamma. Dock recenserar inte jag First Aid kits senaste platta, jag har för avsikt att delge min lilla omvärld hur det var på Stade de France i fredags. Och ja, ni vet redan.
Hur beskriver man ens en upplevelse för någon som inte varit där? Det är väl därför det finns professionella musikskribenter. Nu var tyvärr samtliga upptagna med annat så därför får jag själv ta på mig uppgiften att redogöra för händelserna i fredags kväll. Antalet punkter är så många att de måste rubriceras och subpunktas.
Arenan
Stade de France är egentligen en av de där arenorna som är för stora för de flesta artister att fylla, både vad gäller med musik och folk. Indochine lyckas dock både fylla arenan med folk och musik.
Låtarna
Ett utmärkt låtval, fin balans sett över drygt 30 års skivsläppande. 31 låtar avhandlas under 2 timmar och 45 minuter. I linje med höstens och vårens turnéer är det många från senaste briljanta skivan (7 st), bland annat antihomofob- och mobbningshymnen College Boy som framförs i en finfin version. Låten föregås av en bild på den kristdemokratiska politikern Christine Boutin som, om man ska tro ens hälften av det som står om henne på engelska Wikipedia, inte riktigt verkar dela varken mina eller övriga på SDF närvarandes värderingar. Vi förstår inte varför det buas eftersom vi inte känner till henne men misstänker varför.
Spelningen avslutas med låten som allt började med en gång i tiden, L'aventurier, i en rasande version. Nicola Sirkis är så taggad att han kommer in för tidigt i andra versen, skrattar till och hamnar sedan rätt i låten. En perfekt avslutning som föregicks av ett intro innehållande en hel del pyroteknik. Who would have thought?
Inramning
En del artister har svårt att hantera sina fans och förstå att det är de som är orsaken till deras storhet. Indochine (läs Nicola Sirkis) har inga svårigheter med det.
* Snubben vägrar ta mer än €70 för en biljett till en av deras konserter (vi har pröjsat €50). Av samma orsak lär han enligt säker källa (min storasyster) ha tackat nej till att öppna för Rolling Stones pga för dyra biljetter. Hur kan man inte gilla det?
* Stora sektioner på Stade de France är tomma pga att det är skymd eller delvis skymd sikt från dessa platser. Herr Sirkis vill inte att någon ska pröjsa för en biljett och ha dålig sikt. Kudos.
* För två kvällar only sätter de här lirarna ihop en show med 25-30 filmer som ackompanjerar hela föreställningen på den dunderstora skärmen rakt bakom bandet samt de två skärmarna på respektive flank. Det är stor konst och det lär ha kostat skjortan. Filmerna som användes under turnén var häpnadsväckande snygga och de här är snäppet vassare. Inget mindre än fenomenalt.
* Så rörd är han att en låt blir utan sång i början eftersom det stockar sig i halsen på honom. Vackert.
* Det skjuts av fyrverkerier hela varvet runt taket som om det vore power metal på programmet. Svulstigt.
* Störst av allt är ändå att de planerar sin entré på arenan precis där vi står. Snacka fransk public service! Kul för oss, ännu roligare för bandet givetvis.
* Innan bandet gör entré poppar det upp Traffic Girl-dockor på dussinet platser på innerplanen. När väl Traffic Girl går igång sänks dockorna och ut sprutar väldiga mängder konfetti. Barnkalasvarning tänker du. Konfettin hade gjort kaos med barnkalaset säger jag.
* Ett gigantiskt Indochine-kors, som också pryder en av deras mest säljande album, reser sig på bakre delen av planen och det är nu vi börjar fundera på den där diskussionen vi hade tidigare om vi skulle på konsert eller väckelsemöte. Det är nog lite av båda faktiskt.
* Till låten Wuppertal har den under turnén ackompanjerats av en dansare från Parisoperan på den stora 360-graders skärmen man har kört med. Nu är Alice med live and direct och dansar på catwalken. Oerhört elegant. Och med elegant menas i detta fall fullständigt fantastiskt elegant.
Publik
Helt osannolik blandning av folk. Kids, medelålders, ännu äldre, rockers, emos och franska medelsvenssons. A god damn zoo, som Min kompis Lasse säkerligen skulle beskriva det. Min favorittröja från konserten:
Jag hade någon slags plan för hur happeningen skulle beskrivas, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Hur som helst så är det en av mina största konsertupplevelser någonsin och jag kommer bära den med mig för alltid.
Hur beskriver man ens en upplevelse för någon som inte varit där? Det är väl därför det finns professionella musikskribenter. Nu var tyvärr samtliga upptagna med annat så därför får jag själv ta på mig uppgiften att redogöra för händelserna i fredags kväll. Antalet punkter är så många att de måste rubriceras och subpunktas.
Arenan
Stade de France är egentligen en av de där arenorna som är för stora för de flesta artister att fylla, både vad gäller med musik och folk. Indochine lyckas dock både fylla arenan med folk och musik.
 |
| Traffic Girl |
Låtarna
Ett utmärkt låtval, fin balans sett över drygt 30 års skivsläppande. 31 låtar avhandlas under 2 timmar och 45 minuter. I linje med höstens och vårens turnéer är det många från senaste briljanta skivan (7 st), bland annat antihomofob- och mobbningshymnen College Boy som framförs i en finfin version. Låten föregås av en bild på den kristdemokratiska politikern Christine Boutin som, om man ska tro ens hälften av det som står om henne på engelska Wikipedia, inte riktigt verkar dela varken mina eller övriga på SDF närvarandes värderingar. Vi förstår inte varför det buas eftersom vi inte känner till henne men misstänker varför.
Spelningen avslutas med låten som allt började med en gång i tiden, L'aventurier, i en rasande version. Nicola Sirkis är så taggad att han kommer in för tidigt i andra versen, skrattar till och hamnar sedan rätt i låten. En perfekt avslutning som föregicks av ett intro innehållande en hel del pyroteknik. Who would have thought?
Inramning
En del artister har svårt att hantera sina fans och förstå att det är de som är orsaken till deras storhet. Indochine (läs Nicola Sirkis) har inga svårigheter med det.
* Snubben vägrar ta mer än €70 för en biljett till en av deras konserter (vi har pröjsat €50). Av samma orsak lär han enligt säker källa (min storasyster) ha tackat nej till att öppna för Rolling Stones pga för dyra biljetter. Hur kan man inte gilla det?
* Stora sektioner på Stade de France är tomma pga att det är skymd eller delvis skymd sikt från dessa platser. Herr Sirkis vill inte att någon ska pröjsa för en biljett och ha dålig sikt. Kudos.
* För två kvällar only sätter de här lirarna ihop en show med 25-30 filmer som ackompanjerar hela föreställningen på den dunderstora skärmen rakt bakom bandet samt de två skärmarna på respektive flank. Det är stor konst och det lär ha kostat skjortan. Filmerna som användes under turnén var häpnadsväckande snygga och de här är snäppet vassare. Inget mindre än fenomenalt.
* Så rörd är han att en låt blir utan sång i början eftersom det stockar sig i halsen på honom. Vackert.
* Det skjuts av fyrverkerier hela varvet runt taket som om det vore power metal på programmet. Svulstigt.
* Störst av allt är ändå att de planerar sin entré på arenan precis där vi står. Snacka fransk public service! Kul för oss, ännu roligare för bandet givetvis.
* Innan bandet gör entré poppar det upp Traffic Girl-dockor på dussinet platser på innerplanen. När väl Traffic Girl går igång sänks dockorna och ut sprutar väldiga mängder konfetti. Barnkalasvarning tänker du. Konfettin hade gjort kaos med barnkalaset säger jag.
* Ett gigantiskt Indochine-kors, som också pryder en av deras mest säljande album, reser sig på bakre delen av planen och det är nu vi börjar fundera på den där diskussionen vi hade tidigare om vi skulle på konsert eller väckelsemöte. Det är nog lite av båda faktiskt.
* Till låten Wuppertal har den under turnén ackompanjerats av en dansare från Parisoperan på den stora 360-graders skärmen man har kört med. Nu är Alice med live and direct och dansar på catwalken. Oerhört elegant. Och med elegant menas i detta fall fullständigt fantastiskt elegant.
Publik
Helt osannolik blandning av folk. Kids, medelålders, ännu äldre, rockers, emos och franska medelsvenssons. A god damn zoo, som Min kompis Lasse säkerligen skulle beskriva det. Min favorittröja från konserten:
 |
| Katt i hatt |
Nej, tack ska NI ha.
måndag 23 juni 2014
ETT BAND ETT LIV
Inte för att jag vill tjata eller så, men det här franska bandet som jag gillar, vi måste prata lite om det idag. Vän av enormt jävla bra minne skulle kunna dra sig till minnes att det införskaffades en konsertbiljett för lite mer än ett år sen. Punkt ett är den som gäller. Vi tar det här från början. Verkligen från början.
Ponera att ett äldre syskon halar fram en vinylplatta när en är cirka 11-12 år gammal. Sånt är ju livsfarligt. Kan påverka ett helt liv sånt där.
Den hamnade på ett C-60 och på den vägen är det. Kao Bang och allt vad den innebär. Sjuk låtjävel.
Sen kanske en växer till sig ett år eller två och plötsligt är det 1985 och ännu några sommarveckor hos mormor på Hökaregatan i Tomelilla och kompisarna Stefan, Tomas och Roger. Satan i gatan vad vi lyssnade på det här poppiga alstret mellan alla tennismatcher, bangolfrundor och Commodore 64-spelande.
Vän med inopererat hököga lägger förmodligen märke till att den heter "3". Detta som en logisk följd av att det är den tredje skivan. Således kom jag in i matchen först till platta nr 2. Tvåa på bollen som alltid.
Fjärde studioalbumet är inte betitlat "4" utan 7000 Danses. Fullständigt ologiskt men vad gör inte ett band för att få lite extra uppmärksamhet?
Vad hände vid den här tiden då tro? Spelade väl lite fotboll, gick ut nian och traskade runt och såg töntig ut i största allmänhet. Inget nytt således. Året innan släpptes ett livealbum som lyssnades sönder hemma i pojkrummet i Smedsbo, men som dissades totalt av Skånetrion som gillat "3" så mycket.
Hur kan man inte gilla ett sånt häringa skivomslag? Obegripligt.
På tal om album covers. Den här har figurerat i IKEA-katalogen. Även det en smula obegripligt. Men visst är det vackert?
Hur jag ens kommer ihåg att det fanns ett radioprogram på P3 som hette Radio Europa är beyond me, men där spelades några låtar från den här plattan samtidigt som det berättades en hel del om inspelningen, musiker und so weiter. Någon borde ge programmet en postum radioutmärkelse. Jag minns att storasyrran var något skeptisk medan jag i vanlig ordning tog in ett nytt Indochine-alster med hull och hår. Ingen i min gymnasieklass fattade ett spår av vad jag lyssnade på. Inte ens de som läste franska.
Vid pass nästa släpp av en knippe sånger försökte den här individen medelst högskolestudier agera intellektuell. Det företogs en studieresa till den kungliga kapitalen där Un Jour Dans Notre Vie inhandlades (det var ju inte själva syftet med resan, men ni fattar). Tror det var den där stora skivaffären (Mega?) vid Sergels Torg som fick stå till tjänst.
En favoritplatta som verkar lite bortglömd av både bandet själv och fansen (fast jag är ju ett fan och jag kommer ihåg den). Första Indochinealbumet som jag köpte på CD för övrigt.
Några år senare åkte jag till Stockholm igen (fast jag hade hunnit med att vara där några gånger emellan faktiskt), den här gången för en jobbintervju. Märkligt med tanke på att jag inte hade några som helst planer på att bosätta mig i en sådan befolkningstät ort. Hur som helst så hade jag inte Wax i håret utan i öronen med hjälp av min gula Walkman.
Den fick två getingar av Lars Lindström i Expressen och jag var skitförbannad på honom (han, den främste hyllaren av Wannadies i kvällspressen borde ju veta bättre). Fast ska en vara sanningsenlig så var han nåt på spåren. En lysande förstasingel i Drugstar, men i övrigt ganska slätstruket. Jag har förlåtit Lars nu så här 18 år efter händelsen. Det blev inget jobb heller på den där sunkiga revisionsbyrån ute i Västberga industriområde. Tack och lov. Ett par månader senare var det istället en annan revisionsbyrå hemmavid som var villig att betala mig lön för att utföra revisionsnära tjänster.
1999 släpptes Dancetaria trots att sångaren Nicola Sirkis tvillingbror Stephane plötsligt gick bort i början av året. Själv hade jag ingen kännedom om detta när det begav sig, men det kom något senare även fram till mig. Assnygg sleeve.
Året efter åkte vi på EM i fotboll i Belgien och Holland. På en spelledig dag (vi själva spelade ju väldigt sällan, men med spelledig menas i detta fall förmodligen dagtid på en dag när Sverige inte spelade match) åkte vi på road trip till Luxemburg. På den tiden kunde man hitta skivbutiker överallt hela tiden oavsett vilken stad man var i och Luxemburg var inget undantag. Grabbarna ville till och med höra hur det lät i bilstereon. Fantastiskt. Till skillnad från fotbolls-EM.
Två år senare var det fotbolls-VM, men det har ingen som helst koppling till Paradize som kom ut samma år som Magnus Hedman släppte in det där förlängningsmålet mot Senegal i åttondelsfinalen.
Här tog hajpen i Frankrike fart igen. En superhit med J'ai Demande a la Lune och många sålda album. Jag var skeptisk. Hade annan musik att lyssna på vid den här tiden sannolikt. Här finns några finfina bitar, men svacka i mitt intresse.
Ska man göra ett skivomslag så ska man göra ett skivomslag. Som Alice & June till exempel. Det dröjde dock ända till 2006 när jag och Fru Nygårds var i Paris innan den här införskaffades på en megastor skivaffär på paradgatan i stan (ni vet den där stora, jag orkar inte googla stavningen) tillsammans med ett antal andra för att komplettera upp skivsamlingen vederbörligen. Väldigt snygga videos från den här plattan om man nu ska fokusera på såna prylar.
Efter spelningar med Hanois symfoniorkester och turnerande med Alice & June-albumet i bagaget ramlade det ner en formidabel kompilation låtar på La Républiques des Meteors följt av en turné som kulminerade med ett megagig på nationalstadion Stade de France midsommarhelgen 2010 där man som första inhemska akt fyllde arenan med 80 000 människor (med fyllde menas i detta fall att det var 80 000 där för att närvara på konserten och inte som någon slags fyllning, typ chokladkräm).
Jag var inte där eftersom jag hade fullt upp med att arrangera midsommarfest. Ganska ohövligt att lägga 30-årsjubiléet av bandet samma helg som en sådan monumental händelse som svensk midsommar. I år har de dock tagit sitt förnuft till fånga för att inte göra om fadäsen, men mer om detta nedan.
För att bräcka 2010 års sammankomst kommer bandet åter till Stade de France under kommande helg för att på fredag spela inför fulla läktare igen samt för en kompletterande spelning på lördagen (det lär finnas några ströplatser till att fylla för hugade spekulanter om lördagen). Jag tänker alltså närvara på fredagskonserten tillsammans med syrran som drog igång allt det här med den där vinylen från 80-talet. Vi gillar båda två verkligen Black City Parade från förra året.
Jag har lyssnat på den i bilen under ett års tid (dvs den tid jag tillbringat i bilen. Jag har inte uteslutande åkt bil senaste året) och inte tröttnat på de nio första spåren ännu. Vi räknar med att lejonparten av de första nio låtarna kommer avhandlas live på fredag. Dock kommer jag inte att kunna lyssna i bilen imorgon eftersom skivan fastnade i stereon imorse och vägrar att både bli spelad och ejectad. Men det var väl inte hela världen. Jag ska ju stå på den franska nationalarenan tillsammans med 79 999 andra och skrika mig hes till helgen. Det räcker för mig.
Ponera att ett äldre syskon halar fram en vinylplatta när en är cirka 11-12 år gammal. Sånt är ju livsfarligt. Kan påverka ett helt liv sånt där.
Den hamnade på ett C-60 och på den vägen är det. Kao Bang och allt vad den innebär. Sjuk låtjävel.
Sen kanske en växer till sig ett år eller två och plötsligt är det 1985 och ännu några sommarveckor hos mormor på Hökaregatan i Tomelilla och kompisarna Stefan, Tomas och Roger. Satan i gatan vad vi lyssnade på det här poppiga alstret mellan alla tennismatcher, bangolfrundor och Commodore 64-spelande.
Vän med inopererat hököga lägger förmodligen märke till att den heter "3". Detta som en logisk följd av att det är den tredje skivan. Således kom jag in i matchen först till platta nr 2. Tvåa på bollen som alltid.
Fjärde studioalbumet är inte betitlat "4" utan 7000 Danses. Fullständigt ologiskt men vad gör inte ett band för att få lite extra uppmärksamhet?
Vad hände vid den här tiden då tro? Spelade väl lite fotboll, gick ut nian och traskade runt och såg töntig ut i största allmänhet. Inget nytt således. Året innan släpptes ett livealbum som lyssnades sönder hemma i pojkrummet i Smedsbo, men som dissades totalt av Skånetrion som gillat "3" så mycket.
Hur kan man inte gilla ett sånt häringa skivomslag? Obegripligt.
På tal om album covers. Den här har figurerat i IKEA-katalogen. Även det en smula obegripligt. Men visst är det vackert?
Hur jag ens kommer ihåg att det fanns ett radioprogram på P3 som hette Radio Europa är beyond me, men där spelades några låtar från den här plattan samtidigt som det berättades en hel del om inspelningen, musiker und so weiter. Någon borde ge programmet en postum radioutmärkelse. Jag minns att storasyrran var något skeptisk medan jag i vanlig ordning tog in ett nytt Indochine-alster med hull och hår. Ingen i min gymnasieklass fattade ett spår av vad jag lyssnade på. Inte ens de som läste franska.
Vid pass nästa släpp av en knippe sånger försökte den här individen medelst högskolestudier agera intellektuell. Det företogs en studieresa till den kungliga kapitalen där Un Jour Dans Notre Vie inhandlades (det var ju inte själva syftet med resan, men ni fattar). Tror det var den där stora skivaffären (Mega?) vid Sergels Torg som fick stå till tjänst.
En favoritplatta som verkar lite bortglömd av både bandet själv och fansen (fast jag är ju ett fan och jag kommer ihåg den). Första Indochinealbumet som jag köpte på CD för övrigt.
Några år senare åkte jag till Stockholm igen (fast jag hade hunnit med att vara där några gånger emellan faktiskt), den här gången för en jobbintervju. Märkligt med tanke på att jag inte hade några som helst planer på att bosätta mig i en sådan befolkningstät ort. Hur som helst så hade jag inte Wax i håret utan i öronen med hjälp av min gula Walkman.
Den fick två getingar av Lars Lindström i Expressen och jag var skitförbannad på honom (han, den främste hyllaren av Wannadies i kvällspressen borde ju veta bättre). Fast ska en vara sanningsenlig så var han nåt på spåren. En lysande förstasingel i Drugstar, men i övrigt ganska slätstruket. Jag har förlåtit Lars nu så här 18 år efter händelsen. Det blev inget jobb heller på den där sunkiga revisionsbyrån ute i Västberga industriområde. Tack och lov. Ett par månader senare var det istället en annan revisionsbyrå hemmavid som var villig att betala mig lön för att utföra revisionsnära tjänster.
1999 släpptes Dancetaria trots att sångaren Nicola Sirkis tvillingbror Stephane plötsligt gick bort i början av året. Själv hade jag ingen kännedom om detta när det begav sig, men det kom något senare även fram till mig. Assnygg sleeve.
Året efter åkte vi på EM i fotboll i Belgien och Holland. På en spelledig dag (vi själva spelade ju väldigt sällan, men med spelledig menas i detta fall förmodligen dagtid på en dag när Sverige inte spelade match) åkte vi på road trip till Luxemburg. På den tiden kunde man hitta skivbutiker överallt hela tiden oavsett vilken stad man var i och Luxemburg var inget undantag. Grabbarna ville till och med höra hur det lät i bilstereon. Fantastiskt. Till skillnad från fotbolls-EM.
Två år senare var det fotbolls-VM, men det har ingen som helst koppling till Paradize som kom ut samma år som Magnus Hedman släppte in det där förlängningsmålet mot Senegal i åttondelsfinalen.
Här tog hajpen i Frankrike fart igen. En superhit med J'ai Demande a la Lune och många sålda album. Jag var skeptisk. Hade annan musik att lyssna på vid den här tiden sannolikt. Här finns några finfina bitar, men svacka i mitt intresse.
Ska man göra ett skivomslag så ska man göra ett skivomslag. Som Alice & June till exempel. Det dröjde dock ända till 2006 när jag och Fru Nygårds var i Paris innan den här införskaffades på en megastor skivaffär på paradgatan i stan (ni vet den där stora, jag orkar inte googla stavningen) tillsammans med ett antal andra för att komplettera upp skivsamlingen vederbörligen. Väldigt snygga videos från den här plattan om man nu ska fokusera på såna prylar.
Efter spelningar med Hanois symfoniorkester och turnerande med Alice & June-albumet i bagaget ramlade det ner en formidabel kompilation låtar på La Républiques des Meteors följt av en turné som kulminerade med ett megagig på nationalstadion Stade de France midsommarhelgen 2010 där man som första inhemska akt fyllde arenan med 80 000 människor (med fyllde menas i detta fall att det var 80 000 där för att närvara på konserten och inte som någon slags fyllning, typ chokladkräm).
Jag var inte där eftersom jag hade fullt upp med att arrangera midsommarfest. Ganska ohövligt att lägga 30-årsjubiléet av bandet samma helg som en sådan monumental händelse som svensk midsommar. I år har de dock tagit sitt förnuft till fånga för att inte göra om fadäsen, men mer om detta nedan.
För att bräcka 2010 års sammankomst kommer bandet åter till Stade de France under kommande helg för att på fredag spela inför fulla läktare igen samt för en kompletterande spelning på lördagen (det lär finnas några ströplatser till att fylla för hugade spekulanter om lördagen). Jag tänker alltså närvara på fredagskonserten tillsammans med syrran som drog igång allt det här med den där vinylen från 80-talet. Vi gillar båda två verkligen Black City Parade från förra året.
Jag har lyssnat på den i bilen under ett års tid (dvs den tid jag tillbringat i bilen. Jag har inte uteslutande åkt bil senaste året) och inte tröttnat på de nio första spåren ännu. Vi räknar med att lejonparten av de första nio låtarna kommer avhandlas live på fredag. Dock kommer jag inte att kunna lyssna i bilen imorgon eftersom skivan fastnade i stereon imorse och vägrar att både bli spelad och ejectad. Men det var väl inte hela världen. Jag ska ju stå på den franska nationalarenan tillsammans med 79 999 andra och skrika mig hes till helgen. Det räcker för mig.
torsdag 19 juni 2014
ETT BAD OCH EN FOTBOLLSAVSLUTNING ÄR ALLT MAN BEHÖVER
Semester innebär inte bara massa jobb, man kan även räkna in bad och fotbollsträning. Den bästa sortens semester skulle man kunna säga.
Det borde klippas gräs och massa dylika prylar. Blir ingenting med det. Tjatet om att det ska badas tar liksom över hela ens existens. Så därför åker vi givetvis och badar. Som sig bör en halvsval blåsig junidag när pappan har midsommarsemester.
Badupplevelsen är den första av två monumentala crescendon av respektive småsektions huvudsakliga intressen. Lilla Sektionen, fotboll, Systersektionen, skolan och hennes kompisar.
Vi ligger i plurret och själv försöker jag finna någon slags värme i vattnet som fullständigt saknas i luften medan Systersektionen har ögonen på ingången till badet. Trög som en farsa till en sjuåring inser jag inte förrän det dyker upp ett välbekant gäng vid entrén varför hon varit så intresserad av just den biten av anläggningen. Där kommer en ansamling från fritids och hon håller på att vinka bort handen i ren eufori. Vad lätt det är att glömma hur otroligt roligt det är att överraska sina vänner när de minst anar det. Låt oss säga att hon inte hänger med mig och Lilla Sektionen särskilt mycket efter fritidshopens ankomst. Vi håller oss på det grunda och åker den långsamma vattenrutschbanan medan hon och polers roar sig med att åka de branta varianterna. Lysande eftermiddag som avslutas med pizza och kebabsallad (nej, jag åt inte både pizza och kebabsallad).
Akt 2 av semesterdagen som innebär en del jobb men även bad och fotbollsträning betyder införskaffande av specerier inför midsommarafton. Tillsammans med ca halva Faluns befolkning med släktförgreningar ända ner till Halland. Bara för att färskpotatisen kostar 1 öre/kg om man handlar för mer än 300 spänn behöver man väl inte springa benen av sig till ICA Maxi? Va? I vanliga fall tar det ca en timme att ta sig igenom den där jävla affären, men idag tar det två timmar. 2 TIMMAR! VM i humörprövning. Går ganska bra ändå. Packar ihop sex kassar med förnödenheter plus en femkilos påse med färskpotatis samt sex säckar med grillkol och briketter. Sjukt plånbokssvidande åtgärd. Väl hemma igen ska böset in i kylen varpå kosan styrs med Aspeboda IP (eller som den heter i folkmun, Aspezteca) för på förhand episk terminsavslutning.
Som den omhuldande person jag är tar jag med enhetliga tröjor (av en händelse prydda med Ipswich Towns klubbmärke samt sponsor på bröstet) så vi ska se någorlunda proffsiga ut. Med vi menas i det här fallet föräldrar till våra barn som ska möta just barnen i en match för att en gång för alla utröna vilka det är som får the bragging rights över sommaruppehållet. Med föräldrar menas för övrigt i det här fallet pappor. Det hade varit både trevligt och nödvändigt med en mamma eller fem i det här laget med tanke på hur usla vi är. Trots Melvins pappas fria roll på mittfältet, Labans pappas enorma reflexräddningar med scrotum och den enhetliga klädseln skiter det sig något enormt. Vi är lite inne på att det kan bero på att det inte är broderat på tröjbröstet vilken match det avser (så gör de flesta nuförtiden så ingen ska glömma vilken fight det är de spelar just nu. Det är ju så många på en säsong). Eller så beror det på de flyfotade 5- till 7-åringarna som springer i cirklar runt oss. Melvins pappa utnyttjar dock sin fria mittfälltsroll till att frisera siffrorna till 1-8 vilket ändå gör att det känns som om vi inte är helt chanslösa till nästa gång vi drabbar samman igen. Då kanske även Min kompis Fredrik dyker upp. Idag hade dock hans familj drabbats av förglömmelsevirus, så det blev försenad ankomst på fru och barn samt noll komma noll ankomst på nämnde kompis. Disciplinnämnden har ännu inte meddelat Min kompis Fredrik straffet men Popskolan kan här och nu avslöja att det blir en hefty fine, som man brukar säga på Brittiska öarna.
Ovanstående bjuder på något av det bästa ett föräldraskap har att erbjuda (bortsett från Min kompis Fredrik tidsfadäs, men det ingår näppeligen i nämnda föräldraskap), nämligen den biten att få uppleva sina barn i det element där de trivs allra, allra bäst. Det är inget annat än en fullkomligt briljant uppfinning. En Systersektion som umgås och leker med sina bästa kompisar i bassängen och Lilla Sektionen som dribblar sig fram till tremålsskytt på fotbollsträningen. Där har vi essensen av en förälders lycka och stolthet samt sitt barn i sitt esse. Det kan mycket väl vara ett av de finaste momenten som förälder och ett av de lyckligaste för barnen ifråga. Känslan föräldern (med föräldern menas i det här fallet pappan) upplever kan mycket väl vara själva definitionen av kärleken för sina avkommor. Det är allt en förbannat bra dag det.
Det borde klippas gräs och massa dylika prylar. Blir ingenting med det. Tjatet om att det ska badas tar liksom över hela ens existens. Så därför åker vi givetvis och badar. Som sig bör en halvsval blåsig junidag när pappan har midsommarsemester.
Badupplevelsen är den första av två monumentala crescendon av respektive småsektions huvudsakliga intressen. Lilla Sektionen, fotboll, Systersektionen, skolan och hennes kompisar.
Vi ligger i plurret och själv försöker jag finna någon slags värme i vattnet som fullständigt saknas i luften medan Systersektionen har ögonen på ingången till badet. Trög som en farsa till en sjuåring inser jag inte förrän det dyker upp ett välbekant gäng vid entrén varför hon varit så intresserad av just den biten av anläggningen. Där kommer en ansamling från fritids och hon håller på att vinka bort handen i ren eufori. Vad lätt det är att glömma hur otroligt roligt det är att överraska sina vänner när de minst anar det. Låt oss säga att hon inte hänger med mig och Lilla Sektionen särskilt mycket efter fritidshopens ankomst. Vi håller oss på det grunda och åker den långsamma vattenrutschbanan medan hon och polers roar sig med att åka de branta varianterna. Lysande eftermiddag som avslutas med pizza och kebabsallad (nej, jag åt inte både pizza och kebabsallad).
Akt 2 av semesterdagen som innebär en del jobb men även bad och fotbollsträning betyder införskaffande av specerier inför midsommarafton. Tillsammans med ca halva Faluns befolkning med släktförgreningar ända ner till Halland. Bara för att färskpotatisen kostar 1 öre/kg om man handlar för mer än 300 spänn behöver man väl inte springa benen av sig till ICA Maxi? Va? I vanliga fall tar det ca en timme att ta sig igenom den där jävla affären, men idag tar det två timmar. 2 TIMMAR! VM i humörprövning. Går ganska bra ändå. Packar ihop sex kassar med förnödenheter plus en femkilos påse med färskpotatis samt sex säckar med grillkol och briketter. Sjukt plånbokssvidande åtgärd. Väl hemma igen ska böset in i kylen varpå kosan styrs med Aspeboda IP (eller som den heter i folkmun, Aspezteca) för på förhand episk terminsavslutning.
Som den omhuldande person jag är tar jag med enhetliga tröjor (av en händelse prydda med Ipswich Towns klubbmärke samt sponsor på bröstet) så vi ska se någorlunda proffsiga ut. Med vi menas i det här fallet föräldrar till våra barn som ska möta just barnen i en match för att en gång för alla utröna vilka det är som får the bragging rights över sommaruppehållet. Med föräldrar menas för övrigt i det här fallet pappor. Det hade varit både trevligt och nödvändigt med en mamma eller fem i det här laget med tanke på hur usla vi är. Trots Melvins pappas fria roll på mittfältet, Labans pappas enorma reflexräddningar med scrotum och den enhetliga klädseln skiter det sig något enormt. Vi är lite inne på att det kan bero på att det inte är broderat på tröjbröstet vilken match det avser (så gör de flesta nuförtiden så ingen ska glömma vilken fight det är de spelar just nu. Det är ju så många på en säsong). Eller så beror det på de flyfotade 5- till 7-åringarna som springer i cirklar runt oss. Melvins pappa utnyttjar dock sin fria mittfälltsroll till att frisera siffrorna till 1-8 vilket ändå gör att det känns som om vi inte är helt chanslösa till nästa gång vi drabbar samman igen. Då kanske även Min kompis Fredrik dyker upp. Idag hade dock hans familj drabbats av förglömmelsevirus, så det blev försenad ankomst på fru och barn samt noll komma noll ankomst på nämnde kompis. Disciplinnämnden har ännu inte meddelat Min kompis Fredrik straffet men Popskolan kan här och nu avslöja att det blir en hefty fine, som man brukar säga på Brittiska öarna.
Ovanstående bjuder på något av det bästa ett föräldraskap har att erbjuda (bortsett från Min kompis Fredrik tidsfadäs, men det ingår näppeligen i nämnda föräldraskap), nämligen den biten att få uppleva sina barn i det element där de trivs allra, allra bäst. Det är inget annat än en fullkomligt briljant uppfinning. En Systersektion som umgås och leker med sina bästa kompisar i bassängen och Lilla Sektionen som dribblar sig fram till tremålsskytt på fotbollsträningen. Där har vi essensen av en förälders lycka och stolthet samt sitt barn i sitt esse. Det kan mycket väl vara ett av de finaste momenten som förälder och ett av de lyckligaste för barnen ifråga. Känslan föräldern (med föräldern menas i det här fallet pappan) upplever kan mycket väl vara själva definitionen av kärleken för sina avkommor. Det är allt en förbannat bra dag det.
söndag 15 juni 2014
15 JUNI SOM FÖRDELAKTIGT DATUM BETRAKTAT
Dagens datum är värt att fira av fler anledningar än att Margit och Margot har namnsdag, att Björn Borg vann franska öppna 1975 detta datum eller att NY Giants slog Philadelphia Phillies med 29-1 i nådens år 1887.
15 juni 2002. Ett monumentalt datum i det lilla liv som kallas mitt. Det var inte bara så att min kusinbrorsa gick och gifte sig med sin fru (fast hon blev ju inte hans fru förrän i samband med själva vigselceremonin så rent tekniskt gifte han sig med sin fästmö) utan det var även detta historiska datum som jag första gången träffade min alldeles egen Fru Nygårds (fast hon hette ju inte varken Fru eller Nygårds då, lite samma resonemang som ovan). Fantastisk dag och ett datum att inte glömma bort att komma ihåg.
15 juni 2006. Berlins Olympiastadion, Sverige-Paraguay 1-0. Det var ju faktiskt en lite speciell fotbollsmatch att ha varit med om live and direct. Om man var svensk vill säga och det var jag faktiskt vid det tillfället vilket var sjukt praktiskt.
15 juni 2014. Jag tippar nästan rätt resultat på Frankrike-Honduras i Brasilien-VMs grupp E och inhöstar en poäng i vm-tippet. Eventuellt kommer jag inte minnas just den grejen vid en summering av datumet ifråga om säg fem år. Men just nu känns det som en fördelaktig grej.
15 juni 2002. Ett monumentalt datum i det lilla liv som kallas mitt. Det var inte bara så att min kusinbrorsa gick och gifte sig med sin fru (fast hon blev ju inte hans fru förrän i samband med själva vigselceremonin så rent tekniskt gifte han sig med sin fästmö) utan det var även detta historiska datum som jag första gången träffade min alldeles egen Fru Nygårds (fast hon hette ju inte varken Fru eller Nygårds då, lite samma resonemang som ovan). Fantastisk dag och ett datum att inte glömma bort att komma ihåg.
15 juni 2006. Berlins Olympiastadion, Sverige-Paraguay 1-0. Det var ju faktiskt en lite speciell fotbollsmatch att ha varit med om live and direct. Om man var svensk vill säga och det var jag faktiskt vid det tillfället vilket var sjukt praktiskt.
15 juni 2014. Jag tippar nästan rätt resultat på Frankrike-Honduras i Brasilien-VMs grupp E och inhöstar en poäng i vm-tippet. Eventuellt kommer jag inte minnas just den grejen vid en summering av datumet ifråga om säg fem år. Men just nu känns det som en fördelaktig grej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)