BLOGG #95 - HÄR HAR JAG JU VARIT FÖRUT

Ni vet den här grejen när man kommer hem sent en onsdag kväll efter att ha varit på en allsvensk match i Gävle? Det kan ju typ alla relatera till vilken omvälvande och närapå livsavgörande upplevelse en dylik utflykt kan vara upphov till. Plus att det blir jävligt stressigt att peta ihop ett blogginlägg från en match som spelades för tre och ett halvt år sedan på Loftus Road. Här hade jag tänkt ta ytterligare en livlina och publicera delvis gammal text för att vinna lite tid och kraft, men se det går inte för sig alls för datawebben som rör sig i en luftlina ut till det här huset på landet har blåst sönder. Eller så har några aliens tjuvkopplat in sig på linan och fuckat upp hela upp- och nerströmmen från Telia. Oavsett vilket så kommer jag inte in på sajten där texten ligger och då får det istället bli en punktlista på de viktigaste/mest minnesvärda händelserna under dagen som vi kallar för:

25/9 2011 Queens Park Rangers – Aston Villa 1-1, Loftus Road (16 707)

* Tågresa Liverpool – London. Vi käkar frukost på en Wetherspoonpub nära tågstationen, knallar sedan över vägen och inser att vi är på stationen och sätter oss på tåget och far mot London. Mer eller mindre helt odramatiskt förlopp på den förflyttningen.

* Vi söker upp vårt nya boende, denna gång i Pimlico. Huttons Hotel. Skapligt oklart varför jag ens minns namnet på hotellet. Förlåt, ”hotellet”. Men typ tusen ggr vassare än gårdagens hotelldebacle.

* Lunch på syriansk restaurang. Spännande, men inte lika gott som gårdagens middag på indiern.

* Gå på fotbollsmatch. Vi tjackar plåtar i biljettluckan och får sitta på kortsidan. Skapliga platser ändå, men för £40 borde man ju få nåt av värde kan man tycka.

* Aston Villa gör 1-0 på straff genom Bannan, eller Bananen som vi brukar kalla honom. QPR ligger sedan på som bara ett desperat hemmalag kan göra i slutet av en fotbollsmatch och får betalt för sitt idoga arbete. Richard Dunne är så pass hygglig att han skickar in trasan i eget mål och räddar en poäng åt motståndarlaget samtidigt som han berövar sitt eget lag på två.

* Fetlagd mustaschprydd man till vänster om oss blir så till sig i trasorna av kvitteringen att han greppar Min kompis Perry och ger honom en redig kyss på kinden. Lajbans all around.

* Pubrunda i centrala London. Verkade som en bra idé under kvällens gång, i vanlig ordning något sämre kvalité på idén när vi blickar tillbaka dagen efter. Sluthaket blir en O’Neils (hur fan stavas det egentligen?) som har öppet längre än till midnatt och det är live music och hela den biten blandat med drinkar och såna grejer. Vi går vidare i storyn.

Allt som allt en kanonresa, om än med ett knippe träkepsar utdelade vid frukosten på måndagen. Loftus Road slog Anfield Road. Så kan det gå. Strået vassare än Gavlevallen måste jag säga.

BLOGG #94 - ATT FIRA EN KOMPIS SOM FYLLER 40

Med tämligen jämna intervaller når man och sina kompisar från jämt så kallade aktningsvärda åldrar. Vid 20 års ålder gick vi på loppis och köpte Svansjön på stenkaka och tyckte det var en bra present och när ytterligare 10 år gått blev det oftast någon vettig grej. När åldern plötsligt fördubblats sedan Svansjönåren är det upplevelser som gäller, gärna med fotboll inblandat. Då undrar säkert vän av fotboll varför man väljer att åka och se Liverpool möta Wolverhampton? För att Min kompis Ola fyller 40, that’s why.

Vad gäller resande, boende och näringsintag blandas det verkligen högt och lågt vad gäller kvalitén. Ungefär som följer vad gäller Liverpoolvistelsen:

Flyg: Det onämnbara bolaget som forslar mänsklig boskap kors och tvärs i luftrummet. Men eftersom vi är ett knippe medelålders män på väg till UK funkar det fint. Direkt till den där Beatlessnubbeflygplatsen i Liverpool. Bra grej ändå att landa där.

Boende: Här kan man verkligen snacka om högt och lågt. Mest lågt får man nog säga. Eftersom vi landar på flygplatsen (vanlig grej när man är ute och flyger) bor vi första natten på Hilton och där kan man knappast klaga. Briljant boende rent av. Andra natten däremot. UKs finest fast helt och hållet tvärtom. Vi kommer resten av livet skylla hela incidenten på Min kompis Janos som av okänd anledning hookat upp sig med en ytterst skum figur för ackomodering. Vi har fått en adress och infinner oss där för att dumpa väskor inför matchen (plejset ligger bara ett stenkast från Anfield Road för övrigt) men blir ganska mycket mer än en smula förvånade när adressen inte finns. Precis där vårt boende ska ligga har de rivit ner en kåk. Rivit ner som i totalt forslat bort hela byggnaden och lämnat kvar ett staket. Då dyker det upp en sån där gök som är så nervös och steppstyrd att man önskar att mamma var med och kunde styra upp hela grejen. Han drar iväg i 140 och vi gör vårt bästa för att hänga med i tempot runt ett par hörn och rätt som det är står han och knackar på en dörr. Som man gör. Där ska vi tydligen bo. Status: tre våningssängar, heltäckningsmatta och ett fönster som släpper in regnvatten som rinner ner på nämnda heltäckningsmatta och orsakar vattenskada. Flådigt. Toalett och något som ska likna en slags duschinrättning i korridoren. Gemensam med övriga boende. Intressant upplägg. Ungefär så bor vi. Inte lika med ståndsmässigt.

"Hotell"

Näringsintag: Det är väl lika bra att erkänna med en gång att det blir en hel del ale. Vad gäller mer fast föda insisterar jag på att vi måste käka husvagnsburgare, annars har man ju inte varit på fotbollsmatch i England. Går inte ner så väl bland vissa delar i sällskapet. Orutinerat folk. Insistering nummer två är att äta middag på indisk restaurang och där faller hela grejen sällskapet bättre i smaken. 50% positivt utfall är ändå ett bra facit tänker jag. Den här grejen att vi äter fulkäk motsvarande kebab kl 04.30 efter att pubarna stängt är både bra och dåligt. Sämre husvagnsstandard på det krubbet. Bra ändå att klockan inte är 04.30.

Mitt i allt ätande och drickande ska vi gå på fotboll också. Sagt och gjort, rätt in på samma läktare som jag satt på i januari under Fotbollsveckan 2011.

24/9 2011 Liverpool – Wolverhampton Wanderers 2-1, Anfield Road (44 922)
Högst sannolikt är det något fel på mig och mina känslor för Liverpool för jag blir inte megaimpad av You’ll never walk alone den här gången heller. Bra sång och så men inte ståpälsframkallande dessvärre. Kul ändå att uppleva en fight på en så klassisk arena med barndomskamrater. Bra grej också att vi inte är där i januari utan i september så jag kan låta bli att dricka varm choklad.

Min kompis Ola does not walk alone

En annan kul pryl är att Liverpool lyckas betvinga gästerna med uddamålet och att det är en lite småtrevlig föreställning. Glada miner runt omkring och vi knatar tillbaka till puben vi hängde på innan match för att ta en post-match ale och kolla in Man U på tv då Min kompis Janos har den dåliga smaken att supporta denna röda drake (han supportade också Wolves i själva live-matchen och hade stora svårigheter att dölja sin glädje vid deras reduceringsmål. Orutinerat folk alltså). Befinner man sig på en pub i Liverpool ca 200 meter från Anfield Road gör man bäst i att hålla en låg profil när Manure gör mål. Det går väl hyggligt ändå med tanke på att vi kommer levande från puben.

Vi avslutar lördagen med ett besök på tidigare nämnda indiska matställe och häng på en Wetherspoonspub i city, vilket får anses ok då vi ändå är turister. Att det sen visar sig bo ett möhippegäng med högst tveksam utstyrsel på hotellet (ursäkta omskrivningen för ett rum utan utsikt med möglig heltäckningsmatta) som hörs på hela stället ingår väl i priset antar jag. Även om vi inte är ute superlänge har vi ändå optimerat tiden på boendet (hotellet) då vi ska upp tidigt för att ta taxi in till stan, äta frukost och ta tåget mot London. Vi får nog bryta precis här och fortsätta imorgon med tågresan, hänget i London och ett spontanbesök på Loftus Road. Stay tuned för bra supporterupplevelse.

BLOGG #93 - THE STORY OF A MEDLEMSRESA

The story of a medlemsresa: oftast är det en långhelg med match både på lördagen och tisdagen, vilket gör att två matcher kan avverkas med endast 3-4 dagars semester. Ett lysande upplägg och väldigt omtänksamt av The Football League att tänka på oss långväga gäster när de lägger spelschemat. Fortsättningsvis story of a medlemsresa:

Lördag: Så mycket folk att man måste vara ordförande för att ha koll på alla medlemmar som är med på resan. Tur då att jag är ordförande. Synd då att det är så rövens svårt att hinna med att socialisera med samtliga närvarande. Men det hinns ändå med frågor och fraser av typen:

”Hej!” [insert presentationsfras av en själv om det inte är uppenbart att man är ordföranden/reiseleitern]

”Är det du som är från Sura?” Eller mer passande ortsnamn för den delen. Alla är ju inte från Sura liksom.

”Och resan gick bra?” Kan efter att man blivit lite mer tjenis bytas ut mot det mer allmängiltiga ”Och bilen går bra?”

”Kul att träffas och få ett ansikte på dig” Med den här frasen menas alltså inte att någon får ett ansikte på sig utan att man till inlägg på hemsida och Facebook får ackompanjerande anlete och röst.

”Va?” Vissa hör man helt enkelt inte vad de säger. De kommer företrädesvis från de södra delarna av landet och/eller har genomgående hög promillehalt under vistelsen.

Sen när helgen passerat är det inte lika många som hänger kvar till tisdagens match och då finns det större möjligheter till socialt umgänge med hela bunten som är kvar. Så ock denna gång när knappt hälften är kvar från helgfighten. Söndagen gick i familjens tecken då vi lekte i Christchurch Park med barnen och hade det allmänt slappt och härligt varpå mina tjejer Fru Nygårds och Systersektionen färdade hemåt Sverige på måndagen. Trist att behöva vara utan familjen men eftersom det är aktivitetsmåndag så är det lätt att hålla igång. Bryggeritur i Bury St Edmunds och ett härligt gäng bestående av både svenskar och norrmän beger sig iväg medelst tåg. Alla kommer hem helskinnade och vi konstaterar att det där var ju bra uppstyrt.

Bra uppstyrt

Efter att flickorna Nygårds dragit byter jag boende till John och Wendy som håller mig sällskap för en drink sådär på måndagkvällen. Vid pass kl 22 är det dags för bingen vad värdparet anbelangar så jag tar en taxi ner på stan och avrundar densamma med att svinga en bägare på nya puben St Judes. Taxi hem och laddning för match på tisdag.

12/4 2011 Ipswich Town – Middlesbrough 3-3, PR (17 286)
Tisdagen utgör något slags rekord i inomstadsförflyttning i Ipswich. Ett evigt traskande och bussåkande dagen igenom, men jag får saker gjorda. Som att hänga i supportershoppen (också story of a medlemsresa. Eller story of vilken jävla resa som helst till Ipswich om man ska vara noga), fika med syrran, systerson och fader, hänga på puben och hela den biten ni vet. Dagen till ära hinner vi med Mannings, Greyhound och Black Horse innan match och efterhäng på The Dove. Vi är såna pubchefer att det nästan är löjligt.

Så var det den här grejen med fotbollsmatchen igen dårå. Den här gången roar sig vårt gäng med att hamna i underläge 1-2 när det är dags för halvtidsvila och för att skoja till det ännu mer på lattjo släpper man in 1-3 i början av andra. Tämligen uruselt uppstyrt synopsis för en hemmasupporter så långt, men skam den som går hem efter 50 minuter. Då kanske man inte får se en upphämtning (ej att förväxla med vändning! Nästan lika vanligt misstag som att säga halvlek när man egentligen menar halvtid) av förnämaste klass. Med upphämtning menas i detta fall att man hämtar upp till 3-3 även om vi hellre sett en vändning till 4-3, men en upphämtning får duga med tanke på hur matchen gestaltar sig. Vi får jubla tre gånger och ett stycke systerson är all smiles, härligt att se. Även en briljant föreställning av två meter Mjällby som jublar så hårt att han lägger sig raklång över tre bänkrader och ser ut att ha brutit minst fjorton ben i kroppen. Tack vare stadig påfyllning av C2H5OH är kroppen lös och ledig och formar sig som en Barbapappa på lättare droger runt stolsraderna så att inga bestående skavanker infinner sig. 

Så avslutar man en medlemsresa. Hade man inte träffat Listerlandets ITFC dept förut är det nog lätt att man hade kunnat undslippa sig en av standardfraserna på en medlemsresa. ”Är det du som är från Sura?” Men alla är ju inte från Sura liksom.

BLOGG #92 - ATT FÖLJA UPP EN FOTBOLLSVECKA

Ett ganska bra sätt att följa upp en fotbollsvecka är att dra iväg på ännu en medlemsresa. Var det verkligen ett helt år sen senast det begav sig? Tydligen. Om ni inte minns hur det gick till kan ni ju kolla länken ovan och mer eller mindre köra karbonpapper på det lördagsupplägget. Skulle det förhålla sig som så att ni inte vill lämna det här inlägget när ni precis hittat hit kan ni med fördel även fortsätta läsa och få dagen i sammandrag.

Mannings. Har vi hört det förut? Fast den här gången samlas vi först 11.30, möjligen med bakgrund av att det är många barn med på resan den här gången. Exempelvis har vi Systersektionen med oss, syrran sin äldste och Robbo full uppsättning kids och dagen drar igång med att kolla in supportershoppen följt av en leksession i parken bakom norra läktaren. Lysande uppladdning. 

Bortsett från att vi kastar in en lekpark i mixen fortsätter resan i precis samma stil som säsongen före då vi samlas på Lloyds Tavern igen för att lyssna på några spelare och en direktör i klubben. Den uppmärksamme läsaren (eller den med särdeles gott minne) kanske invänder att den här traditionen faktiskt inte är med i traditionen längre enligt blogg #81 och det är alldeles korrekt. Vad som också är korrekt är att det idag 2015 inte finns någon tradition som inrymmer Lloyds Tavern över huvud taget, men att det 2011 faktiskt fanns plats för en dylik aktivitet. Upplägget känns mer som en repris än en tradition så vi är ganska glada att få dra vidare till Black Horse (fortfarande med i det traditionella upplägget år 2015) för att hänga ute i solskenet. Vad kommer sen? Flottburgaren, den välstekta, förstås. Sen är vem som helst färdigladdad för 90 minuter.

9/4 2011 Ipswich Town - Crystal Palace 2-1, PR (24 378)

Helt i linje med ITFC Swedens låga medelålder bland deltagarna denna gång är Ipswichs vassaste spelare för dagen bara 17 år gammal. Josh Carson ser till att skicka in två bollar i motståndarnätet och därmed i allra högsta grad bidra till tre härliga pinnar. Publiksiffran är finfin, men det låter som om det bara är några hundra på plats dessvärre. Trist med ett publikum som tror de har stämplat in på biblioteket. Dock är Systersektionen och systersonen på strålande humör och applåderar eventet som sådan. Systersektionen skanderar till och med "Come on Ipswich" ett flertal gånger. Språkbegåvningen alltså. 40 st nöjda ITFC Sweden-medlemmar på läktaren hyllar de blåvita efter slutsignalen innan vi tar oss till läktaren mittemot för att fraternisera med några rediga legender från förritin som gjort typ 30 000 mål för Ipswich tillsammans. Fina grejer.

Som sig bör kör vi sedan en gemensam middag och denna gång på Mizu mitt i stan. Favorit i repris. En annan reprisering är att hänga på The Dove för att avsluta kvällen. Den här gången överlämnar vi en sjal med ITFC Sweden-tryck som åker upp runt halsen på älghuvudet som hänger i puben. Inga konstigheter alls, vilken engelsk pub har inte en älg på väggen? Eftersom halsduken har vår logga med älgen på så passar den utomordentligt runt älghalsen.

Älg med älghalsduk

Om någon undrar så hänger halsduken där än idag. En bra förutsättning för att upprätthålla denna del i traditionen således.

BLOGG #91 - ATT AVSLUTA EN FOTBOLLSVECKA MED STIL

När jag ser tillbaka på den här veckan med åtta matcher på nio dagar känns det som om det kanske aldrig har hänt. Men det har det ju. Därför kan det vara bra att förutom det som redan skrivits av undertecknad om själva resan dag för dag helt enkelt skriva det en gång till. Man skulle kunna säga att det är vad som har gjorts de senaste sju inläggen plus det här. Inte bara är det till nytta för själva #blogg100-utmaningen utan även minimerar det risken för historierevisionism. Det finns ju dårar som vill hävda att flera historiska skeenden aldrig har hänt och det vill en givetvis inte råka ut för.

Helst skulle all text förstås vara ny och inte en återgivning av något som redan skrivits, men en viss mättnad av allt detta skrivande har infunnit sig och mitt miljötänkande med återvinning torde ändå vara argument nog för att inte sitta och hitta på nya texter som bara beskriver samma skeenden. Det gränsar för bövelen nästan till revisionism! Således kommer här ett utförligt referat från sista fotbollsdagen på fotbollsveckan 2011, från en morgon där jag hellre hade sovit fram till lunch genom en dag på en charmig fotbollsarena till en kväll på solokvist med rester och ett par flaskor ale i ett semi-detached hus i Barnet.

Det är ju ändå lördag och då kan man kosta på sig ett par back bacon till frukost tillsammans med en halv grillad tomat, några toastskivor, juice och en balja te. Tiden flyger fram i konversationer med Dave och/eller Linda. Hon far iväg för att shoppa med dotter Sally och dotterdotter Amy och vi säger hejdå eftersom hela gänget ska fira Daves brorsdotter som ska gifta sig och hålla förlovningsfest tillsammans med sin tilltänkte ikväll. Dave berättar om inbrottet de hade innan jul och det låter lite otäckt, men de blev ”bara” av med pengar och en mobil. Jag inser att frukosten blivit lång och att det är dags att samla sig och hoppa på tuben in till Waterloo Station. Handskak, hjärtliga tack för kost och logi och ett anytime från Dave och jag är på väg igen. En och en halv timme senare står jag utanför Griffin Park och lurar på vilken läktare jag ska berika med min närvaro.

Den här läktaren blir nog bra tänker jag

De har faktiskt ståplats kvar på Griffin Park, men jag väljer ändå en sittplats på långsidan och det visar sig när jag tittar på biljetten, efter att ha erlagt £22 i kontanter, att det är fri placering. Väldigt modernt och uppmanande till socialt samspel supportrar emellan. Jag är där i god tid och tar mig tid att kolla in The Hive som visar sig vara en slags pub inne på arenan med servering av öl i plastglas och några tv-skärmar visandes Everton-Chelsea. Dessutom med den fördelen att det är varmbonat. Dagen idag är lika kall som kvällen igår vilket föranlett mig att redan innan avfärd iklä mig både över- och underdel av mitt micro fleece-ställ. Den Worthington (ej Frank) som jag beställer sköljer ner i strupen förvånansvärt lätt och innan jag ger mig iväg upp på läktaren för lite läktarsocialiserande plaststolstombola är det dags att införskaffa sig ett meal deal till lunch. £5.20 för en balti pie, Mars och en Pepsi får anses som ett överkomligt pris även om den kassa kassapersonalen som servar mig ihärdigt hävdar att det blir £5.70 innan han efter mitt tredje påpekande och pekande på planschen på väggen bakom honom får densamme att inse att det faktiskt inte är något som jag har kommit på själv.

På väg upp på läktaren får jag Luton-feeling

Precis vid kick-off hamnar jag i ett väldigt sentimentalt och gråtmilt tillstånd. Det flashar förbi bilder av barnen, Ann-Sofie, Fentons, fotbollsarenor och allt möjligt. Plötsligt kommer allt över mig om att jag längtar hem, att jag faktiskt fixat hela veckan snart och att samtidigt som det äntligen är slut och jag får komma hem och krama om min familj så är det också redan slut på veckan. Det är nästan så mina tankar tar existentiella proportioner och jag börjar undra vad det är för liv vi lever jag och mina supportervänner här inne på Griffin Park. Är det här det roligaste som finns att göra för en levande människa? Jag bestämmer mig för att avbryta grubblerierna och eventuellt återuppta dem någon annan gång när det är lite varmare, lite lugnare och lite ensammare. Återkommen till nuet konstaterar jag att jag blir lite stolt för att ha stått ut med mig själv under nio dagar med fotboll, även om det inte är någon bedrift värdig ett Nobelpris att åka runt och kolla på fotboll, och skålar lite med mig själv i Pepsin jag fick till pajen. Heders Nygårds!

Första halvlek ger för handen en småtrevlig match om än i alldeles för kall inramning. Yeovilfansen är samlade på ena kortsidans läktare som är en arenaarkitektonisk fullträff. Den är liten, men fyller sin funktion påfallande väl. Den undre sektionen huserar de stående och högljudda fansen medan det övre etaget härbärgerar den sittande delen av det grönvita lagets tillresta supportrar. Underdelen av läktaren vibrerar av sång och de håller på att sätta i halsen när Brentford inom loppet av mindre än en minut får inte mindre än fyra öppna målchanser att öppna målskyttet i matchen med men lyckas med bedriften att sumpa samtliga. Målvakten har en stor del i målsumpandet och när den fjärde försuttit sin chans vänder spelet snabbt och en Yeovilspelare kan dundra in bollen i öppet mål. Tunga suckar hörs på läktaren runt omkring mig och ett visst missmod infinner sig och det bidrar inte till någon bättre stämning bland hemmasupportrarna bakom det andra målet som trots ståplats är märkligt tysta. Innan halvtidssignalen ljuder råder dock hemmalaget bot på både underläge och stämning och efter en kalasträff seglar bollen in i målvaktens vänstra hörn och lagen får gå till halvtidsvila med oavgjort resultat på scoreboarden.

En extra krydda i matchen är att båda lagen har två spelare vardera som lirat i Ipswich. Tre av dem spelar hela eller delar av matchen, Ed Upson, Dean Bowditch och Nicky Forster. Deano var tänkt att bli nästa stora produkt från Ipswichs ungdomsled men en del skador och en hel del oduglighet i förlängningen gjorde att han inte kunde hålla en plats i truppen och tjänar alltså sitt levebröd i Yeovil nuförtiden. Ungefärligen en kvart från slutet av matchen kommer en katastrofalt illa slagen passning från siste man i Brentford till målvakten och en av Yeovils rappa anfallare kommer helt fri med målvakten. Den senare kommer utanför sitt straffområde i sitt försök att hinna först på bollen, vilket är en omöjlig uppgift. Den grönvite försöker spela bollen förbi målvakten som uppenbarligen tycker det är på sin plats att stoppa detta tilltag med att rädda bollen med händerna. Utanför straffområdet. Har sällan varit en lyckad taktik och är det sannerligen inte den här gången heller. Målis erhåller rött kort och påföljande frispark genererar ett formidabelt skott rätt in i nätmaskorna i bortre krysset. Den precis inbytte reservkeepern står och tittar långt efter bollen innan han får vända på klacken och kröka rygg det första han gör sedan han satte sin fot på planen. Ridå ner för hemmagänget och matchen slutar med vinst 2-1 för de grönvita från Yeovil.

Fantastiskt utformad bortaläktare med glada Yeovilfans

Tågresa tillbaka till Waterloo med Southwest Trains och sedan sista resan på Northern Line till Barnet för den här gången. Jag lägger benen på ryggen och hinner med bussen som stannar till på toppen av kullen vid utgången från tuben. Eftersom jag nu är väldigt konfident när det gäller public transport hoppar jag på i stort sett alla fordon som kommer i min väg. Väl på bussen märker jag att den här tar en helt felaktig sväng för att det ska gynna min tidsplan. Det går bra att hoppa av nära Tesco ändå och ingen större omväg i sikte. Siktet visar sig dock något skevt inställt varför det blir en labyrintpromenad i en kvart innan jag hittar Dinsdale Gardens. Något irriterande, men jag kliver ändå in genom dörren och kan stänga av larmet innan klockan har slagit sju. Efter att ha vridit av larmet öppnar jag dörren till köket och finner ett par lappar från Dave om att det bara är att förse sig av chilliresterna och den lilla pizzabiten som blivit kvar från de senaste dagarnas middagar på adress Chez Fenton. Bredvid lapparna står två finfina ale på flaska med mitt namn på. Det är ju så jag vill börja gråta av tacksamhet. Mina två engelska fosterföräldrar förnekar sig icke. Förstår ni nu att den här login är second to none? Inte ens Sheraton skulle dra mig härifrån. Jag packar min väska och går till sängs med ett leende på läpparna. Fotbollen är över för den här veckan men vänskapen och supportandet lever vidare. Can I sleep here every week?

Är det konstigt att en vill åka tillbaka gång efter annan till allt det här? Beror kanske på vem man frågar, men om man frågar mig så finns det inga konstigheter behäftade med det över huvud taget. Huruvida det blir någon Fotbollsveckan part 2 får framtiden utvisa. Det kommer ju en ny generation fotbollstokig Nygårds och om han (eller Lilla Sektionen som vi brukar kalla honom när han är med här på bloggen) vill köra en veckan med engelsk fotboll är knappast jag den som kommer att stå i vägen för det. Jag kommer snarare att kratta vägen. Nej, sopa vägen. Som en fotbollssupportercurlande förälder. Jösses vad mycket varm choklad vi ska dricka.

BLOGG #90 - LITE PAUS OCH SEDAN COLCHESTER

Torsdagar är av hävd en dålig dag för fotboll i UK såtillvida att det väldigt sällan finns någon hel-, semi- eller ens kvartsprofessionell fotbollsmatch att närvara på. Således hoppar jag över att gå på fotboll på fotbollsveckans torsdag trots att det finns en amatörfight en timmes bussresa bort. Men med tanke på vädret och att King Dave tycker att jag ska följa med honom till The Mitre för en ale eller två plus sitta i periferin och betrakta vuxna män diskutera öl med en seriositet värdig ett FN-möte.

Eftersom den här serien främst handlar om matchdagar kan vi väl denna gång nöja oss med att jag konstaterar att det finns många kufar i ett lokalt engelskt CAMRA-sällskap (CAMRA = Campaign For Real Ale). Pubhabitatets motsvarighet till en zoologisk trädgårds ansamling av hopplösa lamadjur.

På fredagen är det dags att träffa Ginge för att se Colchester Uniteds nya arena (plus själva laget Colchester United och Peterborough) som ligger en bit utanför stan (man ser den från motorvägen när man kör förbi för övrigt). Så långt utanför att det ska åkas shuttle bus ut dit. Fotboll nuförtiden alltså.

28/1 Colchester United - Peterborough United 2-1, Weston Homes Community Stadium (4 645)

Som sig bör hänger vi på ett publikt hus före matchen, snackar, käkar pub grub och sköljer ner anrättningen med ale (där tvålade jag till er, vem såg den grejen komma?). Sen är det dags för hela den här shuttle bus-grejen och vis av när jag var i Reading har jag inga höga förhoppningar om själva resan. Bra förhoppningsnivå visar det sig. Förutom att det är ungefär lika kul som i Reading så är det dessutom mörkt. Det är ju ändå januari liksom. Vilket också betyder att det är så kallt att fingrarna fryser till is, näsan blir kall som en iste och fötterna lider alla ishelvetes kval. Löser det hela med en varm choklad i halvtid. Chefsgubbe.

Ginge med anhang blir väldigt glada till slut i alla fall pga Colchestervinst och själv är jag nöjd med att ha sett ännu en arena och nästan allra mest nöjd är jag på tåget för det är det varmt och skönt. Om nu någon undrar vart tåget går så är det till London för vidare färd med Northern Line mot Barnet. Var annars hänger jag en fredag kväll i januari? Törs man gissa på en full English till frukost? Jag sätter mina sista sekiner på det.

BLOGG #89 - LONDON-LIVERPOOL (EJ STREET)

När en inte riktigt hinner med att skriva ett inlägg (det här inlägget ska vara klart innan midnatt och nu är klockan 23.35) med en gnutta längd får en tacka sin lyckliga stjärna att en match har beskrivits i skrift tidigare. Frukost i Barnet, Virgin Trains igen fast den här gången till Liverpool. Satan i gatan vad mycket tågåkande det blir på den här resan, men det kan man väl i och för sig säga var lite grann meningen med hela prylen. Hur som helst så ankommer jag Liverpool Lime Street enligt tidtabell, käkar lunch, kollar in stan och tar mig sedan ut till mitt boende som ligger ca 200 meter från Anfield Road. Det ser alltså ut ungefär som följer.

Jag letar reda på sidan som löper längs Anfield Road och följer vägen bortåt tills jag kommer till nr 33 som är Anfield Guest House. Husen som ligger längs de 200 meterna bort till min logi har sett bättre dagar och är också ett projekt för förnyelse informerar stora skyltar om. Vad gäller min inackordering är det tvivelaktigt om den sett bättre dagar, men den har definitivt chansen att se dem i framtiden för det är verkligen ett du-får-vad-du-betalar-för-ställe. James meddelar att han har lite svårt att planera eftersom han har irländare som arbetar i veckorna i Liverpool och ibland behöver rum med kort varsel. Jo, det vet man ju hur irländare är, klart det kör ihop sig. Jag får rummet som hans son har i vanliga fall och inget mig emot, där finns en säng. Och fyra väggar, golv, tak, ett fönster och en dörr. Det är väl allt man behöver tror jag? Jo, det går att låsa dörren också. Elegant inrättning. Lite frukost på det så har man ett komplett paket för det facila priset av £35.

Kanske inte det vassaste boendet, men för en sådan som mig helt ok. Matchen då? Jo, så här ungefär. Håll tillgodo med den här gamla skåpmaten, nu måste skiten ut på datawebben!

26/1 2011 Liverpool - Fulham 1-0, Anfield Road (40 466)

Bruttan på biljettkontoret påstod att jag skulle få en biljett i höjd med mittlinjen. Med tanke på att hon inte kunde skilja på Schweiz och Sverige borde jag ha begripit bättre. Mittlinjen på Anfield Road ligger ca 25 meter från mållinjen om man ska tro den här donnan som skickade min biljett med destination Switzerland. Det är inte så att jag har något att klaga på vad gäller själva lokaliseringen på läktaren, men det är lite förargligt när man blir lovad oxfilé och blir serverad lövbiff. På huvudläktaren där jag sitter är stolarna gjorda av trä. Det var det ingen som informerade mig om. Trästolar är väldigt retro, mycket kultur i de här sitsarna och oerhört fördelaktiga i den aspekten att sitsen inte fälls upp med automatik när man ställer sig upp. I övrigt är de omoderna och fullständigt otidsenliga. Jag handlar mig en kopp av den nya innedrycken varm choklad och ställer mig vid min plats och nickar lite till säsongskortsinnehavarna runt omkring mig som trillar in en efter en. På min vänstra sida har jag en äldre man med ursprung i Indien. Han tar många av de andra i hand när de kommer till sina platser. Mysigt på nåt vis. Innan matchen drar igång ska det såklart sjungas You Never Walk Alone och det är hyggligt mäktigt, men det blir ingen ståpäls riktigt. Avtrubbad? Jag börjar nästan frukta det. Hjälp, jag är arenamissbrukare!

Matchen är inte särskilt gammal när Torres ger Liverpool ledningen. Tror vi i alla fall, men den assisterande domaren (eller linjedomare som det heter på riktigt fotbollsspråk, jmf även termer som bangolf-minigolf samt synonymer till domaren på linjen såsom stins, flaggviftare, linus på linjen samt det på läktaren ofta nyttjade epitetet idiot) vet annorlunda och viftar så hårt att han nästan lyfter från gräset. Offside. Matchen håller vad man kan kalla en låg kvalité och Liverpool är förvånansvärt bleka, i och för sig helt i linje med säsongen so far, och skapar inte mycket. I andra halvlek lyckas man få in en boll i motståndarkassen på något obegripligt sätt och publiken tänder till för en stund men underbart är kort. Ingen förbättring i syne vad Liverpools bolltrillande anbelangar och ingen förbättring i höre (det heter så, faktum) rent volymmässigt heller dessvärre. Fulham kommer på hur man ska spela fotboll och ligger på ganska rejält i slutet av matchen och har några gyllene lägen att utjämna målskörden men går bet och matchen slutar med vinst för Liverpool genom matchens enda mål. Fattigaste matchen hittills både mål- och spelmässigt och då ska man betänka att jag sett en division fyra-match och två matcher med Ipswich. Det motsvarar ungefär IG minus med dagens betygsskala som riktmärke.

Det bästa med hela kvällen är att jag bara har 200 meter hem till dörren på Anfield Guest House. Utomordentligt väl planerat kvällsskift.

För att sitta vid mittlinjen är det väldigt nära ena målet