BLOGG #87 - GREATER MANCHESTER

När man säger Greater Manchester menar man ju inte att det är bättre eller större än något annat ställe, lex Greater London och Stor-Stockholm. Fotbollsmässigt har Greater Manchester hyggligt många av de 10 områdena täckt av mer eller mindre framgångsrika klubbar. Manchester och Trafford, låter det bekant kanske? Oldham, Stockport, Wigan, Rochdale, Bury och Bolton? Mycket fotbollshistoria i de orterna.

Jag börjar min dag med att ta tåget till Manchester från Blackburns tågstation (dit jag fått skjuts av Luis, the service minded host). Att hänga i Bolton en hel dag innan match bedöms inte som någon sund idé och trots ett skraltigt tåg är det schysst att resa de 50 minuterna till Manchester i sällskap med min Lehane-bok. Citykärnan är ganska stor och för en man med min begränsade förmåga att hitta på nya ställen är det skönt att de har smällt upp köpcentret Arndale tämligen mitt i hela smeten. En Singapore vermicelli senare har magen fått sitt och ett besök i en skivaffär piggar alltid upp även om det råkar vara HMV. Det är ju precis då man brukar känna det där suget efter att åka lite spårvagn.

Även om det inte är någon match på Old Trafford tänker jag att det kan vara trevligt att se hur den ser ut och kolla runt i klubbshoppen en vända (även om den förmodligen är alldeles för stor och full med turister) och ta sig en guided tour på stadion. Sagt och gjort. En halvdassig guide, särskilt med tanke på att entrén kostar mer än PL-fighten i Blackburn igår. Alla i gruppen håller på Manure utom jag och en till snubbe som håller på Birmingham City. Vi två får agera bortalag när vi går in genom spelargången och ut på Old Trafford till inspelat jubel. Sen får vi prova de flådiga avbytarbänkarna och spana in de gigantiska läktarna och tillika gigantiska lamporna som ger mattan lite extra ljus. 

Manchester tourist centre

Hit får man ju åka nån gång och titta på fotboll med alla andra turister tänker jag. Men här kan en ju inte hänga hela eftermiddan, det är match i Bolton ikväll för bövelen.

Spårvagn tillbaka in till stan och sedan ännu en tågresa, denna gång av kortare snitt Manchester-Bolton. Kliver av tåget, går över en bro och hittar mitt B&B för natten, Highgrove Guest House. För £40 får en ett rum med fritt wi-fi, egen dusch och full English till frukost. Svårslaget. Efter att ha softat en stund går jag in mot stadskärnan och stannar till på en pub för kvällsmat och en ale. Standardpryl, men sitter förstås som hand i handske. Därefter ytterligare en tågresa till Reebok Stadium.

24/1 2011 Bolton - Chelsea 0-4, Reebok Stadium (22 837)

Tänk om Jofa hade köpt upp Reebok istället för tvärtom, då hade stadion kunnat heta Jofa Stadium och varit byggd som en hockeyhjälm. Just saying. 

En legendarisk Boltonspelare har precis gått ur tiden, Nat Lofthouse, och det blir hyllning i samband med matchen. Utanför stadion ligger mängder av tröjor och blommor. Vackert. Mindre vackert vad hemmapubliken anbelangar är att Chelsea gör processen kort med Boltons mannar genom att panga in inte mindre än fyra baljor. Det hjälper inte att hemmalaget har Johan Elmander på topp, han har inte riktigt vässat målformen till mitt besök om en säger. Roligast under vistelsen på hemmaläktaren är som vanligt alla locals som har lösningar på den bristfälliga spelartruppen, den urusla tränaren samt alla feta jävlar i motståndarlaget. Chelseakillarna spelar väldigt bra för att vara feta, ha problem med sina exfruar och hela den grejen.

En sittplats bland the locals

Ånyo en tågresa, denna gång tillbaka in till stan och Highgrove Guest House. En skön natts sömn väntar innan det är dags att åter bege sig mot London för resans huvudattraktion, andra matchen i semifinalen mot Arsenal på Emirates. Jag, Robin, Pär och 9 000 andra Ipswichsupportrar. Hoppas det inte blir värre för oss än för Bolton. Och att det inte är allt för många turister på plats. Såna klarar man sig ju utan liksom.

BLOGG #86 - NÄMEN OM MAN SKULLE TA SIG TILL BLACKBURN

Är det redan första söndagen i fotbollsveckan 2011? Tydligen. Jag har siktat in mig på att åka ett flådigt Virgin Train till Preston och inte blir jag besviken när jag ser skönheten på Euston Station. Den ska tydligen klocka in på 2.53 och då hinner man skriva en hel del på sin mini-pc (hej 2011) och sänka en kopp te från bistron.

Egentligen hade jag kunnat ta ett helt annat tåg eftersom den eminenta åttadagarsbiljetten är giltig på i stort sett samtliga passagerartåg i England. Kan vara den mest prisvärda färdbiljett jag någonsin införskaffat. En underbar resekompanjon. Förutom den, mini-pc:n och ett gott humör är packningen lätt. Det mesta har blivit kvar i Barnet vilket ger en ännu större resenjutning.

Väl framme i Preston blir jag upphämtad av den alltid lika glade och trevlige Luis som kör oss de ca 15 minuterna till Blackburn där han och hans fru Donna huserar tillsammans med donnans tonårsdotter. Mitt tak över huvudet söndag natt. Damerna är naturligtvis lika trevliga som Luis. Nästan så jag vill klappa mig själv på axeln för förmågan att lyckas hooka upp med trevliga människor på fotbollsresorna, men det är bäst att inte bli för stöddig för då hamnar man väl i någons källare och blir en verklighetens Kimmy Schmidt. Efter en klassisk engelsk lunch i form av en sandwich ackompanjerad av en påse chips knatar vi gossar iväg för att hitta en pub. Det är ju lite så snubbekompisar jobbar i det här landet.

23/1 2011 Blackburn Rovers - West Bromwich Albion 2-0, Ewood Park (24 057)

Lämpligt nog är det bara ca en kvarts promenad från Luis hus till arenan och vi nosar reda på en pub inte alltför långt därifrån och som dessutom serverar vettig dryckjom. Där hänger vi en stund innan vi går ner mot stadion (biljetterna hämtade vi ut när vi var på väg mot puben) och kliver in lagom till när Mr Klantenberg (rak svensk översättning av Clattenburg) flöjtar igång fighten. Två svenskar på plan, en i varsitt lag, i form av Martin Olsson och Jonas Olsson. Fast de är ju inte lika som bär och redan där kan man nog utesluta brödraskap (Martins brorsa är dock kontrakterad av Blackburn, men han heter ju Marcus). Man kan inte heller utesluta att Jonas blir lite lack när WBA bjuder på ett riktigt kalasmål i egen kasse. 1-0 i halvtid och eftersom det är ungefär lika kallt i Blackburn i januari som på ett isberg året runt går vi ner till kiosken i halvtid och jag beställer förstås in en kopp varm choklad. Gubbvarning igen, men I love it! Dock ej lika förtjust i att Hoilett inte har koll på att vi inte kommit in på läktaren när han pangar in en riktigt rövarbalja mer eller mindre direkt efter att halvleken rullat igång (vi ser målet på tv bredvid kiosken). Visset att missa ett mål, men man bör också ha i åtanke att chokladen var vansinnigt god just då. Kunde också ha tagits med in på läktaren, men jag är väl så van med att det brukar sitta ett ölglas i handen så jag automatiskt avstod från att gå in på läktaren tills den var uppdrucken.

Luftigt hörn

En synnerligen gemytlig söndag avslutas med pasta bolognese till middag och lite tugg i vardagsrummet och Match of the day på tv. Sen får det vara nog, Luis har arbetsdag imorgon och jag ska både till Manchester och Bolton gubevars! Jag har nästan lite för roligt för mitt eget bästa märker jag. Tur då att Bolton står på agendan, det ska ju inte vara lattjolajbanstaden nummer ett om jag har förstått saker och ting rätt.

BLOGG #85 - TILLBAKA TILL RÖTTERNA

Tillbaka till rötterna är kanske att ta i, men dagens fotbollsäventyr utspelar sig på den enda arenan under fotbollsveckan 2011 som jag varit på förut. Portman Road. My place.

Dagen börjar i Barnet (var annars) med frukost tagen direkt från alla delar av kostcirkeln, två vita bröd med tre skivor back bacon. Så gör man för att magen ska stå sig fram till lunch. Därefter fortsätter dagen med att hoppa på buss 34 mot Arnos Grove för vidare befordran med tunnelbana till Liverpool Street Station för att där sätta sig på ett tåg mot Norwich. Som bekant är det ingen som verkligen åker till Norwich, såvitt man inte råkar somna, utan man hoppar av innan och gärna då i Ipswich. Det är lite så vi brukar göra. Resan är förstås noga planerad för att optimera ankomsttiden och vi dyker upp på The Dove någon minut efter öppningstid. Den enda som är där tidigare är Everson Sr som bokstavligen hängt på låset. Bra chefigt ändå.

Nu gäller det att fylla på depåerna och då inte bara genom att sänka en räcka ales utan en chilli om dagen är också bra för magen. Särskilt om man praktiserat världsmästarfrukost tidigare samma dag.

Världsmästarlunch

Extra viktigt när det är vinter att äta en varm och fyllig lunch. Sen blir det precis som det brukar efter sedvanlig pre-match build up, nämligen en fotbollsmatch. Logiken. Den här gången en dussinfight mot Doncaster under Paul Jewell. Lite oklart om laget kan ha fokus på dagens match med tanke på det äventyr som väntar redan på tisdag när det är dags för den andra semifinalen i ligacupen mot Arsenal på Emirates Stadium.

22/1 2011 Ipswich Town - Doncaster Rovers 3-2, PR (17 298)

Det börjar rövens dåligt med att bortalaget tar ledningen och håller den till halvtid. Dessutom är det så kallt att det hade varit skonsammare att gå på en fyra halvlekar lång bandymatch i minus 20. Turligt nog värmer andra halvlekens aktiviteter själen så pass att fötterna inte förfryser och trots att Donnie kvitterar till 2-2 cirka fjorton sekunder efter Ipswichs ledningsmål ordnar det sig till slut då hemmalaget lyckas trycka in en tredje balja.

I januari är det inte bara kallt, det blir även mörkt innan en match som sparkar igång kl 15.00 är slut. Ganska gemytligt, det blir lite mer stämningsfullt än när det är ljust. Vi skubbar järnet till tågstationen efter matchens slut och sätter oss tillrätta på tåget mot London (logistiken lämnar inget övrigt att önska, men det är väl så att säga överflödig information) och här får jag för mig att överraska både mig själv och i stort sett alla andra i min närhet genom att beställa en varm choklad som the choice of drink. Jag har inte ens fyllt 40 och beter mig som en pensionär. Men det går ju att åtgärda.

Vi tar förstås ett stopp på The Mitre i Barnet innan vårt stilla kvällsmål i Dinsdale Gardens. Briljansen i att känna sig som hemma. Vi avrundar kvällen med att se på Match of the Day vilket blir en utmärkt avslutning på en fenomenalt trevlig dag. Bara att knoppa in därefter då det är arla avgång på söndagen då jag siktat på att ta tåget mot Preston kl 08.30. Logistiken, den funkar även utan att King Dave styrt upp den.

BLOGG #84 - BÖRJAN PÅ EN FOTBOLLSVECKA

Om du lever i ett parförhållande, sambo, gift eller osambo, har du någon gång hört ett rykte om att ni ska gå skilda vägar? Tydligen är det sånt som händer när en själv åker på nio dagars fotbollbonanza och ens fru, en helt annan vecka, drar iväg på solresa mol allena. Intressant slutledning. Nu var det ju bara så att en ville åka på fotboll och en till solen så då delade vi upp det. Simple as that. Cirkulera.

När det begav sig hade jag ingen blogg, men väl en profil på resdagboken.se där det skrevs en hel del i samband med Fotbollsveckan 2011. Således en smula onödigt att skriva om alltsammans igen, så här följer sammanfattningen av

21/1 2011 Southend United - Bury 1-1, Roots Hall (5 175)

19.00-20.00

Timmen börjas med beställning av flådig middag på en man hand. En klassisk Chicken Balti Pie med en cola avnjuts i den lilla kiosken under läktaren. 19.30 har jag hittat min plats och 19.45 har spelarna och domarna hittat sina platser på planen och matchen kan ta sin början. Innan dess har dock två maskotar gjort entré och utfört tvivelaktiga aktiviteter och tvivels utan utfört detta med högst tvivelaktigt utseende. Tänk en gigantisk räka på två ben iförd Southends matchtröja. Jag tror det blir svårt att föreställa sig det utan sinnesvidgande substanser, om det ens hjälper. You had to be there. Eftersom räkor är ganska skygga blev det ett lite risigt foto som synes, men det viktiga är att det finns bildbevis. I övrigt händer det inte så mycket första kvarten så vi kan hoppa till nästa timme.

20.00-21.00

Jag tror klockan inte är mer än några sekunder över åtta på kvällen när jag uppmärksammar mig själv på det faktum att det är en herrans massa stolpar och pelare som håller uppe läktartaken på samtliga fyra läktare. I ett uppehåll i spelet roar jag mig med att räkna hur många siktskymmande stolpar och pelare som man har uppfört på bygget. Addition summa: 42. Douglas Adams kan ha varit i farten, men jag låter det vara osagt om han haft något som helst att göra med arkitekturen på Roots Hall. Jag tar det för osannolikt. Utöver nämnda summa stolpar och pelare finns även på andra sidan planen från oss på huvudläktaren en stege som går upp till ett bås där en tv-kamera står. Denna inte obetydliga stege skymmer sikten ytterligare för våra vänner tillsammans med tre tättstående pelare som ingår i de 42 som nyss redogjorts för. Det betyder att de stackare som sitter riktigt illa på andra sidan, utan att ljuga eller överdriva, kan ha skymd sikt från sju pelare och en stege. Hoppas verkligen de biljetterna säljs med vederbörlig rabatt. I halvtid kommer kvällens lågvattenmärke. In på planen skuttar fem halvnakna tonårsbrudar. Hotpants och matchtröja är vad de fått på sig (jag misstänker starkt att de inte valt dessa plagg själva utan haft ”hjälp” med val av outfit) i minus tre grader. De ställer upp sig i mittcirkeln och pang, bom, krasch så har de kastat av sig matchtröjan och dansar iförda bikini till Lady Gagas telefon. Det enda som kunde ha gjort det hela värre vore om räkan kommit inspringande och kört en sologrej mitt i alltihopa. Nu händer tack och lov inte det, men skadan är redan skedd. Tjejerna gillar säkert att dansa och hela den biten, men tillåt mig tvivla likt han den där Thomas gjorde i den där tjocka boken på att deras danslokal håller så låg temperatur. Att själva dansen lämnade en del övrigt att önska är väl inte mer än rätt i sammanhanget, typ division fyra i likhet med övriga kombattanter på planen under kvällens gång. Gubben till höger om mig anser tydligen att det är en god idé och förenat med någon slags god smak att filma hela halvtidsunderhållningen. Tillåt mig än en gång utfärda mina djupgående tvivel. Denna gång i ämnet ”Jag-filmar-så-att-min-fru-får-se-vilken-fin-halvtidsunderhållning-vi-har-här-på-Roots-Hall”. Pervo.

21.00-22.00

Bury lyckas göra mål och deras tillresta röststarka hejarklack på hundratalet personer går bananer. En blir så till sig i trasorna att han hoppar upp på en reklamskylt, får en liten vänskaplig knuff av en lycklig medsupporter och halkar över skylten så att han hamnar på innerplan. En av vakterna kör en Karelin och ytterligare ett par vakter skyndar till vilket i förlängningen betyder game over för den stackars halkande Burysupportern som fick avsluta matchen utanför själva arenan. Grov miss i kvällens planer för hans del. När domaren indikerar fem tilläggsminuter gör sig folk på raden nedanför redo för att gå. Jag hänger på när det blir spelavbrott så att jag ska ha en bra utgångspunkt när jag ska lubba tillbaka till stationen. Man får inte gå innan matchen är slut så jag ställer mig i gången och tittar på de sista minuterna och i fjärde tilläggsminuten trycker Southend in kvitteringen och det blir ett härligt öronbedövande tilläggsminutsmålsvrål om ni är bekanta med det begreppet. Domaren flöjtar av matchen kort därefter och jag lägger benen på ryggen och befinner mig ca 10 minuter senare på tågperrongen.

Sen åker jag hem till Dave och Linda. Fast det är ju inte gjort i ett nafs eftersom de fortfarande bor i Barnet och jag befinner mig i Southend. Tids nog är jag dock framme och laddad för nästa dag och en fräsch fight på Portman Road.

Som en liten fotnot till dagens inlägg kan nämnas att Southend för bara en knapp halvtimme sedan tog steget tillbaka till League 1 ikväll efter att ha slagit tillbaka Wycombe i play off-finalen på Wembley. Kvittering på stopptid i andra förlängningskvarten och sedan vinst på straffar. Det måste vara räkan som var deras lucky charm ikväll.

BLOGG #83 - MJÖLKTÅG SÖDERUT

Vem kommer på hur engelska orter ska uttalas? Vederbörande får gärna arresteras i samma veva med razzian som blir en effekt av arkitekturen på Loftus Road i avseende att få den självutnämnde byggnadskonstnären bakom galler. Problemet är möjligtvis att den eller de som uppfann uttalet ligger mer än six feet under sedan långt före medeltiden. Men en arrestering vore fortfarande på sin plats om man frågar mig.

Portsmouth alltså. Varför uttalas det inte som om man pratar om en hamn med en mun? Varför i helvete låter det som om man är kraftigt berusad så fort man ska säga att man är på väg till Portsmouth? Och inte har de ägnat Arne Hegerfors den minsta tanke heller. Hur fan ska han kunna göra sig förstådd om han ska till Portsmouth? Han kan ju hamna var som helst. Givetvis finns det fler ortsnamnsexempel och några av de värsta i klassen är givetvis Leicester, Wycombe, Reading, Gloucester, Cambridge, Plymouth och säkert 500 andra ställen som inte ens är med på kartan pga för svåra att uttala. Men Portsmouth går ju ändå att lära sig att ljuda hjälpligt, så vi går vidare i den för närvarande på stället stampande storyn.

Vi lämnar Sverige på fredagen, jag och Fru Nygårds. En helg utan barnen, en sån där weekend man behöver ibland. En äkta romantiker åker förstås med sin älskade till England för att gå på fotboll. Så har jag förstått det i alla fall. Vi tar mjölktåget söderut från London med destination Portsmouth och checkar in på hotellet, får oss vad som kallas en bit mat och känner oss laddade för morgondagens äventyr.

11/9 2010 Portsmouth - Ipswich Town 0-0, Fratton Park (15 445)

Som av en händelse har vi en date med King Dave nere i marinan på förmiddagen. Händelsevis vid öppningstid för utskänkningsställen av maltbrygder. Vi passar på att kolla runt i den fina hamnen där det bland annat ligger en riktigt gammeldags svenskflaggad skorv. Elegant. Nästan lika stilig som puben kingen har kollat in åt oss. Han spisar frukost i fast form medan vi håller oss till flytande föda. Utomordentlig start på dagen. Därifrån tar vi oss till nästa publika hus för att fraternisera med några bekanta ansikten plus någon ny i form av ITFC Bermuda. Inte många medlemmar i den supporterklubben. Han är samlad just där och då kan man säga. Chef.

När vi ska ta oss till arenan visar det sig att himlen öppnat sig en smula och det småregnar lite. Vilket håll ska vi gå? Relevant fråga ändå. Vi går själva då övriga  i sann ale-anda stannar så länge som möjligt. Till vår hjälp får vi en ärrad hemmasupporter som definitivt har gått kursen för service minded supporter people. Briljant snubbe. Mindre briljant är att jag inte får tag på något matchprogram innan fighten blåser igång, men sånt brukar ju lösa sig.

Vi har som vanligt ett rejält bortafölje på den anvisade bortatribunen och Fratton Park är en fantastisk och tät arena. Trots att det är några tusen tomma platser är det ett satans holabaloo. En mycket bättre match än vad resultatet antyder och lite synd att vi inte kan få jubla en gång i alla fall. 1-1 är nog bättre än 0-0 ändå.

Dessvärre dyker det inte upp något ytterligare tillfälle att införskaffa program så för första gången sedan Inter på San Siro blir jag utan program från ett matchbesök. En till synes ynka detalj som dock är en monumental skuffelse för undertecknad. Shit happens. Vi åker med Dave mot London och kör ytterligare en sleep over i Barnet. Det känns bekant på nåt vis. Vi far hemåt igen på söndagen till barnen därhemma och kan se tillbaka på en härlig helg trots en del nederbörd, mållösa 90 minuter och en stad som knappt de infödda vet att uttala på ett korrekt sätt. Pårtsmuff, smell ya later.

BLOGG #82 - WE MEET AGAIN LOFTUS ROAD

Hur följer man upp en biljardseger på en ledig söndag i Ipswich? Jo, det kan jag tala om. Man åker till London och tar rygg på King Dave. Simple as that.

Vi är ett järngäng som stannar kvar några dagar till i England för att ta in en match till och lämpligt nog är det bortafight på Loftus Road på tisdag kväll. För att komma i rätt stämning har vi anlitat Londons okrönte pubchef, tillika public transport-expert, King Dave. Det han inte vet om Londons pubar och kollektivtrafiken i huvudstaden är inget man ens vill ha en gnutta kännedom om. Vår pubrunda är i hans händer.

1. Green Man. Bra öppning. Den här hittar man ju inte riktigt på egen hand om en säger. Kungen har koll.

Grön man

2. King and Queen. Dussinnamn på pub, det blir lite minus på det. Men har man en klassisk öppen spis som är helt hittepå vad gäller möjligheten att elda i den så kommer man undan med det mesta.

Öppen spis och en ale. Classic. 

3. The Grosvenor. Den lär vara Madonnas favoritpub i London och är ordentligt undangömd för att turister plus kreti och pleti inte bara ska kunna springa på den hur som helst. Och den är liten. Jätteliten. Så liten att det inte ens går att ta kort där inne. Mysig men tydligen tillhåll för lite flashigare folk med mycket stålar på fickan. Kul att se, men inte mer än så. Inte ser vi Madonna heller, hon har väl yogaklass kan man tänka.

4. Nags Head. Ligger så klart också mer eller mindre utom synhåll för gemene man och kvinna. Någonstans finns det ett foto från vårt besök där, men det har förmodligen gömt sig under en soffa eller på en gammal laptop så det blir bildlöst även på denna pubpunkt. Det här etablissemanget har jag varit på förut med King Dave. Även detta ställe är ganska tiny och man beställer sin dricka i baren en halvtrappa upp, tar med den ner till den lilla gemytliga ytan nere i puben. Här får man kanske in ett tjog människor i bästa fall och det är utomordentligt charmigt med den här typen av pubar. Bäst av allt är att man blir utslängd om man använder sin mobiltelefon där inne. Old school at its best.

5. Kensington Arms. Bra plejs att avsluta på med klassiskt pubkäk innan avfärd mot Loftus Road. Man ska ju ändå stå sig i några timmar och orka sjunga, hoppa, jubla osv. Det är det som är så bra när man åker till QPRs hemmaarena, det är jubelgaranti.

Pub grub

9/2 2010 Queens Park Rangers - Ipswich Town 1-2, Loftus Rd (10 940)

Alltså, vad är oddsen på att än en gång sitta längst bak på denna förbannade arkitektoniska mardröm till bortaläktare? Är det ingen som har arresterat vederbörande upphovsman än? Om det inte vore för att det blir vinst varje gång så skulle jag begära pengarna tillbaka pga fuskbygge. Det för dagen rödklädda bortalaget sköter sina kort rätt och två mål i den första halvleken räcker för att hålla undan för hemmalaget som bara mäktar med att tjonga in en strut i Ipswich mål (därav resultatet 1-2 om nu någon inte får ihop matematiken och rubriken ovan). QPR-fansen buar ut ägare Flavio Briatore i halvtid (han dyker inte ens upp till andra halvlek trots att han sitter på en plats där man faktiskt ser hela planen) medan vi smågrymtar över det faktum att vi fortfarande har psychot Roy Keane vid rodret (om nu någon tycker det är att förtala herrn ifråga, kolla in det här klippet. Eller det var kanske inte så illa, men det här stirret är ju lite läskigt). Vi vann ju i alla fall och fick besöka fem pubar. Gott så. Nu ska vi bara leta reda på arkitekten och boka upp ett möte mellan hen och Roy Keane. Kan bli bra tv det.

BLOGG #81 - VI ÄR HÄR NU IGEN

När man ska följa upp en medlemsresa är det inte lätt att göra det med ett oderby. Eller två rättare sagt. Ett hemma och ett borta. Men 25 deltagare får ändå anses ok för en sammankomst i februari. Återigen en för årstiden varm vistelse. Både inom- och utomkroppsvarmt.

6/2 Ipswich Town - Middlesbrough 1-1, PR (21 243)

Viktig grej när själva konceptet med medlemsresa ska sättas är att en tradition börjar med andra tillfället. Eller tredje. Och eftersom vi började med en inofficiell medlemsresa (vi hade inga medlemmar liksom) och sedan den första med riktiga medlemmar är det lite oklart när traditionen ska sättas. För att göra det enkelt för oss så gör vi det nu. Ungefär så här ser matchdag fortfarande ut:

11.00 Samling på Mannings mitt i stan för att förvärma inför match.

Vilka var det nu vi skulle möta?

Om man vill får man komma till kl 12, men då får man skylla sig själv att man missar en timme av kvalitetstid.

12.00 (OBS, EJ MED I TRADITIONEN LÄNGRE!) Träffa spelare och direktör på Lloyds Tavern. Vi fick spola den här prylen efter 2011 (vi försökte traditionalisera den!) och gå rakt på nästa punkt pga puben inte finns längre plus att vi kör ett liknande event på fredagkvällen istället. Tydligen kan man alltså ta bort lite och lägga till innan traditionen sätter sig helt och hållet. Flexibilitet som det brukar heta i 99% av de CV som florerar på arbetsmarknaden.

Floppkille, målvaktshjälte, direktörsnisse & Chris

13.30 Lämna Mannings (eller Lloyds Tavern om det nånsin öppnar igen och man av någon okänd anledning vill gå dit) och knalla ner mot stadion, men stanna till på Black Horse och häng på uteserveringen. Avnjut en ale i solen.

Konsten att avnjuta en ale i solen.

15.00 Vid pass klockan tre på eftermiddagen bör man ha tagit sig igenom vändkorsen till Portman Road så man inte missar en enda spark av matchen (även om den jäveln slutar 1-1, men vi försöker sluta med just den biten av traditionen och önska oss bättre resultat). På vägen från Black Horse gör man bäst i att fylla på energiförråden och allra helst medelst en burgare från någon mobil enhet där köttstyckena genomstekts sedan tidig förmiddag. Skönt när man slipper oroa sig för att äta rått kött.

16.55 Sucka uppgivet över ännu en 1-1-match (men nu försöker vi ju som sagt sluta med just den detaljen).

17.00 Skaka av själva matchen och bli glad av att träffa någon gammal mustaschhjälte. Vi har sett honom förut på den här bloggen ett par gånger tidigare men den här mustaschen får man aldrig nog av och särskilt inte när den ackompanjeras av ett hedersmedlemskap i ITFC Sweden.

En glad gamäng och hans mustasch, a.k.a. John Wark

19.00 Gemensam middag. Traditionen bjuder att ett antal olika restauranger provas (en per år dock bara, annars blir det ett sånt jävla spring). Detta traditionssättande år väljer vi Mizu noodle bar mitt i stan.

21.00 Eftersläckning. Ni fattar.

Sen hittar vi på nåt kul på söndagen, typ spela fotboll eller så. Fast just detta år blir det ingen fotboll så vi kör en biljardturnering. Vi behöver inte gå in på vem som avgick med segern i just den tävlingen, det vore lite förmätet att skriva en sån grej på internet för det uppfanns ju inte för att folk som har en blogg ska skryta med att de har vunnit en biljardturnering. Så det ska vi inte gå in på här. Bra start på medlemsresan 2010 hur som helst om ni frågar mig.